Vinstdelningsmetoden (PSM)

Ytterligare vägledning på gång om vinstdelningsmetoden

Det pågår ett arbete inom OECD med att förtydliga riktlinjerna när det gäller vinstdelningsmetoden, inte minst i vilka situationer den kan vara den lämpligaste prismetoden samt hur metoden närmare ska tillämpas. Arbetet förväntas vara klart under 2018. Avsnittet liksom bilaga II och III till kapitel II är därför gråmarkerat.

Vinstdelningsmetoden fördelar gemensam vinst mellan berörda företag (p. 2.114)

När man tillämpar vinstdelningsmetoden så fastställer man först den gemensamma koncernvinst som uppkommer genom att två eller flera koncernföretag samarbetar i en viss transaktion (t.ex. tillverkning och försäljning av varor). Därefter fördelar man den sammanlagda transaktionsvinsten som koncernföretagen uppnått genom samarbetet på ett sätt som man kan anta skulle ha skett enligt ett armlängdsmässigt avtal, d.v.s. om företagen inte hade varit närstående. Vad som gäller för vinster gäller också för förluster.

Styrkor och svagheter med vinstdelningsmetoden (p. 2.115–2.120)

Den huvudsakliga styrkan med vinstdelningsmetoden är att den kan användas för starkt integrerade verksamheter där en ensidig metod inte passar. Vinstdelningsmetoden kan också vara den mest lämpliga metoden att använda när båda parterna tillför unika och värdefulla bidrag till transaktionen. Metoden är också flexibel på så vis att man kan ta hänsyn till speciella omständigheter hos de närstående parterna som inte finns hos oberoende parter. Ytterligare en styrka med metoden är att risken för att en av parterna får behålla en osannolikt stor del av vinsten minskar eftersom båda parterna i transaktionen utvärderas.

En svaghet med vinstdelningsmetoden är dock att den är svår att tillämpa. Vid ett första påseende kan den verka enkel eftersom den inte är så beroende av information från oberoende företag. Men det kan vara nog så svårt att få information från utländska koncernföretag. Det kan också vara svårt att mäta kombinerade intäkter och kostnader för alla inblandade parter i de närstående transaktionerna, eftersom det krävs en likartad redovisning samt att kostnaderna kan fördelas på ett riktigt sätt mellan den aktuella transaktionen och andra transaktioner hos de närstående företagen.

Två sätt att uppskatta och fördela vinst mellan företag: bidragsmetoden och restvärdesmetoden (p. 2.124–2.129)

Det finns flera sätt att gå tillväga för att uppskatta och fördela en vinst mellan företag. Två sätt beskrivs i riktlinjerna: bidragsmetoden (contribution analysis) och restvärdesmetoden (residual analysis).

Bidragsmetoden

Enligt bidragsmetoden fördelas den framräknade totalvinsten på ett sätt som oberoende parter skulle ha gjort i en jämförbar transaktion. Om jämförelsedata finns kan denna fördelning ske med stöd av sådan information. Om det inte finns några jämförelsedata baseras fördelningen ofta på det relativa värdet av de funktioner som varje företag bidrar med, samt de tillgångar som används och de risker som bärs av respektive företag. Om det relativa värdet på dessa bidrag kan uppskattas direkt behöver marknadsvärdet på varje parts bidrag inte nödvändigtvis uppskattas.

Restvärdesmetoden

När man använder restvärdesmetoden fördelas den gemensamma vinsten i två steg. Först får varje part en armlängdsmässig ersättning för de rutinfunktioner, eller icke-unika bidrag, som parten bidrar med. Denna ersättning kan bestämmas med hjälp av de traditionella transaktionsbaserade metoderna eller enligt nettomarginalmetoden och en jämförelse med oberoende parter. Denna del av ersättningen beaktar inte avkastning som genereras av unika och värdefulla bidrag av parterna. Den återstående vinsten (eller förlusten) efter detta första steg ska sedan fördelas i ett andra steg baserat på en analys av fakta och omständigheter. Här gäller det att hitta användbara fördelnings­nycklar för det.

Ett alternativt sätt att tillämpa restvärdesmetoden kan vara att försöka avspegla resultatet av förhandlingar mellan oberoende parter på en öppen marknad. I vissa fall skulle man kunna beakta nuvärdesberäknade kassaflöden hos parterna under den förväntade livslängden hos affärstransaktionen.

Skatteverkets grafiska exempel på bidragsmetoden och restvärdesmetoden

Bidragsmetoden och restvärdesmetoden kan grafiskt beskrivas på följande sätt:

2 steg:	3 steg:
1) Identifiera den gemen­samma vinst som ska fördelas	1) Identifiera den gemen­samma vinst som ska fördelas.
2) Fördela vinst till varje part efter värdet på utförda funktioner. Tillgångar och risker ska beaktas.	2) Fördela vinst till varje part efter respektive parts utförda ”rutinfunktioner”.
	3) Fördela kvarstående vinst till varje part efter värdet på utförda funktioner. Tillgångar och risker ska beaktas.

Bestämma den gemensamma vinsten (p. 2.130–2.137)

När man ska bestämma den gemensamma vinst som ska fördelas måste man först identifiera vilka transaktioner som omfattas av vinstfördelningen. Problem som gäller redovisning måste lösas i förväg så att metoden kan tillämpas konsekvent över transaktionens livslängd.

Faktiska vinster eller prognosticerade vinster

Det händer att vinstdelningsmetoden används både på faktiska vinster och på prognostiserade vinster. Om metoden används av närstående parter för att sätta priser innan transaktionerna genomförs, så försöker var och en av de närstående parterna att nå en sådan vinstfördelning som oberoende parter skulle kunna förväntas uppnå i jämförbara transaktioner. Om vinstfördelningen sker framåtsyftande är det viktigt att detta respekteras eftersom företagen inte kan känna till de faktiska utfallen när villkoren för en transaktion ska fastställas. En tillämpning av eftersyn i ett sådant fall skulle strida mot armlängdsprincipen.

När närstående företag har baserat villkoren i sina transaktioner på någon annan metod kan skattemyndigheten vilja utvärdera villkoren mot bakgrund av de faktiska vinster som uppkommit. Om man tillämpar vinstdelningsmetoden i ett sådant läge är det viktigt att man gör det utifrån hur parterna skulle ha gjort vid tidpunkten då transaktionerna ägde rum, d.v.s. utifrån den information som fanns tillgänglig eller kunde förutses då.

Ibland lämpligt att utgå från bruttovinster

Normalt består den gemensamma vinsten av rörelsevinster. I vissa fall skulle det kunna vara lämpligt att i stället utgå från bruttovinster och göra avdrag för kostnader hos respektive företag.

Fördelning av gemensam vinst (p. 2.138–2.151)

Relevansen hos jämförbara oberoende transaktioner eller interna data och de kriterier som används för att fördela vinster, beror på fakta och omständigheter i det enskilda fallet. Det är därför inte meningsfullt att upprätta några föreskrifter om kriterier eller fördelningsnycklar. Allmänt sett ska kriterier och fördelningsnycklar vara rimligt oberoende av interna transaktioner. Detta innebär att de ska baseras på objektiva data (t.ex. försäljning till oberoende företag) och inte på data som utgår från ersättningar i närstående transaktioner (t.ex. försäljning till närstående företag).

Jämförbara oberoende transaktioner (p. 2.139)

En möjlig ansats för att fördela gemensamma vinster är att utgå från hur vinster faktiskt fördelas mellan oberoende parter. Sådan information skulle kunna återfinnas i olika samarbeten (joint ventures) som förekommer mellan oberoende företag. Ett exempel på detta och som omnämns i riktlinjerna är olje- och gasbranschen.

Fördelningsnycklar när man tillämpar vinstdelningsmetoden (p. 2.140–2.146)

I praktiken sker vinstfördelningen vanligtvis genom att en eller flera fördelningsnycklar används. Ofta används fördelningsnycklar som baseras på tillgångar eller kapital (operativa tillgångar, fasta tillgångar, immateriella tillgångar, sysselsatt kapital) eller kostnader (relativ förbrukning eller investering inom nyckelområden såsom forskning och utveckling, konstruktionsarbete, marknadsföring).

Exempel på andra fördelningsnycklar som kan vara lämpliga i enskilda fall är försäljningsökning, antal anställda, antal servrar, datalagring och försäljningsyta.

Tillgångs- eller kapitalbaserade fördelningsnycklar

Fördelningsnycklar som är tillgångs- eller kapitalbaserade kan användas när det finns ett starkt samband mellan tillgångar eller sysselsatt kapital och värdeskapande i den närstående transaktionen.

Ett fall när vinstdelningsmetoden kan vara lämplig är när varje part i en transaktion bidrar med värdefulla och unika immateriella tillgångar. Men det kan vara svårt både att identifiera och värdera immateriella tillgångar.

Kostnadsbaserade fördelningsnycklar

Fördelningsnycklar som är kostnadsbaserade kan vara särskilt lämpliga när det går att identifiera ett starkt samband mellan kostnader som förbrukas och värden som tillförs. Så kan t.ex. vara fallet med marknadsföringskostnader samt med kostnader för forskning och utveckling. Om varje part däremot tillför olika värdefulla immateriella tillgångar är en kostnadsbaserad fördelningsnyckel bara lämplig om kostnader är ett tillförlitligt mått för det relativa värdet på dessa tillgångar.

Fördelen med kostnadsbaserade fördelningsnycklar är att de är enkla. Däremot föreligger det inte alltid något starkt samband mellan kostnader och de värden som uppkommer.

Tidsperioden är viktig

En annan viktig fråga är från vilken tidsperiod de olika delarna i en fördelningsnyckel ska hämtas, t.ex. vad avser tillgångar, kostnader eller annat. Det kan t.ex. finnas ett glapp mellan den tidpunkt då en kostnad uppkommer och den tidpunkt då värdet skapas.

Betydelsen av intern information vid vinstfördelning (p. 2.147–2.151)

Om det saknas jämförbara oberoende transaktioner som är tillförlitliga för att stödja en viss vinstfördelning bör man undersöka om intern information kan användas för att skapa eller testa en armlängdsmässig fördelning. Sådan information kan hämtas från parternas redovisning. Annan intern information kan handla om antal sysselsatta inom en viss verksamhet, hur mycket tid som används av anställda för vissa arbetsuppgifter, antal servrar, använd yta o.s.v.

Exempel på hur vinstdelningsmetoden kan fungera

Som bilagor till kapitel II i riktlinjerna finns två exempel på hur vinstdelningsmetoden kan fungera. Det första exemplet visar en tillämpning av restvärdesmetoden (Annex II). Det andra exemplet visar olika sätt att mäta gemensam vinst samt hur man fördelar en sådan gemensam vinst (Annex III).