OBS: Detta är utgåva 2018.13. Visa senaste utgåvan.

Dispositionsrätten, möjligheten att utnyttja en förmån, ligger till grund för beskattningen av främst dyrare egendom men kan även bli aktuellt i andra fall.

Dispositionsrätten i sig är en skattepliktig förmån

Förmåner på grund av en anställning eller ett uppdrag tas upp som intäkt i inkomstslaget tjänst (11 kap. 1 § IL). Inkomsterna ska tas upp som intäkt det beskattningsår då de kan disponeras eller på något annat sätt kommer den skattskyldiga till del (10 kap. 8 § IL). Skatteplikten för förmåner i annat än pengar inträder i regel när förmånen utnyttjats eller har kommit den skattskyldiga till del. I vissa fall kan dock redan dispositionsrätten, möjligheten att utnyttja egendomen, utlösa beskattning.

Det finns ingen särskild lagstiftning som reglerar beskattningsfrågan eller värderingen av en dispositionsrätt, d.v.s. en fortlöpande möjlighet att använda tillgångar som exempelvis en fritidsbåt eller en semesterbostad.

Dispositionsrätten som grund för beskattning av förmåner har i första hand aktualiserats för tillgångar som bostäder, fordon, båtar och dyrare inventarier (prop. 1999/2000:15 s. 59–60). Frågan uppkommer oftast för företagsledare och närstående men även vanliga anställda kan ha getts dispositionsrätt, t.ex. till en båt.

Frågan om dispositionsrätt kan även ha betydelse för beskattningen av andra former av förmåner. Det kan röra sig om olika slags rättigheter där det i praktiken är ogörligt både för Skatteverket att bevisa att förmånen har utnyttjats och för den anställda att bevisa att förmånen inte har utnyttjats. Som exempel kan man ta parkeringsplatser vid arbetsplatsen, periodkort för resor eller tillgång till loger vid idrottsanläggningar, d.v.s. förmåner som kan förutsättas ha utnyttjats av den som har getts möjlighet till disposition. Om det i sådana fall skulle krävas att Skatteverket skulle bevisa att förmånen faktiskt har utnyttjats privat och i vilken omfattning skulle någon beskattning i många fall inte kunna ske. En beskattning bör dock kunna ske om Skatteverket kan visa att en anställd har haft dispositionsrätt till förmånen och övriga omständigheter inte motsäger att förmånen har utnyttjats. Om det är troligt att den anställda endast har utnyttjat förmånen till en mindre del, kan beskattning ske för ett reducerat värde.

För vanliga anställda gäller i många fall att de kan avtala bort en dispositionsrätt och därmed undvika förmånsbeskattning, t.ex. att ett periodkort inte får användas privat.

Värdering av dispositionsrätten

Enligt allmänna regler ska förmåner värderas till marknadsvärdet. Med marknadsvärde avses det pris som den anställda skulle ha fått betala på orten om hen själv hade skaffat sig motsvarande varor, tjänster eller förmåner mot kontant betalning (61 kap. 2 § IL).

Vid värderingen måste en samlad bedömning göras av omständigheterna i det enskilda fallet.

Kompletterande information

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 1999/2000:15 Slopade stoppregler [1]