Undantag från skatteplikt

Vissa varor är undantagna från skatteplikt

Öl, vin, andra jästa drycker, mellanklassprodukter och etylalkohol är skattepliktiga (2-6 §§ LAS). Även etylalkohol som ingår i andra varor än alkoholvaror är skattepliktig (6 § LAS). Vissa varor som innehåller alkohol är dock undantagna från skatteplikt. I 7 § LAS anges nämligen att alkoholskatt inte ska betalas för den alkohol som ingår i vissa särskilt uppräknade varor. Detta innebär att skatt inte ska betalas för alkohol som ingår i en sådan vara som anges i 7 § LAS, trots att alkoholen per definition omfattas av skatteplikten enligt 2-6 § LAS.

Fullständigt denaturerad alkohol

Alkoholskatt ska inte betalas för den alkohol som distribueras i form av alkohol som är fullständigt denaturerad i enlighet med kommissionens förordning (EEG) nr 3199/93 (7 § första stycket 1 LAS).

”Fullständigt denaturerad alkohol” är ett skattetekniskt begrepp som syftar till att undanta alkohol som blandats med speciellt utvalda tillsatser från skatteplikt. Egenskaperna och användningsområdena för fullständigt denaturerad alkohol behöver dock inte skilja sig åt från de som gäller för alkohol som har denaturerats med andra tillsatser.

Vinäger

Alkoholskatt ska inte betalas för alkohol som ingår i vinäger som hänförs till KN-nr 2209 (7 § första stycket 2 LAS).

Läkemedel

Alkoholskatt ska inte betalas för alkohol som ingår i läkemedel (7 § första stycket 3 LAS).

Bestämmelsen grundar sig på artikel 27.1 d) i direktiv 92/83/EEG. Av artikeln följer att alkohol som används vid framställning av mediciner definierade av direktiv 65/65/EEG ska skattebefrias. Direktiv 65/65/EEG har upphävts och ersatts av direktiv 2001/83/EG. Av artikel 128 i direktiv 2001/83/EG framgår att hänvisningar till direktiv 65/65/EEG ska tolkas som hänvisningar till direktiv 2001/83/EG. Därmed hänvisar artikel 27.1 d) i direktiv 92/83/EEG numera till direktiv 2001/83/EG vad avser definitionen av mediciner. Direktiv 2001/83/EG har implementerats i svensk rätt genom läkemedelslagen.

Smakämnen

Alkoholskatt ska inte betalas för alkohol som ingår i smakämnen för tillverkning av livsmedel och drycker med en alkoholhalt som inte överstiger 1,2 volymprocent (7 § första stycket 4 LAS).

Undantaget från skatteplikt för alkohol som ingår i smakämnen är kopplat till en framtida användning. Den alkohol som ingår i ett smakämne är alltså skattebefriad i de fall där smakämnet är avsett att användas för tillverkning av livsmedel respektive tillverkning av drycker med en alkoholhalt som inte överstiger 1,2 volymprocent. Se citatet ur prop. 2000/01:118 där det i avsnittet om skattefrihet för halvfabrikat som är avsedda för framställning av livsmedel görs en jämförelse med denna bestämmelse.

Livsmedel

Alkoholskatt ska inte betalas för alkohol som ingår direkt i livsmedel eller som ingrediens i halvfabrikat för framställning av livsmedel, fyllda eller ej, förutsatt att alkoholinnehållet i varje enskilt fall inte överstiger 8,5 liter ren alkohol per 100 kilogram chokladprodukter och 5 liter ren alkohol per 100 kilogram av något annat livsmedel (7 § första stycket 5 LAS).

I samband med en ändring av bestämmelsen den 1 oktober 2001 lämnades följande kommentar i författningskommentaren i syfte att förtydliga att det är alkoholinnehållet i det färdiga livsmedlet som är avgörande för om den ingående alkoholen ska vara undantagen från skatteplikt eller inte.

Första stycket 5 grundar sig på artikel 27.1 f i alkoholskattedirektivet. Där talas om varor som används direkt eller som beståndsdel i halvfabrikat för framställning av livsmedel, fyllda eller ej. Som villkor för skattefriheten gäller en alkoholgräns. Enligt den svenska versionen av alkoholskattedirektivet gäller alkoholgränsen för halvfabrikatet. Andra språkversioner, som t.ex. den danska, engelska och franska, synes dock ta sikte på den färdiga produkten, dvs. alkoholgränsen gäller för livsmedlet. Något annat är heller inte rimligt eftersom det i så fall inte skulle finnas någon gräns för den färdiga produkten, dvs. livsmedlet. Innebörden av den svenska versionen av alkoholskattedirektivet skulle alltså vara att livsmedel som innehåller alkohol skulle vara skattefria oavsett hur högt alkoholinnehållet är. Detta kan inte ha varit syftet med bestämmelsen i 27.1 f i alkoholskatte­direktivet. I förevarande paragraf har därför alkoholgränsen kopplats till det färdiga livsmedlet. Skattefrihet ska alltså gälla för alkohol som ingår direkt i livsmedel om alkoholhalten i varje enskilt fall inte överstiger 8,5 liter ren alkohol per 100 kilogram choklad och 5 liter alkohol per 100 kilogram av något annat livsmedel. Det kan nämnas att Finland har reglerat skattefriheten på motsvarande sätt (8 § lag 1994/1471 om accis på alkohol och alkoholdrycker). Även när det gäller alkohol som ingår i halvfabrikat för framställning av livsmedel gäller alltså alkoholgränsen för det färdiga livsmedlet. Det innebär att ett halvfabrikat, som innehåller alkohol, är skattefritt om det är avsett för framställning av ett livsmedel som uppfyller kraven för skattefrihet (jfr punkten 4). Skattefriheten är alltså kopplad till en framtida användning. Det måste i varje enskilt fall framstå som sannolikt att halvfabrikatet ska användas för framställning av ett skattefritt livsmedel för att skattefrihet ska föreligga (jfr prop. 2000/01:118 s. 127).

Varor som inte är avsedda att ätas eller drickas

Alkoholskatt ska inte betalas för alkohol som ingår i en vara som inte är avsedd att ätas eller drickas under förutsättning att ingående alkohol är denaturerad i enlighet med någon EU-medlemsstats krav (7 § första stycket 6 LAS).

Bestämmelsen innehåller tre rekvisit som alla måste vara uppfyllda för att alkoholen ska vara undantagen från skatteplikt, nämligen:

• Alkoholen ska ingå i en vara.
• Varan ska inte vara avsedd att ätas eller drickas.
• Den ingående alkoholen ska vara denaturerad i enlighet med någon EU-medlemsstats krav.

Lagstiftaren har inte lämnat någon närmare vägledning till vad som avses med uttrycket ”ingå i en vara”. Det är därför i viss mån osäkert hur detta rekvisit ska tillämpas. Kravet på att alkoholen ska ”ingå i en vara” bör i alla fall vara uppfyllt i de fall där alkoholen utgör en beståndsdel av någon annan slags vara, d.v.s. när alkoholen ingår i en vara som klassificeras som annat än alkohol.

Rekvisitet att varan ”inte är avsedd att ätas eller drickas” kan i de flesta fall anses vara uppfyllt redan på den grunden att den ingående alkoholen ska vara denaturerad.

Dessutom krävs att ”den ingående alkoholen ska vara denaturerad i enlighet med någon EU-medlemsstats krav”. Med denaturerad alkohol menas att någon slags tillsats blandats i för att göra alkoholen otjänlig för förtäring. Till skillnad från vad som gäller för varor som undantas från skatteplikt enligt 7 § första stycket 1 LAS behöver alkoholen här inte vara fullständigt denaturerad. Det här rekvisitet innebär i stället att alkoholen ska vara denaturerad enligt de krav som ställs upp i varje enskilt fall då alkohol ska användas för olika ändamål. För Sveriges del är det Folkhälsomyndigheten som är tillsynsmyndighet och som utfärdar föreskrifter om krav på denaturering av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat.

Av förarbetena till AL framgår att en vara som uppfyller denatureringskraven i utfärdade föreskrifter också uppfyller kravet i LAS (jfr prop. 2009/10:125 s. 125).

Folkhälsomyndigheten har utfärdat föreskrifter om alkoholhaltiga preparat (FoHMFS 2014:10). I föreskrifterna anges de sätt som alkoholhaltiga preparat ska vara denaturerade på. Varor som har denaturerats i enlighet med Folkhälsomyndighetens föreskrifter uppfyller därmed kraven på denaturering i 7 § första stycket 6 LAS.

Rättsfall: denatureringsämnena ska ha tillsatts avsiktligt

För att alkoholen ska vara denaturerad på sådant sätt att skattebefrielse medges ska vissa ämnen som gör alkoholen giftig ha tillsatts avsiktligt. Detta har EU-domstolen slagit fast. I målet hade något denatureringsämne inte avsiktligen tillförts produkten. Domstolen uttalade att det därmed räcker att konstatera att produkten inte har denaturerats i den mening som avses i artikel 27.1 a eller b i direktiv 92/83 EEG. Vidare uttalade domstolen att omständigheten att en produkt är otjänlig för förtäring inte är tillräcklig för att kunna konstatera att den har denaturerats. Denaturering innebär nämligen att vissa ämnen avsiktligen sätts till en alkohol i syfte att på ett oåterkalleligt sätt göra den otjänlig för förtäring. Domstolen förklarade att en produkt som den som var aktuell i målet som motsvarar definitionen av etylalkohol i artikel 20 första strecksatsen i direktiv 92/83/EEG och som inte har denaturerats i överensstämmelse med artikel 27.1. a och b i det direktivet inte kan befrias från harmoniserad punktskatt (d.v.s. alkoholskatt) enligt nämnda direktiv (C-503/10, Evroetil).

Motorbränsle

Alkoholskatt ska inte betalas för alkohol som är motorbränsle under förutsättning att ingående alkohol är denaturerad i enlighet med någon EU-medlemsstats krav (7 § första stycket 9 LAS).

Undantaget från alkoholskatt i första stycket 6 för etanolbränslen har lyfts ut till en särskild punkt 9. Genom denna nya punkt klargörs att varor som är motorbränsle, t.ex. E85 och ED95, ska undantas från beskattning under förutsättning att ingående alkohol är denaturerad i enlighet med någon EU-medlemsstats krav (jfr prop. 2012/13:183 s. 13).

Med denaturerad alkohol menas att någon slags tillsats blandats i för att göra alkoholen otjänlig för förtäring.

Varor som förstörts p.g.a. av varornas beskaffenhet, oförutsedda händelser eller force majeure

Alkoholskatt ska inte betalas för alkoholvaror som under ett uppskovsförfarande blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade och därigenom blivit oanvändbara som punktskattepliktiga varor på grund av

• varornas beskaffenhet (7 § första stycket 7 a LAS)
• oförutsedda händelser eller force majeure (7 § första stycket 7 b LAS).

Bestämmelserna i 7 § första stycket 7 LAS grundar sig på artikel 7.4 i direktiv 2008/118/EG.

Genom att utforma bestämmelserna på så sätt att de omfattar varorna när de hanteras under ett uppskovsförfarande är bestämmelserna tillämpliga oavsett i vilken typ av, eller hos vilken aktör i, uppskovsförfarandet varorna befinner sig när den skattebefriande händelsen inträffar. Därmed behövs inte separata bestämmelser för olika aktörer. När det gäller varor som tas emot av en registrerad varumottagare bör påpekas att varorna genom mottagandet upphör att omfattas av uppskovsförfarandet, varför det inte kommer i fråga att tillämpa skattefrihetsbestämmelsen på varor som tagits emot (jfr prop. 2009/10:40 s. 170 jämförd med s. 187).

Genom att formulera bestämmelserna som skattefrihetsregler omfattas även varor som går förlorade under flyttning i Sverige och där den aktör som skulle komma i fråga för att betala skatten är godkänd i ett annat EU-land (jfr prop. 2009/10:40 s. 170 jämförd med s. 187).

Begreppet varornas ”beskaffenhet” motsvarar begreppet varans ”karaktär” som användes i den tidigare lydelsen av 20 § första stycket 1 LAS. Någon ändring i sak är inte avsedd (jfr prop. 2009/10:40 s. 170 jämförd med s. 187). Avseende begreppet varans ”karaktär” har uttalats att det som avses är t.ex. varor som har torkat, dunstat eller på annat sätt förstörts till följd av varans beskaffenhet (jfr prop. 1994/95:56 s. 95).

Den som gör gällande att alkoholvarorna fullständigt förstörts eller oåterkalleligen gått förlorade, ska på ett tillfredsställande sätt visa detta för Skatteverket om förstörelsen eller förlusten har skett i Sverige, eller upptäckts här och det inte går att fastställa var den skett (7 § tredje stycket LAS).

Varor som förstörts under tillsyn av Skatteverket

Alkoholskatt ska inte betalas för alkoholvaror som under ett uppskovsförfarande blivit fullständigt förstörda under tillsyn av Skatteverket (7 § första stycket 8 LAS).

Bestämmelsen i 7 § första stycket 8 LAS grundar sig på artikel 7.4 i direktiv 2008/118/EG.

Vad som krävs för att varorna ska anses ha förstörts under tillsyn av Skatteverket framgår av Skatteverkets föreskrifter (SKVFS 2014:6). Av föreskrifterna framgår bl.a. följande:

• att den som avser att förstöra varorna ska anmäla detta skriftligt till Skatteverket
• att anmälan ska ha kommit in till Skatteverket senast sju vardagar före den dag då varorna ska förstöras
• vilka uppgifter som anmälan ska innehålla
• att varorna får förstöras först efter det att Skatteverket har bekräftat att anmälan uppfyller vissa krav
• att förstörandet av varorna ska dokumenteras i ett protokoll.

Har kraven i föreskrifterna iakttagits anses varorna ha förstörts under tilsyn av Skatteverket vilket innebär att varorna undantas från beskattning.

Beskattade varor som förstörts under flyttning till Sverige från ett annat EU-land

Undantagen från skatteplikt enligt 7 § första stycket 7 och 8 samt tredje stycket LAS gäller även beskattade alkoholvaror under flyttning från ett annat EU-land till mottagare i Sverige:

• under förutsättning att den som är skattskyldig enligt 8 § första stycket 5 LAS har fullgjort de skyldigheter som föreskrivs i 16 § LAS eller i 26 kap. 37 § SFL (7 § fjärde stycket 1 LAS)
• vid distansförsäljning, under förutsättning att säljaren har ställt säkerhet för skatten enligt 15 eller 15 b § LAS eller att mottagare som avses i 15 c § LAS fullgjort deklarations­skyldigheten enligt 26 kap. 37 § SFL (7 § fjärde stycket 2 LAS).

Bestämmelsen i 7 § fjärde stycket LAS grundar sig på artikel 37 i direktiv 2008/118/EG.

Av bestämmelsen följer att skatt inte ska betalas för beskattade alkoholvaror som förstörts eller förlorats under flyttning till mottagaren i Sverige och att det således inte är aktuellt att tillämpa bestämmelsen om beskattade varor förstörs eller förloras efter det att de nått mottagaren (jfr prop. 2009/10:40 s. 171 jämförd med s. 187).

För att undantaget från skatteplikt ska komma i fråga gäller att föreskrivna skyldigheter för att säkerställa den svenska alkoholskatten iakttagits av aktörerna. Detta för att förhindra att bestämmelsen utnyttjas vid försök att undandra skatt. Om Tullverket vid kontroll enligt LPK påträffar beskattade varor som t.ex. inte är anmälda i förväg och för vilka säkerhet inte ställts, ska mottagaren i Sverige inte kunna anmäla till Skatteverket att varorna ska förstöras under verkets tillsyn och därmed slippa betala alkoholskatten (jfr prop. 2009/10:40 s. 171 jämförd med s. 187).