Vad innebär en konkurs och hur går en ansökan till?

Vad är en konkurs?

Tingsrätten beslutar om konkurs på ansökan av gäldenären själv eller av en borgenär. En nödvändig förutsättning är att gäldenären är på obestånd. Obestånd (insolvens) innebär att gäldenären inte kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig (1 kap. 2 § KonkL).

Genom konkursen ska gäldenärens samlade tillgångar användas för att betala borgenärernas fordringar. Konkursens viktigaste funktion är att hindra en kapplöpning mellan borgenärerna om gäldenärens tillgångar. Skuldavvecklingen ska därför ske under ordnade former. Detta sker genom att tillgångarna tas om hand av ett konkursbo, som företräds av en konkursförvaltare (1 kap. 1 § KonkL).

Tillgångarna ska omsättas i pengar för att borgenärerna ska få bästa möjliga utdelning

Tillgångarna ska omsättas i pengar på ett sådant sätt att det ger borgenärerna bästa möjliga utdelning. En gäldenär som är en fysisk person får behålla egendom som gäldenären eller gäldenärens familj behöver, s.k. beneficium. Återvinningsregler gör det möjligt att häva vissa betalningar och illojala transaktioner som har skett innan konkursen.

Betalning av borgenärernas fordringar sker genom att förvaltaren upprättar ett utdelningsförslag. I princip ska alla borgenärer behandlas lika och få betalt proportionellt mot storleken av var och ens fordran. Genom en konkurs fördelas alltså en verksamhets förlust mellan de olika borgenärerna. Vissa prioriterade fordringar, t.ex. de som är förenade med panträtt eller företagshypotek, har dock rätt att få betalt före andra (förmånsrätt). Fordringarnas inbördes ställning regleras i förmånsrättslagen.

Fordringar som saknar förmånsrätt kallas oprioriterade. Konkursförvaltaren ska så snart som möjligt bedöma om det finns så stora tillgångar att även oprioriterade borgenärer kan få utdelning. I så fall bör förvaltaren se till att det ordnas ett särskilt bevakningsförfarande. Samtliga borgenärer måste då anmäla sina fordringar inom en viss tid.

Vad händer med verksamheten?

Om gäldenären är en näringsidkare ska rörelsen läggas ned. En konkurs utesluter dock inte att verksamheten drivs vidare en tid av konkursförvaltaren. Det förekommer att verksamheten rekonstrueras genom att tillgångarna säljs som ett paket till en och samma köpare. Om konkursgäldenären är ett aktiebolag upphör bolaget att existera som juridisk person om konkursen avslutas utan överskott (25 kap. 50 § ABL).

Konkursansökan och god inkassosed

Vad som gäller för indrivning av en fordran genom krav eller annan inkassoåtgärd regleras i inkassolagen (1974:182). All inkassoverksamhet ska bedrivas enligt god inkassosed. I lagen regleras bl.a. hur krav mot en gäldenär ska framställas och vad kravet ska innehålla.

God inkassosed kräver att en fordran är förfallen till betalning innan inkassoåtgärder genomförs. Någon rättslig åtgärd får inte genomföras innan ett inkassokrav har framställts och den tid som angivits i inkassokravet har löpt ut, om det inte finns särskilda skäl för omedelbar åtgärd (6 och 7 §§ inkassolagen). I lagen finns även en bestämmelse om skadestånd vid otillbörlig inkassoåtgärd.

Högsta domstolen har slagit fast att en konkursansökan bör anses vara en inkassoåtgärd i lagens mening om det inte finns särskilda omständigheter (NJA 1990 s. 585). I det aktuella fallet var ansökan otillbörlig på grund av att den uppenbarligen hade riktats mot fel person.

Eftersom en konkursansökan får göras för fordringar som ännu inte har förfallit till betalning är det enligt konkurslagen inte något krav att borgenären har skickat en betalningsuppmaning innan en ansökan ges in till tingsrätten. Domstolen kan alltså inte ogilla ett yrkande om att en gäldenär ska försättas i konkurs på den grunden att borgenären inte har skickat något inkassokrav innan konkursansökan lämnades in. Däremot kan iakttagande av ”god inkassosed” bli föremål för prövning i andra sammanhang, t.ex. vid en skadeståndstalan i samband med ett ogillande av en konkursansökan (17 kap. 3 § KonkL).

Kronofogdens verksamhet omfattas inte av inkassolagen

Kronofogdens åtgärder enligt UB och IndrL omfattas inte av inkassolagen (1 § tredje stycket inkassolagen). I den utredning som föregick lagen föreslogs att lagen endast skulle omfatta indrivning av enskild fordran, för att på så vis undanta hanteringen av det allmännas krav på skatter, avgifter, böter m.m. I förarbetena utvidgades undantaget till att omfatta alla former av indrivning hos exekutiv myndighet oavsett om det är fråga om allmänt eller enskilt mål. Grunden för detta var de särskilda regler som reglerar de exekutiva myndigheternas verksamhet (prop. 1974:42 s. 69).

Skatteverkets verksamhet omfattas av inkassolagen

Något motsvarande undantag från inkassolagen har inte gjorts för Skatteverkets verksamhet. För skattefordringar och andra statliga fordringar som hos Kronofogden verkställs som allmänna mål är det dock särskilt reglerat hur fordringshanteringen ska gå till när det gäller betalningsuppmaning och begäran om indrivning (70 kap. 1–3  §§ SFL samt 3−4 §§ IndrF). För sådana fordringar som handläggs enligt fordringsförordningen gäller däremot inkassolagens bestämmelser fullt ut, se 10–12 §§ fordringsförordningen (1993:1138) samt Kammarkollegiets föreskrift KAMFS 2006:1.

Hur ska Skatteverket använda inkassokrav i samband med en konkursansökan?

En konkursansökan ska – oavsett vilken obeståndsgrund som åberopas – normalt ha föregåtts av ett inkassokrav med hot om att konkursrättsliga åtgärder kan komma att inledas om betalningen uteblir. Ett sådant krav ska vara skriftligt och bl.a. innehålla tidsfrist för när gäldenären ska betala eller komma med eventuella invändningar. Det kan dock finnas särskilda skäl som gör att en konkursansökan inte behöver föregås av något inkassokrav, se Datainspektionens allmänna råd ”Tillämpning av inkassolagen”, reviderad i september 2011.

I inkassokravet ska skulderna specificeras. Även sådana skulder som ännu inte har överlämnats för indrivning ska tas med. Det bör också framgå att det inte är tillräckligt att gäldenären betalar de skulder som finns upptagna i skuldspecifikationen. Om Skatteverket har lämnat in en konkursansökan och gäldenären har nya skulder på skattekontot kan gäldenären nämligen komma att försättas i konkurs med stöd av de nya skulderna (NJA 1982 s. 641).

Betalningsuppmaning med hot om konkursrättsliga åtgärder bör användas restriktivt och är en lämplig åtgärd endast om försök att få betalt på annat sätt har misslyckats.

När fordran inte är överlämnad för indrivning

Skatteverket ska som huvudregel sända en särskild betalningsuppmaning, d.v.s. ett regelrätt inkassokrav, där gäldenären får kännedom om att Skatteverket avser att ansöka om konkurs om gäldenären inte betalar. Syftet med att skicka en betalningsuppmaning är att ge gäldenären en sista chans att betala och på så sätt undvika konkurs. Att skulden inte betalas trots betalningsuppmaningen kan ses som en bekräftelse på att gäldenären är på obestånd och att det finns godtagbara skäl för konkursansökan.

Om Skatteverket avser att ansöka om konkurs med åberopande av fordringar som ännu inte överlämnats för indrivning ska en sådan särskild betalningsuppmaning alltid sändas ut om det inte finns särskilda skäl. Ett särskilt skäl kan exempelvis vara att det i samband med en revision eller en skattekontroll har uppkommit misstankar om ekonomisk brottslighet eller skatteundandragande och att det finns en fara i dröjsmål. Ett annat exempel på särskilda skäl är om en återvinningsfrist riskerar att löpa ut och det därför är brådskande att ge in en konkursansökan.

Om Skatteverket har ansökt om konkurs för en viss fordran och, med stöd av NJA 1982 s. 641, åberopar en annan uppkommen fordran vid konkursförhandlingen finns det även sådana särskilda skäl för att inte sända ut en särskild betalningsuppmaning.

När fordran redan är överlämnad för indrivning hos Kronofogden

Kronofogden underrättar i regel gäldenären om ett inkommet mål innan myndigheten genomför några åtgärder för att driva in fordran. Det saknas som huvudregel skäl för Skatteverket att under denna s.k. avitid hos Kronofogden lämna in en konkursansökan för samma fordringar. Nya omständigheter som kommer till Skatteverkets kännedom kan dock medföra att det finns anledning att omedelbart ansöka om konkurs trots att avitiden löper hos Kronofogden. Det kan t.ex. vara fråga om uppgifter som tyder på att gäldenären ägnar sig åt ekonomisk brottslighet. Någon betalningsuppmaning behöver i ett sådant fall inte göras eftersom det då finns särskilda skäl att låta bli en sådan underrättelse.

Om Kronofogden har gjort ett misslyckat utmätningsförsök och det bedöms vara aktuellt att lämna in en konkursansökan är det många gånger lämpligt att gäldenären först får del av en särskild betalningsuppmaning. Oftast har det gått en längre tid sedan statens fordran förföll till betalning och överlämnades till Kronofogden för indrivning. Det är då rimligt att på nytt uppmana gäldenären att betala skatteskulden för att undvika en konkurs. I brådskande fall eller när det framstår som uppenbart obehövligt att på nytt betalningsuppmana gäldenären kan dock en konkursansökan omedelbart lämnas in. En bedömning får göras från fall till fall.

Inget hindrar Skatteverket från att skicka ut flera betalningsuppmaningar före en konkursansökan så länge det bedöms finnas en möjlighet att få betalt för statens fordringar.

Vid ”blandade fordringar”

Om statens totala fordran består av både fordringar som har överlämnats för indrivning och fordringar som ännu inte har överlämnats behövs normalt ingen särskild betalningsuppmaning för de senare. Det kan dock även här vara lämpligt med en sådan uppmaning i det enskilda fallet.

I samband med ett frivilligt besök

En betalningsuppmaning kan också lämnas muntligt vid ett frivilligt besök. I en sådan situation finns det särskilda skäl att inte skicka ett skriftligt inkassokrav. Syftet med besöket måste dock stå klart för gäldenären. Det får inte vara fråga om något förtäckt ”delgivningsbesök” utan besöket ska verkligen syfta till att diskutera betalningsproblemen och förutsättningarna för att få en lösning på detta.

Borgenärens behörighet att ansöka om konkurs

För att borgenärens konkursansökan ska kunna tas upp till sakprövning så krävs det att borgenären har en fordran mot gäldenären som är obetald. Endast om så är fallet är borgenären behörig att ansöka om konkurs. Fordringen behöver inte vara förfallen till betalning. Det är heller inget formellt krav att fordringen har fastställts genom en exekutionstitel (t.ex. en dom, ett utslag eller ett skattebeslut).

Att en fordran har fastställts av en domstol eller av Kronofogden i ett mål om betalningsföreläggande innebär att den ska godtas som stöd för borgenärens behörighet. Detta gäller även om avgörandet inte har vunnit laga kraft. Om den påstådda fordringen inte har fastställts av en domstol eller av Kronofogden så måste borgenären styrka sin behörighet att begära gäldenären i konkurs (2 kap. 6 § KonkL).

Även tvistiga skattebeslut har i praxis medfört behörighet

Om en skattefordran inte har fastställts av en domstol så måste alltså Skatteverket styrka sin behörighet att begära gäldenären i konkurs. I praxis har dock behörighetskravet ansetts uppfyllt när Skatteverket har fattat ett beskattningsbeslut, även om beslutet är tvistigt. Detta hänger samman med att den betalningsskyldighet som följer av beslutet kvarstår även vid en eventuell begäran om omprövning eller ett överklagande. Så länge det inte finns ett beslut om betalningsanstånd så går det att inleda ett exekutivt förfarande hos Kronofogden för att få betalt. Därmed har skattebeslutet i sig ansetts grunda även en behörighet att ansöka om konkurs (se uttalanden i behörighetsfrågan i RH 2000:70, NJA 2001 s. 339, NJA 2003 s. 248 och NJA 2011 s. 411).

Att Skatteverket är behörigt att ansöka om konkurs på grund av beskattningsbeslutet innebär dock inte att den påstådda fordringen utan vidare kan godtas vid själva sakprövningen, d.v.s. vid prövningen av om gäldenären är på obestånd. Konkursdomstolen ska självständigt pröva om det finns en fordran och i så fall hur stor denna är.