OBS: Detta är utgåva 2017.7. Visa senaste utgåvan.

En utländsk fysisk person som bedriver näringsverksamhet i Sverige är bokföringsskyldig i Sverige. Här kan du läsa hur bokföringsskyldigheten ska fullgöras och om vilka särskilda regler som då gäller för den utländska fysiska personen.

Näringsverksamhet som omfattas av filiallagen

När utländska företag bedriver näringsverksamhet i Sverige regleras deras skyldigheter i lag (1992:160) om utländska filialer m.m. (filiallagen). Lagen omfattar näringsverksamhet som bedrivs i Sverige, av svenska eller utländska medborgare som är bosatta utomlands (1 § filiallagen).

En utländsk näringsidkare som bedriver näringsverksamhet i Sverige, och som omfattas av bestämmelserna om fri rörlighet för varor och tjänster i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, omfattas inte av filiallagens bestämmelser om hur ett utländsk företag ska bedriva sin näringsverksamhet i Sverige (2 § andra stycket filiallagen).

Det avgörande för om näringsverksamheten bedrivs i Sverige är om näringsidkaren har etablerat sig i Sverige eller om tjänsterna erbjuds tillfälligt.

Tolkningen av begreppet näringsverksamhet

Begreppet näringsverksamhet i lagens mening ska tolkas på samma sätt som i annan svensk civilrättslig lagstiftning. Begreppet näringsverksamhet har en innebörd som i stor utsträckning överensstämmer med det EU-rättsliga begreppet etablering. Filiallagen behandlar alltså främst frågor om etablering och näringsverksamhet i Sverige.

Ett tillfälligt erbjudande av tjänster från en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat uppfyller vanligtvis inte kravet på varaktighet. Därmed kan man inte säga att näringsverksamheten bedrivs i Sverige och filiallagen ska följaktligen inte tillämpas (prop. 2010/11:87 s. 29).

Ibland kan ett tillhandahållande av tjänster uppfattas som att näringsverksamhet bedrivs i Sverige utan att näringsidkaren har någon avsikt att etablera sig här i landet. Så kan exempelvis vara fallet när en tillfällig verksamhet sker återkommande under en förhållandevis lång tid (prop. 2010/11:87 s. 29).

Skillnaden mellan tillhandahållande av tjänst och etablering

Den avgörande skillnaden mellan tillhandahållande av tjänst och etablering är att tjänsteutövaren har kvar sin fasta punkt i hemlandet och endast tillfälligt vistas i det andra landet. För etablering krävs att företaget integreras i en medlemsstats ekonomi och har kunder i medlemsstaten och ett stadigvarande verksamhetssäte där som bas. Andra bedömningsfaktorer är om verksamheten bedrivs kontinuerligt, regelbundet eller periodiskt, vilket ska bedömas i varje enskilt fall (SOU 2010:46 s. 73-74).

EU-domstolen har uttalat att en verksamhet kan anses utgöra tillhandahållande av tjänst i fördragets mening, även om den utförs i en annan medlemsstat under fler år. Det avgörande är omständigheterna i det enskilda fallet. Som exempel angavs sådana tjänster som tillhandahålls i samband med att man under en längre period arbetar med att uppföra en stor byggnad. Att en ekonomisk aktör som är etablerad i en medlemsstat regelbundet tillhandahåller identiska eller liknande tjänster i en annan medlemsstat räcker inte, enligt EU-domstolen, för att aktören ska anses etablerad i denna medlemsstat (C-215/01, Schnitzer).

Särskilt om medborgare utanför EES

För näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av svenska eller utländska medborgare som är bosatta utanför EES ska det finnas en bosatt föreståndare i Sverige som ansvarar för den verksamhet som bedrivs här (2 § tredje stycket filiallagen).

Föreståndare som inte registrerats

En person som är bosatt utanför EES och som bedriver näringsverksamhet i Sverige omfattas av skyldigheten att anmäla föreståndaren till Bolagsverket. Skatteverket anser att den enskilda näringsidkaren är bokföringsskyldig för verksamheten som bedrivs i Sverige, även om han eller hon inte gjort denna anmälan (Skatteverkets ställningstagande Bokföringsskyldighet för utländska bolag med byggnadsverksamhet i Sverige). I mål nr B 2048-15 konstaterade HD att även om ett företaget har underlåtit att fullgöra sin skyldighet att registrera filial medför inte det att företaget undgår andra skyldigheter enligt filiallagen som t.ex. bokföringssyldighet.

Byggnadsentreprenad som bedrivs i högst ett år

En svensk eller utländsk medborgare som är bosatt utanför EES och som bedriver byggnadsentreprenad under högst ett år i Sverige, omfattas inte av kravet på föreståndare i 2 § filiallagen, enligt 3 § förordning (1992:308) om utländska filialer m.m.

Bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen

Bokföringsskyldigheten för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare regleras i filiallagen, men där finns hänvisningar som innebär att BFL:s regler i huvudsak ska tillämpas. Filiallagen är ett komplement till bokföringslagens bestämmelser och bokföringsskyldigheten ska alltså fullgöras i enlighet med BFL. Det innebär bl.a. att kraven på löpande bokföring, redovisningsvaluta, systemdokumentation och arkivering är desamma som för svenska enskilda näringsidkare.

I bokföringslagen står det att det finns bestämmelser i filiallagen om bokföringsskyldigheten för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare (2 kap. 7 § BFL). Paragrafen är en hänvisningsparagraf och stadgar inte någon bokföringsskyldighet för dessa enskilda näringsidkare. För näringsverksamheten som bedrivs i Sverige ska det finnas en egen bokföring som är skild från verksamheten i utlandet (26 § filiallagen). Även personer bosatta inom EES är bokföringsskyldiga enligt denna bestämmelse, trots att de inte behöver registrera någon föreståndare.

Nytt: 2017-06-30

En utomlands bosatt fysisk person som bedriver näringsverksamhet i Sverige är fr.o.m. den 1 juli 2017 bokföringsskyldig för den verksamheten enligt bokföringslagen och inte enligt filiallagen (2 kap. 7 § BFL).

En utomlands bosatt fysisk person som bedriver näringsverksamhet i Sverige ska fortsatt ha en egen bokföring som är skild från den fysiska personens bokföring i övrigt (4 kap. 9 § BFL).

Hur ska den löpande bokföringen avslutas?

Bokföringslagens regler om hur den löpande bokföringen ska avslutas gäller för den del av verksamheten som bedrivs i Sverige. En svensk eller en utländsk medborgare som är bosatt i utlandet ska avsluta den löpande bokföringen på samma sätt som en svensk enskild näringsidkare.

Avsluta den löpande bokföringen med en årsredovisning

En enskild näringsidkare som uppfyller kraven för ett större företag ska avsluta den löpande bokföringen med en årsredovisning (6 kap. 1 § BFL). En enskild näringsidkare är ett större företag om det uppfyller mer än ett av följande villkor:

  • medelantalet anställda i verksamheten har under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren varit mer än 50
  • verksamhetens redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 40 miljoner kronor
  • verksamhetens redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 80 miljoner kronor.

De två villkoren som är uppfyllda ska vara samma två år i rad.

Vid bedömningen är det endast verksamheten i den svenska delen som ska räknas med.

Avsluta den löpande bokföringen med ett årsbokslut

Om den enskilda näringsidkaren inte är skyldig att avsluta den löpande bokföringen med en årsredovisning ska han eller hon i stället upprätta ett årsbokslut (6 kap. 3 § BFL).

Krav på arkivering

Utländska fysiska personer som omfattas av filiallagen och som bedriver verksamhet i Sverige omfattas av bokföringslagens regler om arkivering. Det innebär att räkenskapsinformationen ska hållas tillgänglig i Sverige fram till och med det sjunde året efter utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades (7 kap. 2 § BFL). Det gäller även efter det att verksamheten har avslutats i Sverige.

Näringsidkare som inte omfattas av filiallagen

En svensk eller utländsk medborgare som inte omfattas av filiallagen är inte bokföringsskyldig enligt BFL. En sådan näringsidkare kan i vissa fall vara skattskyldig för inkomst från ett fast driftställe i Sverige. Näringsidkaren ska då i skälig omfattning se till att det finns underlag för att kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet i samband med beskattningen. Underlaget utgörs av räkenskaper, anteckningar eller annan lämplig dokumentation (39 kap. 3 § SFL).

I Skatteförfarandeförordningen framgår vilka uppgifter näringsidkaren ska lämna för näringsverksamheten: om intäkter, kostnader, bokslutsdispositioner, skatter, skattemässiga avsättningar, tillgångar, skulder, avsättningar och obeskattade reserver samt om eget kapital (6 kap. 9 § SFF).

Det innebär att det måste finnas räkenskaper eller liknande som underlag för de olika poster som deklarationen för det fasta driftstället ska innehålla. Underlaget ska bevaras under sju år efter utgången av det kalenderår som underlaget avser (9 kap. 1 § SFF). Någon skyldighet, motsvarande den i bokföringslagen, att bevara underlaget i Sverige finns inte i SFL.

Om verksamheten ska beskattas i Sverige ska resultatet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder och god redovisningssed (14 kap. 2 § IL).

Kompletterande information

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • EU-dom C-215/01 [1]

Lagar & förordningar

  • Bokföringslag (1999:1078) [1] [2] [3] [4]
  • Förordning (1992:308) om utländska filialer m.m. [1]
  • Inkomstskattelag (1999:1229) [1]
  • Lag (1992:160) om utländska filialer m.m. [1] [2] [3] [4]
  • Lag om ändring i bokföringslagen (1999:1078) [1] [2]
  • Skatteförfarandeförordning (2011:1261) [1] [2]
  • Skatteförfarandelag (2011:1244) [1]

Propositioner

  • Proposition 2010/11:87 Utländsk näringsverksamhet i Sverige [1] [2]

Rättsfallskommentarer

  • HD, mål nr B 2048-15, Bokföringsbrott [1]

Ställningstaganden

  • Bokföringsskyldighet för utländskt bolag med byggnadsverksamhet i Sverige [1]

Övrigt

  • SOU 2010:46 [1]