På Rättslig Vägledning använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Jag förstår
Meny

Nationella bestämmesler som omfattas av ett EU-direktiv ska tolkas i enlighet med direktivreglerna. Detta kallas för EU-konform tolkning. En direktivregel kan ha s.k. direkt effekt.

EU-konform tolkning

Inom EU består lagstiftningen främst av ett antal direktiv. När ett land blir medlem i EU blir även direktiven bindande för medlemslandet. Det innebär dock inte att direktiven ska kunna tillämpas direkt i ett enskilt fall. Meningen är i stället att innehållet i direktiven ska inarbetas i den nationella lagstiftningen. Det är alltså själva målet och resultatet med direktiven som medlemslandet blir bundet av.

I Sverige är innehållet i mervärdesskattedirektivet inarbetat i bl.a. ML. Bestämmelserna i direktivet och i ML har inte alltid samma utformning. EU-domstolen har dock slagit fast att nationella regler som omfattas av ett EU-direktiv ska tolkas i enlighet med direktivreglerna så långt det är möjligt med hänsyn till den nationella rättsordningen, s.k. EU-konform tolkning.

Syftet med en EU-konform tolkning är att de direktivregler som inarbetats i varje medlemslands nationella rättsordning ska tolkas på samma sätt i alla länder (14/83 von Colson, C-106/89 Marleasing och C-397/01 Pfeiffer).

ML ska tolkas i ljuset av mervärdesskattedirektivet

Skyldigheten att tillämpa EU-konform tolkning innebär inte att en nationell regel ska tolkas i strid mot dess klara ordalydelse, utan endast en skyldighet att vid flera tänkbara tolkningsalternativ, så långt det är möjligt, tolka bestämmelser i nationell rätt i ljuset av direktivets ordalydelse med syfte att uppnå direktivets resultat. I Sverige brukar detta uttryckas som att ML ska tolkas i ljuset av mervärdesskattedirektivet.

När tolkningen av ML görs i ljuset av mervärdesskattedirektivet får EU-domstolens rättspraxis stor betydelse. EU-domstolen är den yttersta uttolkaren av EU-rätten och domarna har därför stor betydelse vid tolkningen av en direktivregel.

Direkt effekt

Avsikten med ett EU-direktiv är inte att direktivet som sådant ska tillämpas i ett enskilt fall, utan innehållet ska i stället inarbetas i den nationella lagstiftningen. En direktivregel kan dock ha en rättslig verkan direkt mellan medlemslandet och en enskild, trots att den riktar sig mot medlemslandet. Detta uttrycks som att vissa unionsrättsliga bestämmelser har direkt effekt.

För att en bestämmelse ska ha direkt effekt krävs att den är ovillkorlig, d.v.s. att den kan tillämpas utan att några kompletterande regler behöver utfärdas. Vidare krävs att den aktuella regelns innebörd är klar och precis. Regelns tillämpning får alltså inte vara beroende av en lämplighetsbedömning (se t.ex. 8/81, Becker, C-10/92 Balocchi och C-62/93 BP Soupergaz).

Många bestämmelser i direktiven bör kunna tillämpas med direkt effekt, men inte alla. Frågan om en bestämmelse har direkt effekt eller inte måste alltid bedömas separat för varje enskild bestämmelse.

Vad innebär direkt effekt?

Direkt effekt innebär att en bestämmelse ger rättigheter och skyldigheter för enskilda fysiska och juridiska personer, som kan åberopas direkt inför nationella domstolar och andra myndigheter.

Fördragen ger rättigheter och skyldigheter

Att bestämmelser i fördragen kan ha direkt effekt fastslog EU-domstolen i mål 26/62, van Gend & Loos. Fördragsbestämmelser kan alltså, liksom innehållet i förordningar och beslut, ge enskilda personer både rättigheter och ålägga dem skyldigheter i förhållande till andra enskilda personer eller till det allmänna.

Direktiven ger bara rättigheter

Ett direktiv som mervärdesskattedirektivet kan däremot endast ge enskilda personer rättigheter gentemot det allmänna. Det beror på att ett direktiv, till skillnad mot ett fördrag, alltid är riktat till medlemsstaterna och ålägger dessa att på ett lämpligt sätt uppnå ett visst mål. Direkt effekt kan därför inte åberopas av en myndighet i skärpande syfte mot en enskild person (se t.ex. C-397/01, Pfeiffer). En unionsrättslig regel som har direkt effekt har företräde framför nationell rättsregel. Detta innebär att den unionsrättsliga regeln ska tillämpas oavsett vad som anges i den nationella rättsordningen (6/64, Costa v. ENEL).

Det finns dock inget i EU:s fördrag som direkt säger att EU-rätten ska gälla om den skiljer sig från nationella regler i ett medlemsland. EU-domstolen har dock utvecklat principen om unions­rättens företräde i flera domar. En av de viktigaste utgångspunkterna för domstolen har varit lojalitetsprincipen, som finns i artikel 4 i EU-fördraget. Principen innebär att medlemsländerna ska vidta alla åtgärder som krävs för att det som står i fördragen och beslutade EU-lagar ska kunna genomföras och avstå från sådant som kan förhindra detta.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • EU-dom 14/83 [1]
  • EU-dom 26/62 [1]
  • EU-dom 6/64 [1]
  • EU-dom 8/81 [1]
  • EU-dom C-10/92 [1]
  • EU-dom C-106/89 [1]
  • EU-dom C-397/01 och C-403/01 [1] [2]
  • EU-dom C-62/93 [1]

Referenser inom förvaltningsrätt & förfarande

Till toppen