Offentlighetsprincipen

Offentlighetsprincipens olika delar

Offentlighetsprincipen regleras i grundlag och handlar om att myndigheternas verksamhet ska kunna kontrolleras och debatteras av folket. Den delas upp i fyra delar:

• handlingsoffentlighet
• yttrandefrihet
• meddelarfrihet
• förhandlingsoffentlighet.

Handlingsoffentlighet

Handlingsoffentligheten innebär en rätt för alla svenska medborgare att ta del av allmänna handlingar (2 kap. 1 § TF). Detsamma gäller enligt praxis för juridiska personer (RÅ 2003 ref. 83). Myndigheter har inte denna grundlagsenliga rätt, men de har en motsvarande rätt att få uppgifter från annan myndighet (6 kap. 5 § OSL). Även utländska medborgare och statslösa har rätt att ta del av allmänna handlingar, men denna rättighet kan begränsas i lag (14 kap. 5 § andra stycket TF).

Handlingsoffentligheten innebär inte att alla handlingar hos en myndighet är offentliga. Den innebär enbart en rätt att ta del av handlingar som betecknas som allmänna handlingar under förutsättning att de allmänna handlingarna inte omfattas av sekretess.

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten innebär frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar och att uttrycka tankar, åsikter och känslor (2 kap. 1 § 1 RF). Den får begränsas genom lag för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle (2 kap. 20 -21 §§ RF).

Yttrandefriheten får begränsas bl.a. med hänsyn till (2 kap. 23 § RF):

• rikets säkerhet
• folkförsörjningen
• allmän ordning och säkerhet
• enskilds anseende
• privatlivets helgd
• förebyggandet och beivrandet av brott

Sekretessbestämmelser som inskränker yttrandefriheten finns i OSL.

Meddelarfrihet

Meddelarfrihet innebär en möjlighet att straffritt lämna ut vanligtvis sekretessbelagda uppgifter till massmedia för offentliggörande i tryckt skrift, radio eller TV (1 kap. 1 § tredje stycket TF och 1 kap. 2 § YGL). Syftet är att uppmärksamma missförhållanden och avsikten med utlämnandet måste därför vara att uppgifterna ska publiceras. Meddelarfriheten omfattar enbart muntliga uppgifter. Observera att den innebär en möjlighet men inte någon skyldighet.

Meddelarfriheten förstärks genom anonymitetsregler. Personal på t.ex. bokförlag, tidningsredaktioner, radio och TV får inte röja vem som är meddelare om denne vill vara anonym (3 kap. 3 § TF och 2 kap. 3 § YGL).

Anonymitetsskyddet för meddelare kompletteras av ett efterforskningsförbud. Myndigheter och andra allmänna organ får inte efterforska vem som är meddelare om inte meddelaren, genom att lämna uppgiften, har gjort sig skyldig till ett brott som enligt TF eller YGL kan leda till åtal eller annat ingripande (3 kap. 4 § TF och 2 kap. 4 § YGL och Svea 2015-09-04, mål nr B 2814-15).

Det finns regler om undantag från principen om meddelarfrihet (7 kap. 3 § TF och 5 kap. 3 § YGL).

Meddelarfriheten inskränks genom särskilda bestämmelser i OSL. I slutet av respektive kapitel i OSL anges vilken tystnadsplikt som i just det kapitlet inskränker meddelarfriheten. För sekretess som regleras utanför OSL följer inskränkningarna i meddelarfriheten av 44 kap. OSL.

Förhandlingsoffentlighet

Förhandlingar vid domstol ska vara offentliga (2 kap. 11 § andra stycket RF). Detsamma gäller för vissa beslutande församlingars sammanträden, t.ex. i riksdagens kammare och en kommuns fullmäktige (4 kap. 9 § RF och 5 kap. 42 § kommunallagen). Förvaltningsmyndigheters beslutande församlingar omfattas inte av bestämmelserna om förhandlingsoffentlighet.

Förhandlingsoffentligheten begränsas genom bestämmelser som medger förhandling bakom stängda dörrar. Sådana bestämmelser finns bl.a. i 5 kap. 1 § RB och 16 § FPL.

Kompletterande information

• En reformerad grundlag (prop. 2009/10:80).