Vad är myndighetsutövning?

Begreppet myndighetsutövning i förvaltningslagen

Begreppet myndighetsutövning återfinns i

• reglerna om parters rätt att lämna uppgifter muntligt (14 § första stycket FL)
• anteckning av uppgifter (15 § FL)
• parters rätt att få del av uppgifter (16 och 17 §§ FL)
• beslutsfattares skyldighet att delta i omröstning (18 § FL)
• motivering av beslut (20 § FL)
• underrättelse om beslut (21 § FL)
• parters rätt att få yttra sig innan myndigheten rättar ett skrivfel eller liknande (26 § FL).

Utövande av makt i förhållande till enskilda

Av förarbetena till förvaltningslagen framgår att begreppet myndighetsutövning har samma betydelse som i den äldre förvaltningslagen 1971:290 (ÄFL), se prop. 1985/86:80 s. 55. I den lagens 3 § användes uttrycket ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande”.

I förarbetena till ÄFL sägs att gemensamt för all myndighetsutövning är att ”det rör sig om beslut eller andra åtgärder, som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna” (prop. 1971:30 s. 331). Myndighetsutövning behöver emellertid inte medföra förpliktelser för enskilda utan kan också föreligga i form av gynnande beslut, exempelvis olika former av tillstånd.

Beroendeförhållande mellan den enskilde och myndigheten

Karakteristiskt för myndighetsutövning är att den enskilde befinner sig i någon form av beroendeförhållande gentemot myndigheten. Är det fråga om förpliktande beslut måste den enskilde rätta sig efter beslutet eftersom hen annars riskerar att sanktioner används.

Rör det sig om gynnande beslut kommer beroendeförhållandet till uttryck på så sätt att den enskilde, för att komma i åtnjutande av exempelvis en förmån, måste vända sig till samhällsorganen och att dessas tillämpning av de författningsbestämmelser som gäller på det aktuella området blir av avgörande betydelse för hen.

Med utgångspunkt i det sagda skulle man kunna uttrycka det så att myndighetsutövning innebär att en myndighet ensidigt bestämmer en enskilds rättigheter och skyldigheter inom de ramar som dras upp av lagar och andra författningar.

Myndigheters agerande inom ramen för civilrättsliga regler faller utanför begreppet myndighetsutövning.

Begreppet myndighetsutövning i andra författningar

Även i RF (12 kap. 2 och 4 §§) och i BrB (17 kap. 1-2 §§ samt 20 kap. 1 §, vid myndighetsutövning) finns begreppet, och det har i stort sett samma betydelse.

Ett annat område där begreppet myndighetsutövning har betydelse är skadeståndsrätten. Där används begreppet vid avgränsningen av det allmännas skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. En förutsättning för att staten ska kunna åläggas skadeståndsansvar enligt nämnda bestämmelse är således att felet eller försummelsen inträffat vid myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning definieras inte i skadeståndslagen men diskuteras i förarbetena till lagen. Där sägs bl.a. att det ska vara fråga om beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter och att det karakteristiska för dessa förvaltningsakter är att de kommer till stånd och får rättsverkningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler, inte på grund av avtal eller dylikt (prop. 1972:5 s. 311 f.).

Vid myndighetsutövning innebär att andra situationer än själva myndighetsutövningen kan bli aktuella. Det räcker med ett visst samband med en åtgärd som innefattar myndighetsutövning.