Myndigheterna ska samverka

Vad innebär skyldigheten att samverka?

Varje myndighet ska hjälpa andra myndigheter inom ramen för den egna verksamheten (8 § första stycket FL). Det gäller vid all förvaltningsverksamhet, inte bara vid ärendehandläggning (1 § FL). Regeln är ett uttryck för lagstiftarens intresse av en effektiv förvaltning som är mindre beroende av indelningen i olika myndigheter med skilda verksamhetsområden. Myndigheterna ska, som det hette i gammal lagstiftning, ”räcka varandra handen”.

Det är alltså viktigt att myndigheterna strävar efter att uppnå samstämmighet och konsekvens även om de har olika inriktning (prop. 1985/86:80 s. 23).

Hjälpen kan vara av många olika slag, t.ex. att besvara en remiss eller låna ut arkivhandlingar. Även informella kontakter per telefon eller vid möten kan förekomma. Myndigheterna ska inte begära hjälp med sådant som de lika gärna eller snabbare kan klara själva.

En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa enskilda genom att själv inhämta upplysningar eller yttranden från andra myndigheter (8 § andra stycket FL). Syftet med bestämmelsen är att myndigheterna genom att samverka ska underlätta för enskilda i kontakter med dem. Den handläggande myndigheten ska själv i den utsträckning det är möjligt och lämpligt ta de kontakter med andra myndigheter som behövs för att utredningen i ärendet ska bli tillräcklig. Ibland bör myndigheten avstå från detta, på grund av att andra hänsyn måste prioriteras. Det kan röra enskildas begäran om hjälp som avser frågor som inte rör verksamheten eller att myndigheten inte kan avsätta rimliga resurser (prop. 2016/17:180 s. 70 ff. och s. 293).

Eftersom en myndighet måste prioritera sina egna huvuduppgifter avgör den själv om den kan avsätta resurser för att hjälpa en annan myndighet som begär assistans (prop. 2016/17:180 s. 70 f.).

Bestämmelsen ger inte stöd för samverkansprojekt utanför myndighetens verksamhetsområde och utgör inte heller grund för att det bildas särskilda samarbetsorgan mellan myndigheter som fattar beslut utan stöd i tillämpliga föreskrifter som kan härledas till någon av de inblandade myndigheterna. Detta får istället regleras i specialförfattningar eller i myndighetsinstruktioner (prop. 2016/17:180 s. 293 och s. 71).

För statliga förvaltningsmyndigheters del gäller 6 § andra stycket myndighetsförordningen (2007:515), med samma innebörd som enligt 8 § förvaltningslagen.

I 15 § förordningen (2017:154) med instruktion för Skatteverket finns en föreskrift om verkets samverkan, och det är med kronofogdemyndigheten i fråga om utveckling och användning av administrativt och tekniskt stöd.

I lag (2004:543) om samtjänst vid medborgarkontor regleras att myndigheterna frivilligt med vissa begränsningar kan avtala om samarbete. Anställda och uppdragstagare från andra samverkande myndigheter får då för Skatteverkets räkning besluta i vissa enklare ärenden (3 § 3 förordning [2009:315] om samtjänst vid medborgarkontor).

Sekretess

Om hjälpen från en myndighet gäller utlämnandet av uppgifter kan utlämnandet hindras av regler om sekretess, eller att hänsyn måste tas till arbetets behöriga gång (6 kap. 5 § OSL). Detta följer av att bestämmelsen i OSL har företräde framför 6 § FL (4 § FL). Skyldighet att hjälpa varandra innebär inte någon sådan uppgiftsskyldighet som i sig bryter sekretessen mellan Skatteverket och andra myndigheter (jfr 10 kap. 28 § OSL). Förvaltningslagen reglerar inte heller frågan om behandling av personuppgifter (prop. 2016/17:180 s. 72).