Europaråds- och OECD-konventionen

Parter och ikraftträdande

Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (konventionen) har införlivats i svensk rätt genom lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Konventionen antogs 1988 och ändrades genom ett protokoll 2010. Konventionens nya lydelse gäller för Sveriges del från och med den 1 september 2011 (SFS 2011:694 och 2011:940).

Europarådet och OECD har även tagit fram en rapport i anslutning till konventionen (Explanatory Report of the Convention on Mutual Administrative Assistance in Tax Matters as amended by the 2010 protocol). Rapporten finns på OECD:s hemsida och på Europarådets ”Treaty Office” på webbplatsen http://conventions.coe.int (konventionen har där CETS No. 127 och protokollet CETS No. 208). Enligt ingressen till rapporten tillhandahåller denna inte någon auktoritativ tolkning av konventionen men kan underlätta förståelsen av dess bestämmelser. Där sägs vidare att bestämmelser i konventionen som följer motsvarande bestämmelser i OECD:s modellavtal generellt ska tolkas så som uttrycks i OECD:s kommentar till modellavtalet. Detta syftar främst på konventionens artikel 22 om sekretess och användningsbegränsningar.

För att konventionen respektive (när det gäller parterna till den ursprungliga konventionen) protokollet ska börja tillämpas gentemot en viss part krävs även att konventionen respektive protokollet har trätt ikraft i förhållande till den parten. Närmare bestämmelser om från vilken tidpunkt konventionen, i dess lydelse enligt 2010 års protokoll, ska tillämpas finns i artikel 28 punkt 6. Se även övergångsbestämmelserna till lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden och prop. 2010/11:84 s. 70

Aktuella uppgifter om undertecknande och ikraftträdande beträffande alla parter finns på Europarådets ”Treaty Office” på webbplatsen http://conventions.coe.int (konventionen har CETS No. 127 och protokollet CETS No. 208). En mer överskådlig förteckning finns på OECD:s hemsida. Konventionen är tillämplig även på vissa jurisdiktioner som inte är stater (jfr artikel 29).

Alla parter som har undertecknat den ursprungliga konventionen har undertecknat även protokollet och protokollet har också trätt ikraft i förhållande till alla dessa parter utom USA. Det är därför aktuellt att tillämpa konventionen i 1988 års lydelse endast beträffande USA. När det gäller tillämpningen av den äldre lydelsen, se vidare övergångsbestämmelserna till lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden och prop. 2010/11:84 s. 70.

Reservationer

Det är möjligt för en part att reservera sig mot vissa av konventionens bestämmelser i den omfattning som anges i artikel 30. I så fall gäller dessa bestämmelser inte i förhållande till någon annan part. En part som har reserverat sig mot en bestämmelse kan inte kräva att en annan part ska tillämpa denna bestämmelse (artikel 30 punkt 5).

En part kan inte reservera sig mot informationsutbyte beträffande sådana skatter som anges i artikel 2 punkt 1 a (artikel 30 punkterna 1 a och 2). När en part har reserverat sig beträffande en sådan skatt som anges i artikel 2 punkt 1 b gäller särskilda användningsbegränsningar enligt artikel 22 punkt 3.

Uppgifter om parters reservationer finns på Europarådets ”Treaty Office” på webbplatsen http://conventions.coe.int (konventionen har CETS No. 127 och protokollet CETS No. 208). Sverige har inte gjort några reservationer.

Vilka skatter omfattas?

Med skatt avses enligt artikel 3 punkt 1 b varje skatt eller socialförsäkringsavgift på vilken konventionen tillämpas enligt artikel 2. Uppräkningen i artikel 2 (punkt 1) omfattar obligatoriska socialförsäkringsavgifter samt skatter av varje slag. Endast tullavgifter är undantagna. Det innebär att utöver inkomst- och förmögenhetsskatter omfattas bland annat mervärdesskatter och punktskatter.

Varje konventionsstat ska i en förteckning ange vilka skatter och avgifter i den staten som omfattas av konventionen. En sammanställning av dessa förteckningar utgör bilaga A till konventionen. Varje ändring i en stats egen förteckning ska meddelas till Europarådet eller OECD som ändrar bilaga A i enlighet med detta. Ändringen i bilaga A träder i kraft utan åtgärd av övriga konventionsstater (artikel 2 punkterna 2 och 3). Bilaga A finns på Europarådets ”Treaty Office” på webbplatsen http://conventions.coe.int (konventionen har CETS No. 127 och protokollet CETS No. 208).

Om en konventionsstat, vid sidan av eller i stället för de skatter som anges i bilaga A, inför en skatt som är av samma eller i huvudsak likartad slag, är konventionen tillämplig på den nya skatten från och med dess införande. Inte heller i detta fall krävs någon åtgärd av övriga konventionsstater för att ändringen ska träda ikraft (artikel 2 punkt 4).

Vilka svenska skatter och avgifter som omfattas av konventionen redovisas i bilaga 2 till lagen (1990:313) om Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Bilaga 2 till lagen uppdateras i takt med bilaga A till konventionen.

Enligt 3 § samma lag tillämpas konventionen på de utländska skatter och avgifter som huvudsakligen motsvarar eller är av samma art som de svenska skatter och avgifter som anges i bilaga 2 till lagen. Närmare föreskrifter om detta meddelas enligt bestämmelsen av regeringen. Som redovisats ovan är emellertid konventionen direkt tillämplig på de skatter och avgifter som har tagits in i bilaga A till konventionen. Det gäller både svenska och utländska skatter. Några sådana föreskrifter som nämns i 3 § behöver därför inte utfärdas.

Vilka former av informationsutbyte omfattas?

Konventionen ger stöd för alla etablerade former av informationsutbyte, nämligen

• Informationsutbyte på begäran (artikel 5)
• Automatiskt informationsutbyte (artikel 6)
• Spontant informationsutbyte (artikel 7)
• Samtidiga skatteutredningar (artikel 8)
• Närvaro vid skatteutredning i annat land (artikel 9)

Dessutom omfattas indrivning av skattefordringar och delgivning av handlingar som inte behandlas här.

Automatiskt utbyte av uppgifter om finansiella konton

OECD har tagit fram en rapporteringsstandard (Common Reporting Standard, förkortat CRS) och ett modellavtal (Model Competent Authority Agreement) om automatiskt informationsutbyte om finansiella tillgångar och inkomster samt kommentarer till dessa dokument. Standarden och avtalet bygger på den modell för bilaterala avtal om automatiskt informationsutbyte mellan den amerikanska federala skattemyndigheten och respektive skattemyndighet i andra stater som var ett resultat av amerikansk lagstiftning 2010 (FATCA).

Med stöd av konventionens artikel 6 om automatiskt informationsutbyte har de behöriga myndigheterna i Sverige och andra konventionsstater ingått ett multilateralt avtal den 29 oktober 2014 om automatiskt informationsutbyte (Multilateral Competent Authority Agreement on Automatic Exchange of Financial Account Information). Även vissa jurisdiktioner som inte är stater omfattas (jfr artikel 29 i konventionen).

Avtalet grundar sig på det av OECD framtagna modellavtalet. Avtalet finns publicerat som bilaga 1 till prop. 2015/16:29. På OECD:s ”Automatic Exchange Portal” på webbplatsen http://www.oecd.org/tax/automatic-exchange/ finns en förteckning över avtalsslutande parter (under International framework for the CRS).

Avtalet innehåller endast 8 artiklar och vilka uppgifter som ska utbytas anges tämligen kortfattat i artikel 2. De uppgifter som ska lämnas av en konventionsstat måste först inhämtas av så kallade rapporteringsskyldiga finansiella institut i denna stat. De mycket omfattande och detaljerade bestämmelser som reglerar vilka uppgifter som ska inhämtas och hur detta ska ske finns inte i avtalet utan i rapporteringsstandarden (CRS) och i nationell lagstiftning som ska ha införts i konventionsstaterna.

I stora drag innebär rapporteringsstandarden skyldighet för finansiella institut att identifiera finansiella konton som innehas av personer eller enheter med hemvist i andra konventionsstater, skyldighet för dessa institut att lämna uppgifter om identifierade konton till den egna statens behöriga myndighet, i Sverige Skatteverket, och skyldighet för denna myndighet att överföra informationen till andra staters behöriga myndigheter.

Även om avtalet mellan behöriga myndigheter är multilateralt träder det i kraft mellan två parter först efter det att båda har notifierat OECD:s sekretariat att de har vidtagit nödvändiga juridiska och tekniska åtgärder och att de avser att tillämpa avtalet i förhållande till varandra (artikel 7). Informationsutbytet kommer därför att inledas i takt med att sådana bilaterala relationer aktiveras.

För genomförandet av det multilaterala avtalet (och motsvarande bestämmelser i EU:s handräckningsdirektiv) har omfattande lagstiftning varit nödvändig (prop. 2015/16:29). Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 2016. Informationsutbytet regleras för Sveriges del i lagen (2015:912) respektive förordningen (2015:922) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.

Bestämmelser om kontrolluppgiftsskyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut har införts genom ett nytt 22 b kap. i skatteförfarandelagen. Bestämmelser om identifiering av rapporteringspliktiga konton har införts genom lagen (2015:911) respektive förordningen (2015:921) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton. Dessa behandlas närmare i samband med kontrolluppgiftsskyldigheten.

Automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter

Med stöd av konventionens artikel 6 om automatiskt informationsutbyte har de behöriga myndigheterna i Sverige och andra konventionsstater ingått ett multilateralt avtal den 27 januari 2016 om automatiskt utbyte av så kallade land-för-land-rapporter (Multilateral Competent Authority Agreement on the Exchange of Country-by-Country-reports). Även vissa jurisdiktioner som inte är stater omfattas (jfr artikel 29 i konventionen). Avtalet finns publicerat som bilaga 2 till prop. 2016/17:47. På OECD:s ”Automatic Exchange Portal” på webbplatsen http://www.oecd.org/tax/automatic-exchange/ finns en förteckning över avtalsslutande parter (under About automatic exchange).

Motsvarande regler har införts i EU:s handräckningsdirektiv. Reglerna i både det multilaterala avtalet och handräckningsdirektivet har införlivats i svensk rätt genom gemensam lagstiftning som har trätt i kraft den 1 april 2017. Lagstiftningen om rapporteringsskyldigheten behandlas närmare under Deklarationer och uppgiftslämnande. Lagstiftningen om det mellanstatliga informationsutbytet behandlas närmare i samband med handräckningsdirektivet.

Spontant utbyte av information om förhandsbesked

Till följd av den minimistandard som beskrivs i slutrapporten från Action 5 i OECD:s/G20:s BEPS-projekt ska Sverige spontant utbyta information om vissa så kallade tax rulings (förhandsbesked). Utbytet kan ske med stöd av flera olika rättsakter, däribland Europaråds- och OECD-konventionen. Skatteverket beskriver i ett ställningstagande vilka förhandsbesked utbytet omfattar för Sveriges del, vilken information som ska lämnas av Skatteverket och till vem samt när detta ska ske.

Sekretess

I artikel 22 punkt 1 föreskrivs att uppgifter som en part mottar enligt konventionen ska behandlas som hemliga och skyddas på samma sätt som upplysningar som har erhållits enligt den interna lagstiftningen i denna part. Sekretessens omfattning i en mottagande stat är alltså beroende av den nationella lagstiftningen i denna stat.

Du kan läsa mer om tillämpningen av svensk sekretesslagstiftning på uppgifter som har mottagits genom informationsutbyte under Sekretess och behandling av uppgifter.

Användningsbegränsningar

I artikel 22 punkt 2 anges vilka personer och myndigheter i den mottagande staten som får ta del av eller använda uppgifterna och för vilka ändamål uppgifterna får användas. Dessa användningsbegränsningar är oberoende av den nationella lagstiftningen i den mottagande staten.

Användningsbegränsningarna i artikel 22 punkt 2 gäller oavsett vad som annars föreskrivs i svensk lagstiftning (24 § LÖHS).

Artikel 22 punkt 3 föreskriver ytterligare användningsbegränsningar när en part har gjort en reservation som innebär att konventionen inte är tillämplig på vissa skatter.

Artikel 22 punkt 4 innebär en väsentlig utvidgning av möjligheterna att använda uppgifter som har lämnats med stöd av konventionen. Den stat som har fått uppgifterna får använda dessa för andra ändamål än de som är tillåtna enligt punkterna 1–3, om användningen är tillåten enligt lagstiftningen i den utlämnande staten och den behöriga myndigheten i denna stat samtycker till den. Med samtycke av den stat som ursprungligen lämnat uppgifterna får dessa även lämnas vidare till en tredje konventionsstat.

När det gäller uppgifter som Skatteverket har tagit emot genom automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton finns en särskild bestämmelse om användningsbegränsningar i 5 § första stycket lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton.

Du kan läsa mer om användningsbegränsningar under Sekretess och behandling av uppgifter.

Förhållandet till andra rättsakter om informationsutbyte

Enligt artikel 27 punkt 1 begränsar inte handräckningsmöjligheterna enligt konventionen, och dessa begränsas inte heller av, de handräckningsmöjligheter som finns enligt existerande eller framtida överenskommelser, arrangemang eller instrument som gäller mellan parterna. Det är till exempel möjligt för två konventionsstater att utbyta information med stöd av konventionen även om det finns ett skatteavtal mellan staterna och utbytet inte kan ske enligt detta.

Enligt punkt 2 får dock EU:s medlemsstater tillämpa konventionen mellan varandra endast i den mån den möjliggör ett längre gående samarbete än vad som följer av EU-rätten (d.v.s. EU-förordningarna om administrativt samarbete i fråga om punktskatter respektive mervärdesskatt och EU-direktivet om handräckning i skatteärenden).

Skatteverket har utfärdat ett ställningstagande om val av rättsakt vid informationsutbyte på begäran, där även frågan om tillämpning av konventionen mellan EU-länder berörs. I ställningstagandet talas endast om andra stater men det ska tillämpas på motsvarande sätt när informationsutbyte kan ske enligt fler än en rättsakt med en jurisdiktion som inte är en stat.

Kompletterande lagstiftning och bemyndigande

Vid handläggningen i Sverige av ärenden om informationsutbyte enligt konventionen gäller LÖHS och förordningen (1990:320) om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Skatteverket är behörig myndighet enligt LÖHS. Skatteverket är därmed behörigt att utföra informationsutbyte enligt konventionen, utom om utbytet ska ske i ett ärende som gäller indrivning (3, 4 och 14 §§ LÖHS).

Som behörig myndighet enligt LÖHS får Skatteverket ingå överenskommelse med myndighet i annan konventionsstat om hur informationsutbytet mellan Sverige och denna stat enligt konventionen ska genomföras. Det kan gälla exempelvis samordnade skatteutredningar eller automatiskt utbyte av kontrolluppgifter (16 § förordningen [1990:320] om ömsesidig handräckning i skatteärenden).