Värdering till marknadsvärdet

Priset på orten

Värdet av produkter, varor eller andra förmåner ska beräknas till marknadsvärdet (61 kap. 2 § IL).

Marknadsvärdet bör i första hand anses motsvara det för en konsument regelmässigt förekommande priset på orten inklusive mervärdesskatt på varan eller tjänsten. Marknadsvärdering förutsätter inte att det verkligen finns en marknad för varan eller tjänsten på orten. Om det inte finns någon marknad på orten bör värdet beräknas med ledning av värdet på andra motsvarande orter (SKV A 2017:25).

Om marknadsvärdet inte direkt kan fastställas ska värdet tas upp till ett belopp som med hänsyn till rådande förhållanden kan förväntas gälla vid en betalning med kontanta medel.

Marknadsvärdet ska gälla utan försiktighetsprincip

Principen att skattepliktiga förmåner ska värderas till marknadsvärdet har sin grund i synsättet att olika typer av arbetsersättningar ska bli föremål för en enhetlig och neutral beskattning. I samband med skattereformen lyftes särskilt fram att marknadsvärdet ska gälla utan tillämpning av försiktighetsprincip. Man bör alltså sträva efter att förmånen får ett värde som motsvarar det verkliga värdet (prop. 1989/90:110 s. 319–321 och 655).

Hänsyn ska inte tas till mottagarens personliga förhållanden. Den omständigheten att förmånen inte kan bytas ut mot pengar eller ett påstående från mottagaren att denne inte skulle ha skaffat sig förmånen om den inte tillhandahållits av arbetsgivaren utgör normalt inte tillräckliga skäl för lägre värdering än marknadsvärdet. Inte heller ska låg inkomst beaktas vid tillämpning av reglerna.

Arbetsgivarens kostnad kan oftast godtas

Många gånger motsvaras marknadsvärdet av arbetsgivarens kostnad för förmånen (inklusive mervärdesskatt), t.ex. när arbetsgivaren köpt varan eller tjänsten på öppna marknaden. Utgångspunkten är då att en anställd som själv skulle ha anskaffat motsvarande vara eller tjänst hade haft motsvarande kostnad. Man kan dock då få bortse från sådan mängdrabatt som större arbetsgivare m.fl. kan få. I dessa fall bör därför förmånsvärdet i stället beräknas till priset före rabatten.

Om arbetsgivaren själv har producerat varan eller tjänsten kan dennes kostnad, i det fallet produktionskostnaden, normalt inte anses som marknadsvärde. Då bör man i stället använda det pris som en kosument skulle få betala för motsvarande vara eller tjänst användas.

Om en utgivares kostnad (inklusive mervärdesskatt) för t.ex. en skattepliktig rekreationsresa kan anses motsvara marknadspriset, bör denna läggas till grund för beskattningen. Den omständigheten att mottagaren av olika skäl inte tidigare gjort sådana resor, medför normalt inte någon annan bedömning.

Frångå arbetsgivarens kostnad

I vissa fall är det inte rimligt att lägga beställarens totalkostnad till grund för värderingen. Detta kan bli aktuellt t.ex. om det gäller ett researrangemang som specialbeställts och därför inneburit högt kostnadsläge och mottagaren inte haft något inflytande över dess utformning. I dessa speciella fall bör förmånsvärdet beräknas med utgångspunkt från det pris som förmånstagaren hade kunnat få om personen själv sålt motsvarande resa (RÅ 1996 ref. 75).

Läs mer om värdering till marknadsvärdet i SKV M 2017:17, avsnitt 4.2.