På Rättslig Vägledning använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Jag förstår
Meny

EU-rätten brukar delas in i tre rättskällor: primärrätt, sekundärrätt och subsidiära rättskällor.

Primärrätt

Den primära EU-rätten består av de ursprungliga fördragen med senare gjorda ändringar och tillägg. Fördragen behandlar hur samarbetet inom EU ska gå till, hur EU:s institutioner ska fungera, vad EU får fatta beslut om och hur lagstiftningsprocessen ska gå till. För att EU ska kunna lagstifta på ett visst område måste det finnas rättslig grund för detta i fördragen.

Fördrag

Samarbetet inom EU bygger främst på två grundfördrag: fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

EU har ytterligare ett grundfördrag som ännu gäller, Euratom-fördraget.

Till grundfördragen räknas även fördraget om kol- och stålgemenskapen (EKSG-fördraget) som trädde i kraft 1952. Fördraget upprättades för en period av femtio år och upphörde därmed att gälla 2002. De övriga grundfördragen gäller dock på obegränsad tid.

EU-fördraget

EU-fördraget reglerar den övergripande och konstitutionella funktionen inom EU. Fördraget som trädde i kraft 1993 var även känt som Maastrichtfördraget. Det var genom Maastrichtfördraget som medlemsländerna bildade den Europeiska unionen. EU-fördraget har därefter ändrats genom Lissabonfördraget. Fördraget i dess nuvarande form började gälla den 1 december 2009.

EUF-fördraget

EUF-fördraget kompletterar EU-fördraget med mer detaljerade och funktionella bestämmelser. Det ursprungliga fördraget, även känt som Romfördraget, trädde i kraft 1958. När Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 bytte EG-fördraget namn till fördraget om unionens funktionssätt, EUF-fördraget.

Euratom-fördraget

När Euratom-fördraget trädde i kraft 1958 inrättades ett samarbete på kärnenergiområdet. Genom Lissabonfördraget har dock de flesta av Euratom-fördragets egna institutionella bestämmelser bytts ut mot generella hänvisningar till motsvarande bestämmelser i EU-fördraget och EUF-fördraget.

Begreppen EU och EG

EU har ersatt EG som juridisk person (artikel 335 i EUF-fördraget). Ändringen har skett genom Lissabonfördraget.

EU har också övertagit de befogenheter som EG tidigare hade (artikel 1 i EU-fördraget). Som en följd av ändringarna i fördragen har begreppet EG försvunnit. Det innebär bl.a. att EG-domstolen har bytt namn till EU-domstolen och att gemenskapsrätten har blivit unionsrätten.

Sekundärrätt

De rättsakter som kan utfärdas med stöd av fördragen brukar kallas sekundärrätt. Sekundärrätten delas in i bindande rättsakter och icke-bindande rättsakter. Förordningar, direktiv och beslut räknas som bindande rättsakter. Icke-bindande rättsakter är bland annat rekommendationer och yttranden.

Förordning

En förordning har allmän giltighet och är bindande och direkt tillämplig i varje medlemsland, utan att nationella genomförandebestämmelser behöver antas. Ett exempel på en sådan förordning som ska tillämpas i Sverige som direkt gällande rätt är rådets genomförandeförordning (EU) nr 282/2011 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt. Ett annat exempel är kommissionens förordning (EG) nr 684/2009 om genomförande av rådets direktiv 2008/118/EG vad gäller datoriserade förfaranden för flyttning av punktskattepliktiga varor under punkskatteuppskov.

Direktiv

Direktiv används för att harmonisera lagstiftningen i medlemsländerna, bl.a. för att den inre marknaden ska fungera.

Ett direktiv riktar sig till medlemsländerna och de mål som ska uppnås är bindande. Direktiv ska införlivas med nationell lagstiftning, men medlemsländerna får själva bestämma formen och tillvägagångssättet för genomförandet. I ett direktiv anges även en tidsfrist för införlivandet. Sjätte direktivet, som ersatts av mervärdesskattedirektivet, är ett exempel på ett sådant direktiv som har krävt betydande anpassningar av den svenska mervärdesskattelagstiftningen.

Beslut

Beslut är bindande för dem som de riktar sig till. Ett beslut kan vara riktat till ett eller alla medlemsländer, företag eller enskilda. Ett exempel på ett sådant beslut är rådets genomförandebeslut 2013/680/EU, genom vilket Danmark och Sverige har fått tillstånd att genomföra en åtgärd som avviker från artikel 168 i mervärdesskattedirektivet (Öresundsförbindelsen).

Subsidiära rättskällor

Subsidiära rättskällor är rättsliga instrument som inte har sin grund i fördragen. Till dessa rättskällor räknas EU-domstolens rättspraxis, internationell rätt och allmänna rättsprinciper. Med hjälp av de subsidiära rättskällorna har EU-domstolen kompenserat bristerna i primär- och sekundärrätten.

Rättspraxis från EU-domstolen

Rättspraxis från EU-domstolen är en viktig del inom EU-rätten. EU-domstolen tolkar EU:s lagstiftning och ser till att den tillämpas på samma sätt i alla EU-länder. Den löser också rättsliga tvister mellan EU-länderna och EU-institutionerna.

EU-domstolen är också rättsskapande genom att den i sina avgöranden slår fast och utvecklar innehållet i unionsrätten.

Genom att nationella domstolar, t.ex. Högsta förvaltningsdomstolen, begär förhandsavgöranden får EU-domstolen möjlighet att även på ett nationellt plan verka för en enhetlig tolkning och tillämpning av EU-rätten. EU-domstolen besvarar dock inte frågor som avser den nationella lagen och avgör inte heller den nationella tvisten, utan ger i stället vägledning hur EU-rätten ska tolkas mer generellt.

EU-domstolens domar är i praktiken prejudicerande

EU-domstolens domar är viktiga rättskällor vid tolkningen av nationell rätt, även om de är in casu-avgöranden och bindande endast för den domstol som begärt förhandsavgörandet. Domarna är i praktiken prejudicerande.

Hur tolkar EU-domstolen bestämmelserna?

Inom EU-rätten saknas det regelrätta förarbeten. När EU-domstolen ska tolka en bestämmelse utgår den därför i första hand från ordalydelsen. Primär- och sekundärrätten är autentiska på alla de officiella språken, därför måste samtliga språkversioner jämföras. Vid en tolkning av en unionsrättslig bestämmelse kan en formulering som används i en språkversion inte ensam ligga till grund för tolkningen eller ges en större betydelse än övriga språkversioner, eftersom det skulle strida mot kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten. Om det finns skillnader mellan olika språkversioner, och vid andra oklarheter, tolkar domstolen bestämmelsen mot bakgrund av dess syfte, ändamål och logiska uppbyggnad samt sedd i sitt rättsliga sammanhang (se t.ex. EU-domstolens dom C-428/02, Fonden Marselisborg Lystbådehavn, punkterna 41–43). Syftet med ett direktiv framgår tydligast av ingressen (den s.k. preambeln).

EU-domstolen tolkar direktiv mot bakgrund av fördragen

EU-domstolen tolkar även ett direktivs bestämmelser mot bakgrund av det fördrag på vilket det baserats. Detta innebär bl.a. att kraven på fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital beaktas samt att ingen diskriminering får ske av fysiska eller juridiska personer på grund av deras nationalitet.

Analys av domstolens avgöranden

Vid en analys av domstolens avgöranden måste det beaktas att EU-domstolen i princip endast besvarar den nationella domstolens frågor och att den, i fråga om fördragsbrott, är bunden av hur kommissionen har utformat sin talan. Innan en fråga avgörs av EU-domstolen, avges normalt ett yttrande av någon av domstolens generaladvokater. Dessa yttranden, som i allmänhet är utförliga, kan också vara en viktig del när en dom ska analyseras.

Allmänna rättsprinciper

De allmänna rättsprinciperna är oskrivna källor som utvecklats genom EU-domstolens rättspraxis.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • EU-dom C-428/02 [1]

EU-författningar

  • KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 684/2009 av den 24 juli 2009 om genomförande av rådets direktiv 2008/118/EG vad gäller datoriserade förfaranden för flyttning av punktskattepliktiga varor under punktskatteuppskov [1]
  • RÅDETS DIREKTIV 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt [1]
  • RÅDETS DIREKTIV 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG [1]
  • RÅDETS GENOMFÖRANDEBESLUT av den 15 november 2013 om bemyndigande för Konungariket Danmark och Konungariket Sverige att förlänga tillämpningen av en särskild åtgärd som avviker från artiklarna 168, 169, 170 och 171 i direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt [1]
  • RÅDETS GENOMFÖRANDEFÖRORDNING (EU) nr 282/2011 om fastställande av tillämpningsföreskrifter för direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt (omarbetning) [1]

Referenser inom förvaltningsrätt & förfarande

Till toppen