Muntlig förhandling

Förhandling som kompletterar beslutsunderlaget i målet

Det finns två olika typer av muntlig förhandling. Normalt avser man med muntlig förhandling en förhandling i syfte att komplettera beslutsunderlaget i målet. Det är också den typ som förekommer oftast. De bestämmelser som finns i FPL angående muntlig förhandling är tillämpliga fullt ut för denna typ av förhandling.

Muntlig förberedelse

Det finns en annan typ av muntlig förhandling som har som syfte att reda ut parternas ståndpunkt. Denna typ av förhandling brukar kallas muntlig förberedelse. En sådan hålls främst i komplicerade eller omfattande mål och kännetecknas av att man reder ut parternas ståndpunkter och skalar bort oväsentligheter för att kunna koncentrera sig på det som är tvistigt eller oklart.

Ingen nämnd, inga förhör

En muntlig förberedelse kan ibland hållas som en förberedelse inför en kommande muntlig förhandling, men det förekommer också att en muntliga föreberedelse enbart följs av en skriftlig handläggning. Vid en muntlig förberedelse finns ingen nämnd och några förhör av vittnen eller sakkunniga kan inte förekomma.

När ska rätten hålla en muntlig förhandling?

I handläggningen får det ingå en muntlig förhandling om en viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. I kammarrätt och förvaltningsrätt är utgångsläget att en muntlig förhandling ska hållas om den enskilde begär det. Någon absolut rätt till muntlig förhandling har dock inte den enskilde. Rätten kan nämligen låta bli att förordna om muntlig förhandling om den anser att förhandlingen inte behövs eller att särskilda skäl talar mot det (9 § andra stycket FPL).

Frågan om en muntlig förhandling behövs eller inte

Rätten ska ta stor hänsyn till en parts önskemål om en muntlig förhandling, men parten har inte avgörande inflytande i frågan. Frågan om en muntlig förhandling behövs eller inte bör i första hand bedömas mot bakgrund av den föreliggande utredningen i målet. Genom förhandlingen kan en part dock få en bättre förståelse för rättens beslut. Ett särskilt skäl mot muntlig förhandling kan vara målets bagatellartade karaktär eller att kostnaderna för förhandlingen är stora i förhållande till tvisteföremålets värde (prop. 1971:30 s. 537).

Enligt regeringsformen ska en rättegång genomföras rättvist och inom skälig tid (2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen). Kravet på en rättvis rättegång innebär bl.a. rätten för en part att bli hörd inför domstolen. Införandet av denna bestämmelse kan antas ha minskat utrymmet för att inte hålla en muntlig förhandling när en enskild part begär det.

Mål om betalningssäkring och mål om särskild avgift

I mål om betalningssäkring och i mål om särskild avgift har den betalningsskyldige respektive den enskilde i förvaltningsrätten och kammarrätten en så gott som oinskränkt rätt till muntlig förhandling (46 kap. 12 § respektive 67 kap. 37 § SFL). En sådan begäran kan endast avslås om ansökan om betalningssäkring kommer att avslås, eller om beslutet om betalningssäkring kommer att upphävas respektive om någon särskild avgift inte kommer att tas ut. I mål om betalningssäkring ska den betalningsskyldige dessutom upplysas om sin rätt till muntlig förhandling.

Hos Högsta förvaltningsdomstolen har den enskilde inte någon utökad rätt till muntlig förhandling. Anledningen är att Högsta förvaltningsdomstolen inte bör ägna sig åt utredningsfrågor. Det är ovanligt med muntliga förhandlingar i Högsta förvaltningsdomstolen.

Förhör med vittnen och sakkunniga

Rätten får förordna om förhör med vittnen eller sakkunniga. Sådana förhör äger rum vid en muntlig förhandling. Förhören får hållas under ed (25 § FPL). FPL hänvisar också till bestämmelser om förhör i rättegångsbalken som ska gälla i tillämpliga delar. Det gäller 36 kap. 1–18 och 20–23 §§ om vittnesförhör och 40 kap. 9–11, 14, 16 och 20 §§ om sakkunnigförhör.

En part som yrkar vittnesförhör bör ange vad han eller hon vill styrka med vittnesmålet (4 § andra stycket FPL). Annars kan domstolen inte avgöra om vittnesmålet är överflödigt eller inte (jämför 8 § tredje stycket FPL) och det kan också försvåra för motparten att förbereda sitt motförhör.

Förhör med ett vittne eller en sakkunnig kan men behöver inte hållas under ed. Regler om mened i brottsbalken kan dock inte tillämpas om personen inte hörts under ed.

Reglerna som styr vittnesförhöret finns i 36 kap. 17 § rättegångsbalken. Bestämmelserna innebär i korthet att ett vittnesförhör normalt inleds av den part som åberopat förhöret (huvudförhör). Vittnet ska vid huvudförhöret först ges tillfälle att på egen hand eller med stöd av frågor lämna sin berättelse. Motparten får sedan möjlighet att ställa frågor genom ett s.k. motförhör. Sedan får parterna och rätten ställa ytterligare frågor till vittnet. Ledande frågor får endast ställas vid motförhöret.

Regler om straff och tvångsmedel för vittnen som inte kommer till förhandlingen, eller som vägrar avlägga ed, vittnesmål m.m. finns i 36 kap. 20–23 §§ RB.