Annons

Annonsbegreppet

Med annons avses särskilt utrymme som upplåtits i trycksak för återgivning av text eller bild för annan än utgivaren och sådant utrymme i trycksaken som tagits i anspråk av utgivaren för egen reklam (1 § andra stycket 3 RSL).

Av definitionen att annons är ”särskilt utrymme som upplåtits i trycksak för återgivning av text eller bild” följer, att skatt inte ska betalas för ett utrymme i en trycksak som någon betalat för men som av någon anledning lämnats blank (d.v.s. helt utan text och/eller bild) och inte heller för ett upplåtet utrymme i eller på något som inte är att anse som en trycksak enligt RSL, t.ex. ett klädesplagg, en bussbiljett eller någon annan form av färdbevis (jfr RSV:s förhandsbesked 1976-04-08).

Det saknar betydelse vid denna bedömning om utrymmet upplåtits fritt eller mot vederlag. Detta förhållande kan däremot inverka på bedömningen av om en annons är skattepliktig eller inte.

Annonsinnehåll

Det ställs inte något krav i lagen på att en annons ska ha ett visst innehåll eller utformning, bortsett från annons för utgivarens egen verksamhet. Exempelvis har produktbeskrivningar, som, förts in i en publikation på beställning och mot vederlag, ansetts utgöra annonser, trots att utgivaren dels haft mycket fria händer att välja i det sakunderlag som beställaren av annonsen lämnat, dels svarat för den typografiska utformningen (jfr RÅ 1976 Aa 96, RÅ 1984 Aa 106).

Andra exempel på utrymmen i en trycksak som kan vara annonser är offentliga meddelanden, kungörelser samt familjeannonser. Som annonser räknas också de tilläggsuppgifter som mot särskild avgift tas in i telefonkatalog, såsom extra namn eller då någon tar in numret till sitt sommarställe i anslutning till telefonnumret till bostaden (prop. 1971:28 s. 7 och SkU 1974:34 s. 14 och 25).

Utgivare

Som utgivare räknas den för vars räkning en trycksak framställts. Denna bedömning ska göras med utgångspunkt i de faktiska förhållandena. Den som står angiven som utgivare i trycksaken kan således inte godtas som utgivare enbart av det skälet (jfr RÅ 1984 Aa 107).

Rättsfall: utgivare

I ett förhandsbesked ansågs SJ vara utgivare av publikationen ”Raka spåret” trots att ett förlag angavs som utgivare i publikationen. Förlagets överklagande lämnades utan bifall (RÅ 1984 Aa 107).

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat om vissa reklammeddelanden som distribuerats i kuvert eller plastomslag var att anse som reklamtrycksaker eller som andra trycksaker innehållande annonser. Högsta förvaltningsdomstolen anslöt sig till Skatterättsnämndens bedömning. Nämnden hade funnit att reklammeddelandena skulle anses som trycksaker med skattepliktiga annonser. Nämnden bedömde att trycksakerna framställdes av ett tryckeri på uppdrag av sökandebolaget, som var den faktiske beställaren av innehållet i och köpare av trycksakerna. Dessa distribuerades genom postbefordran av bolaget, som därigenom offentliggjorde innehållet i dem. Enligt nämnden var bolaget att anse som utgivare, oavsett om trycksakerna innehöll uppgift om det eller inte (RÅ 1999 not. 106).

Kammarrätten har bedömt om bolag som sammanställt häften och administrerat tryckning och distribution av dessa skulle anses vara utgivare. Kammarrätten ansåg att de aktuella bolagen var utgivare av kuponghäftena genom sin befattning med trycksakerna, då det inte var fråga om samdistribution av reklamerbjudanden från flera företag (KRSU 1997-06-27, mål nr 1245-1995 och 1243−1244-1995).

Del av publikation eller bilaga till publikation

En trycksak som följer med en publikation kan antingen utgöra en del av publikationen eller bilaga till publikationen.

Av förarbetena till RSL framgår följande (prop. 1972:58 s. 38).

”Det förekommer att bilaga följer med trycksak (huvudtrycksak). Utgivare av huvudtrycksak, som inte är reklamtrycksak, t.ex. en tidning, kan av tekniska eller andra skäl låta annons som tidningen tryckt följa med tidningen som bilaga i stället för att införa den på vanligt sätt i tidningen. I sådant fall föreslår utredningen att reklamen i bilagan beskattas på samma sätt som om den var införd i tidningen. I princip kommer därvid det totala vederlaget för offentliggörandet att beskattas.

Tidning eller annan publikation kan ges ut i två eller flera delar utan att det därför är fråga om huvudtrycksak och bilaga. Sådana delar ska beskattas som en publikation.

I andra fall kan tidningsföretag låta trycksak för annans räkning följa med tidningen som bilaga. Beskattningen bör i dessa fall omfatta det vederlag som utgår för bilagans offentliggörande.

Den för vars räkning bilaga till huvudtrycksak framställts kan tänkas låta annan införa reklam i bilagan mot vederlag. Sådant vederlag bör beskattas hos den som uppbär vederlaget.”

Något som talar mot att en trycksak ska ses som en del av en huvudpublikation kan vara att det på framsidan står att hela bilagan är en annons för olika intressenter (jfr LR:s i Dalarnas län dom 2006-09-13, mål nr 1852-04).

Bilaga till annan publikation än reklamtrycksak anses som självständig trycksak och dessutom som annons i publikationen (punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till 1 § RSL).

Med bilaga till publikation förstås i princip varje separat trycksak som distribueras med publikationen och som inte utgör en del av publikation. Trycksaken kan vara inhäftad eller lös.

En publikation kan innehålla mer än en bilaga (jfr RSV:s förhandsbesked 1976-04-21).

Rättsfall: Del eller bilaga

Högsta förvaltningsdomstolen har prövat om en TV-bilaga var att anse som en del av de dagstidningar som magasinet medföljer. Av utredningen i målet framgick att TV-bilagan hade ett innehåll som i allt väsentligt stämde överens med vad som finns i dagspressen, såväl dagligen som genom sådana veckovisa översikter som inte sällan publiceras i form av en separat del av en dagstidning. Trycksaken producerades på uppdrag av ett stort antal dagstidningar och distribuerades en gång i veckan tillsammans med respektive tidnings hela upplaga. Dess samband med respektive dagstidning framgick dels av att den behandlades som en del av tidningen genom hänvisningar i denna och på löpsedlar, dels av att trycksaken innehöll en lista över ansvariga utgivare för var och en av de samarbetande dagstidningarna . Enligt Högsta förvaltningsdomstolen medförde de nämnda omständigheterna att TV-bilagan borde anses utgöra en del av de dagstidningar den distribuerades tillsammans med. Det föranledde inte någon annan bedömning att trycksaken på dess första sida saknade uppgift som markerar sambandet med respektive tidning (RÅ 2003 ref. 9).

Kammarrätten har ansett att s.k. tematidningar som distribuerats tillsammans med större dags- eller kvällstidningar, ska anses utgöra bilagor till huvudpublikationerna. Det hade inte visats att tematidningarna producerats på uppdrag eller bekostnad av huvudpublikationerna och utgivaren av tematidningarna hade betalat för att dessa skulle få gå med i huvudpublikationerna. Tematidningarna fick därmed anses utgöra bilagor i stället för delar av huvudpublikationerna (KRSU 2009-01-23, mål nr 2822−2823-08).

Kammarrätten har bedömt en publikations delar och bilagor på följande sätt. Enligt kammarrätten bör beaktas om publikationerna till innehåll och utformning är sådana att de i allt väsentligt lika väl hade kunnat vara integrerade i huvudpublikationen. Vidare ska beaktas om aktuella publikationer produceras av huvudpublikationen eller om dess produktion finansieras av huvudpublikationen. Det ska också beaktas om publikationerna distribueras tillsammans med dagstidningens hela upplaga samt om det föreligger ett tydligt samband mellan publikationen och huvudpublikationen. Det avgörande vid helhetsbedömningen borde enligt kammarrätten vara det intryck som publikationen ger. Om trycksaken till övervägande del framstår som ett annonsblad utgör den en bilaga. Mängden annonser och säljfrämjande artiklar (textreklam) är också en faktor som bör tillmätas betydelse vid bedömningen av om det är fråga om en annonsbilaga eller en del av en dagstidning. Kammarrätten fann att vissa publikationer vid en helhetsbedömning ansågs utgöra delar medan andra publikationer, som innehöll säljfrämjande artiklar och/eller en förhållandevis stor mängd annonser, ansågs utgöra bilagor (KRSU 2004-08-19, mål nr 2607–2609-03, 2611-03, 2613–2616-03).

Riksskatteverket har i ett förhandsbesked bedömt om två trycksaker var att anse som bilagor till en tredje trycksak. AB A framställde en trycksak som bestod av tio olika svarskuponger. Denna trycksak skulle distribueras tillsammans med två andra trycksaker, ett rabattkupongark och ett fotobeställningskuvert AB A fick rabattkupongarket och fotobeställningskuvertet i färdigt skick och fick betalt för att distribuera dem. Rabattkupongarket var i samma storlek som AB A:s svarskupong och skulle falsas ihop med denna trycksak på så sätt att bägge låg lika mycket utanpå som inuti varandra. På rabattkupongarket fästes ett fotobeställningskuvert med en limpunkt. Riksskatteverket bedömde att rabattkupongarket och fotobeställningskuvertet var att anse som bilagor till de av AB A framställda svarskupongerna (RSV:s förhandsbesked 1976-04-21).

Kammarrätten har bedömt om annonssidor/mittuppslag var att anse som en del eller bilaga till en huvudpublikation. Bolaget producerade annonssidor som distribuerats med publikationer som mittuppslag. I övrigt saknades samband mellan dessa trycksaker. Kammarrätten ansåg att sidorna inte kunde anses som en del av publikationen de följt med utan skulle anses som bilaga till publikationen. Av den anledningen och då aktuella huvudpublikationer inte var reklamtrycksaker skulle bilagorna anses som självständiga trycksaker och dessutom som annonser i publikationerna (KRSU 2005-02-03, mål nr 448–449-04).