OBS: Detta är utgåva 2018.8. Sidan är avslutad 2018.
Skatte- och avgiftsfriheten i 3 kap. 2 § FTL är i fråga om kommunikationsbyggnader i första hand avsedd för kommunikationsbyggnader eller byggnadskonstruktioner som utgör en del av en kommunikationsled, t.ex. broar och bryggor.
En kommunikationsbyggnad är en byggnad som används som garage, hangar, lokstall, terminal, stationsbyggnad, expeditionsbyggnad, vänthall, godsmagasin, reparationsverkstad och liknande om byggnaden används för allmänna kommunikationsändamål.
Till denna grupp hör även byggnader som används i Statens järnvägars, Luftfartsverkets, Trafikverkets, Teracom Aktiebolags, Sveriges Radio Aktiebolags, Sveriges Television Aktiebolags och Sveriges Utbildningsradio Aktiebolags verksamheter (2 kap. 2 § FTL).
Med användning för allmänna kommunikationsändamål menas normalt verksamheter som har samband med person- och godsbefordran som utförs med kommunikationsmedel som dels är tillgängliga för allmänheten, dels går i linjetrafik, dels har en viss regelbundenhet i turerna. Exempel på sådan verksamhet är Statens järnvägars person- och godståg samt landsvägsbussar och stadsbussar och färjor som går i linjetrafik. Med linjetrafik menas yrkesmässig trafik för persontransporter som är tidtabellsbunden och där ersättningen bestäms särskilt för varje passagerare för sig (1 kap. 5 § Yrkestrafiklagen).
Motsvarande samband gäller även i fråga om byggnader som används av privata bussföretag och privata järnvägar.
Fordon som används i beställningstrafik som t.ex. turistbussar, taxibilar, lastbilar för godsbefordran och charterflygplan ska inte anses vara använda för allmänna kommunikationsändamål. Garage m.m. för sådana fordon ska då inte heller indelas som specialbyggnad.
Byggnader och anläggningar som används för driftens omedelbara behov, t.ex. fyr och garage, stationshus, godsmagasin, lokstallar, hangarer, terminaler, vänthallar och liknande, klassificeras också som kommunikationsbyggnader och indelas som specialbyggnader i de fall de används för allmänna kommunikationsändamål.
Hotell- och restaurangbyggnader som tillhör järnvägen bör inte klassificeras som kommunikationsbyggnader.
Kontorsbyggnader som hör till en kommunikationsanläggning och som används för allmän förvaltning utan samband med den direkta driften, bör inte heller anses vara kommunikationsbyggnader.
Regeringsrätten har i en dom ansett att kontorsutrymmen i en färjeterminal inte ska anses vara använda för allmänna kommunikationsändamål. Utrymmena användes inte som biljettexpedition eller liknande för linjetrafiken, men betjänade ändå trafiken från färjeterminalen (RÅ 1993 ref. 39).
I samma dom fann Regeringsrätten att cafeterian som fanns i terminalen fick anses utgöra en del av vänthallen, till den del den var fritt tillgänglig för de resande, och den ansågs därför vara använd för allmän kommunikation. Cafeterian var inte avskild från vänthallen.
Regeringsrätten har i en dom gjort den sammantagna bedömningen att Vasaterminalen ska hänföras till byggnadstypen hyreshus. Vid handläggningen i kammarrätten gav mätningar av areal och volym en övervikt för hyreshusdelen, och den sammantagna bedömningen av byggnaden som rätten gjorde när byggnaden synades på plats visade på övervägande skäl till att indela byggnaden som hyreshus. I denna dom har Regeringsrätten slagit fast att en byggnad ska kategoriseras på samma sätt under tiden för uppförandet som i färdigt skick (RÅ 2004 ref. 64).
Terminal som används för godsbefordran med lastbilar har i ett rättsfall indelats som kommunikationsbyggnad. Byggnaden i fråga användes som kontor, lager och godsterminal. Av den totala ytan på 4 097 kvm upptogs 994 kvm av kontor och resterande yta av lager och godsterminal. Byggnadens lager ansågs ha ett sådant omedelbart samband med de transporttjänster som utfördes av de företag som hyrde byggnaden att det föll under begreppet godsmagasin.
Avgörande för frågan om skattefrihet var om de transporttjänster som kunde hänföras till den del av fastigheten som utgjordes av terminal och godsmagasin, var att anse som allmänna kommunikationer. Av transportplaner och turlistor framgick att trafik skett regelbundet enligt bestämda körturer. Regeringsrätten fann att dessa transporter avsåg godsbefordran som var öppen för allmänheten samt linjetrafik med viss regelbundenhet i turerna. Transporterna i fråga ansågs utgöra den övervägande delen av den verksamhet som kunde härledas till terminalen och godsmagasinet och de utgjorde således inte beställningstrafik. Byggnaden indelades därför som specialbyggnad, kommunikationsbyggnad (RÅ 1988 ref. 9).
Ett godsmagasin som användes för förvaring av skeppsproviant ansågs av Regeringsrätten vara använt för allmän kommunikation. Lagret utgjorde ju en förutsättning för betjäning av resenärerna i färjetrafiken (RÅ 1993 ref. 39).
Verkstäder där det huvudsakliga arbetet består av reparation av fordon som används för allmänna kommunikationsändamål klassificeras som kommunikationsbyggnad, oavsett storlek.
Postverkets och Televerkets byggnader har i samband med omorganisationen av statliga verk gallrats ut ur gruppen kommunikationsbyggnader (prop. 1993/94:38 respektive prop. 1992/93:200).