Tvistemål i samband med utmätning

Tvister om äganderätt till utmätt egendom ska prövas i en domstol

Äganderättstvister till utmätt egendom kan inte prövas i utsökningsmål. Sådana tvister får prövas i ett tvistemål i domstol. En vanligt förekommande tvist är vem som har bättre rätt till viss egendom – gäldenären och därmed hans eller hennes borgenärer eller tredje man. Tvisten står då mellan tredje man, d.v.s. den påstådda ägaren, och utmätningsborgenären.

Tredje man kan väcka talan om bättre rätt

Det händer ibland att tredje man påstår sig ha bättre rätt än gäldenären till egendom som Kronofogden har utmätt med stöd av 4 kap. 17–19 §§ UB. Tredje man kan då väcka talan om bättre rätt till egendomen.

Kronofogden kan förelägga tredje man att väcka talan

Om det finns skäl ska Kronofogden förelägga tredje mannen att inom en viss tid väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären (4 kap. 20 § UB). Tredje mannens anspråk kan vara framställt antingen före eller efter beslutet om utmätning. Kronofogden bör utfärda föreläggandet i samband med utmätningsbeslutet, om tredje mannens anspråk då är känt. Om tredje mannen påstår sig ha bättre rätt till den utmätta egendomen först efter att egendomen har sålts, kan Kronofogden förelägga hen att väcka talan om rätten till de influtna pengarna (4 kap. 21 § UB). En typisk situation är att tredje man har åberopat ett visst stöd för sin rätt, men inte tillräcklig bevisning för att det ska anses framgå att hen är ägare (NJA 2008 s. 444).

Om tredje man har överklagat ett utmätningsbeslut kan domstolen i samband med att den avslår överklagan förelägga tredje man att väcka talan enligt 4 kap. 20 § utsökningsbalken.

Tredje man kan väcka talan utan föreläggande från Kronofogden

Det är möjligt för tredje man att väcka talan om bättre rätt till utmätt egendom även om hen inte har fått något föreläggande av Kronofogden enligt 4 kap. 20 § UB. Om egendomen har sålts är det inte längre möjligt att väcka sådan talan. I så fall kan tredje man väcka talan mot utmätningsborgenären och göra anspråk på det belopp utmätningsborgenären fått betalt genom utmätningen (se Skatteverkets rättsfallskommentar Tvist om bättre rätt till utmätta fastighetsandelar).

I de utsökningsmål där staten är sökande företräder Skatteverket staten i tvistemålet. Läs mer om dessa tvister i Walin m.fl., utsökningsbalken (1 augusti 2013, Zeteo) kommentaren till 4 kap. 20 § och Gregow, Utsökningsrätt s. 166 ff.

Bevisbörda och bevisvärdering

När domstolen ska avgöra vem som har bättre rätt till lös egendom presumeras (förutsätts) den som har egendomen i sin besittning vara ägare till egendomen. Utsökningsbalkens principer anses gälla även i obligationsrättsliga tvister om lös egendom. Besittarens motpart har därmed bevisbördan för sitt äganderättsanspråk (se Skatteverkets rättsfallskommentar Fråga om äganderätt till lös egendom och Gregow 1987, Tredje mans rätt vid utmätning, s 125).

I en rättegång om bättre rätt till viss egendom sker en mer ingående och nyanserad prövning av frågan om t.ex. brytande av presumtion än vad som sker i utsökningsmål (se Skatteverkets rättsfallskommentar Tvist om bättre rätt till utmätt lös egendom).

Se mer om bevisbördan för tredje man i samband med utsökningsmål.

Rättsfall: bevisvärdering

Tredje man hade, efter en utmätning, väckt talan mot gäldenären och borgenärerna om bättre rätt till en bil. Till stöd för sin talan åberopade tredje mannen både muntlig och skriftlig bevisning. Hovrätten konstaterade att den bevisning som tredje mannen hade presenterat normalt utgör stark bevisning för äganderätt. Värdet av bevisningen måste dock bedömas utifrån vad som i övrigt hade framkommit i målet.

I detta fall hade borgenärerna, Skatteverket och Brottsoffermyndigheten, fört fram en rad omständigheter och bevisning som talade emot att tredje man var ägare till bilen. Vid en samlad bedömning ansåg hovrätten att tredje man inte hade förmått visa att hon ägde bilen (HovR VS, 2017-05-11, mål nr T 3473-16).

Förhållandet mellan utmätningssökanden och gäldenären

När tredje man väcker talan om bättre rätt till egendomen handlar frågan om vem av gäldenären eller tredje man som är rätt ägare till egendomen. En sådan talan måste väckas mot såväl utmätningssökanden (borgenären) som gäldenären (4 kap. 20 § UB). Talan ska avvisas om tredje man endast väcker talan mot utmätningssökanden och inte mot gäldenären. Konstruktionen leder till att domen i målet måste ha samma innehåll för utmätningssökanden och gäldenären. Mellan utmätningssökanden och gäldenären råder med andra ord s.k. nödvändig processgemenskap. Det innebär att en rättegångshandling som den ena medparten vidtar gäller till förmån för den andra medparten, även om den strider mot den andra medpartens handlingar (14 kap 8 § andra stycket RB).

Om tredje mannens talan medges av gäldenären men bestrids av utmätningssökanden, bör domstolens prövning utgå ifrån att käromålet bestrids (Ekelöf 1996, Rättegång II s. 190 f.). Det saknar alltså betydelse om gäldenären medger tredje mannens talan.

Förhållandet mellan flera utmätningssökande

Varje utmätningssökande ska ses som en självständig part (Gregow 1987, Tredje mans rätt vid utmätning s. 365 f.). Om det finns flera instämda utmätningssökande så kan det hända att någon av sökandena medger talan och någon bestrider talan. Den fortsatta prövningen bör då ske utifrån den borgenär som bestrider talan. Den borgenär som medger talan har inte längre del i saken och utmätningen ska då hävas för den borgenären.

Om Skatteverket medger tredje mannens talan så innebär det alltså att Skatteverket avstår från utmätningen av just den egendomen och inte får någon del av medlen som är hänförliga till utmätningsbeslutet. Skatteverkets medgivande i processen har ingen inverkan på den fordran som har överlämnats till Kronofogden för verkställighet.

Sökanden kan väcka talan mot tredje man

Om Kronofogden inte kan utmäta en viss egendom med stöd av 4 kap. 17–19 §§ UB, men det finns sannolika skäl att egendomen tillhör gäldenären, får egendomen utmätas med förbehåll för tredje mans rätt (4 kap. 22 § första stycket UB). I dessa fall ska Kronofogden i princip alltid förelägga sökanden att inom viss tid väcka talan i saken mot tredje man (4 kap. 22 § andra stycket första meningen UB). Undantag kan göras om rättegång redan pågår. Sökanden behöver inte väcka talan mot gäldenären. Syftet är att sökanden ska få fastställt att hen genom utmätningen har fått rätt till betalning ur egendomen som gäller mot tredje mannen (Gregow 2012, Utsökningsrätt s. 172–173). Om sökanden inte väcker talan enligt föreläggandet ska utmätningen hävas, om inte tredje mannen väcker talan mot sökanden (4 kap. 22 § andra stycket andra meningen UB).

Sökanden kan väcka talan mot sekundogäldenär

Om en utmätt fordran är förfallen till betalning ska Kronofogden uppmana sekundogäldenären att betala sin skuld till myndigheten (9 kap. 11 § UB). Betalar inte sekundogäldenären frivilligt kan Kronofogden förelägga sökanden att väcka talan mot sekundogäldenären (9 kap. 11 § tredje stycket och 4 kap. 23 § UB). Syftet med talan är att sökanden ska få en exekutionstitel mot sekundogäldenären, dvs. en fastställelsetalan som ska gå ut på att gäldenären har en fordran på sekundogäldenären. En sådan talan kan vid behov förenas med ett yrkande om åläggande för sekundogäldenären att utge fordringsbeloppet, dvs. ett fullgörelseyrkande. Talan bör avse hela det utmätta fordringsbeloppet och inte begränsas till det belopp som skulle vara tillräckligt för att reglera gäldenärens skuld (se Walin m.fl., utsökningsbalken [1 augusti 2013, Zeteo] kommentaren till 9 kap. 11 § och 4 kap. 23 § samt Gregow 2012, Utsökningsrätt s. 258). Något föreläggande om detta behövs inte (prop. 1980/81:8 s. 638).

Rättsfall: belopp i livförsäkring kan utmätas men inte drivas in

Högsta domstolen har prövat frågan om ett belopp i en livförsäkring som har utmätts enligt 15 kap. 3 § försäkringsavtalslagen kan anses vara förfallen till betalning på sätt som förutsätts för tillämpningen av 9 kap. 11 § UB om indrivning av fordran. Högsta domstolen konstaterade att det i utmätningssituationen inte finns motsvarande reglering om utbetalning från försäkringen som vid bodelning mellan makar eller vid försäkringstagarens konkurs (13 kap. 4 § ÄktB respektive 15 kap. 8 § FAL). I avsaknad av sådant uttryckligt lagstöd för utbetalning på grund av utmätning kunde det utmätta beloppet inte drivas in som en förfallen fordran. Beloppen kan alltså utmätas men inte drivas in (se Skatteverkets rättsfallskommentar HD – Utmätning av livförsäkringsbelopp).

En borgenär som har en tvistig fordran kan väcka talan mot en sakägare om rätten till pengarna

När en utmätt fastighet har sålts ska pengarna fördelas mellan borgenärerna. Om det då visar sig att borgenärerna är oense om sakförhållandena avseende en fordran, ska fordran förklaras tvistig. Kronofogden ska som huvudregel förelägga borgenären som äger den tvistiga fordringen att väcka talan mot den sakägare som i andra hand ska ha pengarna (13 kap. 7 § andra stycket UB). Ett sådant föreläggande behövs dock inte om det finns särskilda skäl, t.ex. därför att det redan pågår en rättegång i saken. Syftet är att få fastställt att den bevakande borgenären har rätt till pengarna framför den andra sakägaren. Läs om föreläggande för borgenär att väcka talan angående tvistig fordran i Walin m.fl., utsökningsbalken (1 augusti 2013, Zeteo) kommentaren till 7 kap. 13 § och i Gregow 2012, Utsökningsrätt s. 321 ff.

Rättegångsbalkens regler gäller

För tvister om äganderätt vid utmätning gäller rättegångsbalkens regler om dispositiva tvistemål (2 kap. 24 § UB). Detta innebär att rättegångsbalkens forumregler och regler om rättegångskostnader gäller. Det innebär också att det finns möjlighet till förlikning om det bedöms lämpligt.

Endast den som är part i domstolen kan bli ansvarig för rättegångskostnader

Det är endast den som agerar som part i domstol som kan bli ansvarig att betala rättegångskostnaderna. Rättegångsbalkens regler gäller i tvister om äganderätt, vilket betyder att staten kan bli skyldig att betala motpartens rättegångskostnader. Det är Skatteverket som för talan och i borgenärsrollen ingår att föra talan även för andra a-målsborgenärer om de har fordringar som är aktuella i ärendet (10 § andra stycket BorgL). Det är dock Skatteverket som är part i processen och som av domstolen förpliktigas att betala eventuella rättegångskostnader. Det finns inget stöd för att fördela kostnaderna mellan övriga a-målsborgenärer så länge inte dessa går in som part (jfr 18 kap. 9 § RB om solidarisk betalningsskyldighet mellan flera parter).

Skatteverket kan yrka ersättning för verkets rättegångskostnader för t.ex. eget arbete eller resekostnader. När Skatteverket begär ersättning för rättegångskostnader vid mål i allmän domstol, ska Skatteverket normalt begära ersättningen exklusive mervärdesskatt. Det beror på att det inte finns kostnader för mervärdesskatt i verksamheten. Skatteverket ska dock begära ersättning inklusive mervärdesskatt till den del Skatteverket saknar kompensationsrätt för mervärdesskatt på grund av en avdragsbegränsning i mervärdesskattelagen (1994:200), ML. Så är fallet vid hyra av personbil.