Föredragning av ett ärende

Hur en föredragning går till

Innan ett beslut fattas sker ofta en muntlig redogörelse av ett ärende inför den eller de som ska besluta. En sådan redogörelse brukar kallas föredragning och den som utför denna arbetsuppgift brukar kallas föredragande. Föredragning sker efter ärendets beredning och är speciellt angelägen i besvärliga eller omfattande ärenden. En anledning att ha föredragning av ett ärende kan också vara att beslut i ärendet ska fattas av flera.

I myndighetsförordningen finns regler om föredragning. Ärenden ska som huvdregel avgöras efter föredragning. I myndighetens arbetsordning eller i särskilda beslut får bestämmas att ärenden som avgörs av någon annan person än myndighetens chef inte behöver föredras (20 § myndighetsförordningen). För varje beslut ska det finnas en handling som bl.a. visar vem som (när så skett) varit föredragande (21 § myndighetsförordningen).

Föredragningsteknik

En föredragning kan sägas vara en muntlig redovisning av beredningen av ett ärende. Eftersom föredragningen ska mynna ut i att ett beslut fattas måste beslutsfattarna sättas in i ärendet. Alla relevanta omständigheter i ärendet måste därför redovisas. Därutöver måste föredraganden lämna upplysningar om vilka författningar, dvs. lagar, förordningar och föreskrifter, som är tillämpliga och om den rättspraxis inom det aktuella området som eventuellt finns.

Föredragningen utgör ett viktigt moment i beslutsprocessen och det är därför angeläget att den koncentreras till väsentligheter. Omständigheter av underordnad betydelse ska således inte belasta framställningen. Det är också viktigt att föredragningen disponeras så att den följer ett logiskt mönster, såväl innehållsmässigt som tidsmässigt.

I regel är situationen den att föredraganden är den som behärskar ärendet bäst. Många gånger är det till och med så att hen är den enda som är insatt i ärendet. Detta ställer höga krav på att föredragningen är korrekt och objektiv. Argument såväl för som emot en viss utgång i ärendet måste således redovisas.

Föredraganden bör i ett tidigt skede, redan före föredragningen, ha klart för sig vilken utgång i ärendet hen anser vara riktig. Är hen föredragande i formell mening (d.v.s. ansvarig för beslutet eller i vart fall har rätt att anmäla avvikande mening, jfr 19 § andra stycket FL) bör hen tala om vilken ståndpunkt hen har intagit.