För att förstå och tillämpa bestämmelserna om utdelning och kapitalvinst får man särskilt beakta det bakomliggande syftet med dem. Detta framgår också till stor del av den praxis som bildats.
Reglerna om att inkomster i form av utdelning och kapitalvinst i vissa fall ska beskattas som inkomst av tjänst finns i 57 kap. IL. Reglerna kallas ofta för 3:12-reglerna, eftersom de ursprungligen infördes i 3 § 12 mom. den upphörda lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt. Det övergripande syftet med bestämmelserna i 57 kap. IL är att förhindra en omvandling av förvärvsinkomster till kapitalinkomster.
Kapitalinkomster på onoterade andelar beskattas med en proportionell skatt på 25 procent, medan förvärvsinkomster beskattas progressivt med en högsta marginalskatt på ca 57 procent. Skillnaden i skattesats har gjort det nödvändigt med regler som skiljer kapitalinkomster från förvärvsinkomster.
Det har ansetts särskilt viktigt att dela upp utdelningar och kapitalvinster på andelar i företag som har ett fåtal delägare och där delägaren arbetar i företaget. Anledningen är att delägare i ett sådant företag ofta kan välja mellan att ta ut inkomster från företaget i form av lön, utdelning eller kapitalvinst. Utan särskilda regler kan ägaren undvika den progressiva skatten för förvärvsinkomster genom att ta ut arbetsinkomster i form av utdelning eller kapitalvinst i stället för i form av lön. Utgångspunkten för reglerna är att en person som äger och arbetar i ett fåmansföretag i princip ska få lika hög skatt på sina arbetsinkomster som en löntagare utan ägarintresse. Utdelning och kapitalvinst på andelar i ett fåmansföretag ska därför beskattas i inkomstslaget kapital i den mån inkomsten utgör kapitalavkastning, medan eventuell överskjutande utdelning och kapitalvinst beskattas som intäkt av tjänst. Eftersom det är svårt att avgöra vad som är egentlig kapitalinkomst och arbetsinkomst för en delägare som arbetar i ett fåmansföretag – som han eller hon själv kontrollerar – måste uppdelningen ske på ett schablonmässigt sätt.
De särskilda reglerna i 57 kap. IL om hur utdelning och kapitalvinst ska beskattas gäller fysiska personer och dödsbon som äger kvalificerad andel i ett fåmansföretag.
Ett fåmansföretag kan vara antingen ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Vad som sägs om andelar och andelsägare gäller även andelar och delägare i ekonomiska föreningar.
När man tillämpar bestämmelserna gäller ett utvidgat fåmansföretags- och fåmanshandelsbolagsbegrepp.
Om en begränsat skattskyldig person innehar andelar i ett fåmansföretag omfattas eventuell utdelning av reglerna i KupL. I KupL finns inga regler om fördelning mellan tjänst och kapital, d.v.s. det är endast kupongskatt som ska betalas på utdelningen. Skatteverket anser därför att blankett K10 inte behöver lämnas (se Skatteverkets ställningstagande Begränsat skattskyldig fåmansdelägare – beskattning i tjänst/kapital och blankett K10).
Inkomst från en i utlandet delägarbeskattad juridisk person och en utländsk juridisk person med lågbeskattade inkomster ska under vissa förutsättningar beskattas hos delägaren. I ett sådant fall beskattas inte motsvarande utdelning från den utländska juridiska personen (42 kap. 22 § IL).
CFC-bolag, som enligt lagstiftningen i det land bolaget hör hemma motsvarar ett svenskt aktiebolag eller ekonomisk förening, kan vara ett fåmansföretag. Bestämmelserna i 57 kap. IL kan då vara tillämpliga på utdelning och kapitalvinst på andelar i sådant företag. Till den del delägaren beskattats för överskottet i CFC-bolagets verksamhet beskattas inte lämnad utdelning (se Skatteverkets ställningstagande Omfattas andelar i cfc-bolag av bestämmelserna i 57 kap. IL om utdelning och kapitalvinst på andelar i fåmansföretag?).
Reglerna kan även tillämpas efter det att företaget upphörde att vara ett fåmansföretag (57 kap. 6 § IL). Läs mer om när ett företag upphör att vara fåmansföretag på sidan När är en andel kvalificerad.
Reglerna gäller även vid beskattning av avkastning och kapitalvinst på andra delägarrätter i eller avseende företag än andelar (57 kap. 2 § andra stycket IL). Reglerna gäller således för optioner avseende ett fåmansföretag även om optionen utfärdats av ett annat företag. I förarbetena uttalas att optioner som avser ett företag vars andelar är eller skulle ha varit kvalificerade om de ägts av optionsinnehavaren ska omfattas av reglerna i 57 kap. IL (prop. 2005/06:40 s. 73).
Vinstandelsbevis, kapitalandelsbevis och konvertibler ska behandlas som delägarrätter oavsett i vilken valuta de getts ut. För dessa delägarrätter gäller dock i vissa avseenden andra regler i 57 kap. än dem för andelar.
Delägarrätter definieras i 48 kap. 2 § IL.
En förpliktelse avseende en option som avses i 44 kap. 31 § andra stycket IL, köpoption eller säljoption, likställs med andel (57 kap. 2 § andra stycket IL).
Vad som avses med fåmansföretag och fåmanshandelsbolag framgår av 56 kap. 2–4 §§ IL. Begreppen fåmansföretag och fåmanshandelsbolag förklaras på annan sida. Definitionerna av fåmansföretag och fåmanshandelsbolag har utvidgats vid tillämpning av bestämmelserna i 57 kap. IL. Vid bedömningen av hur många personer som äger andelar i företaget så ska sådana delägare som själva eller genom någon närstående är, eller som under något av de fem föregående åren har varit, verksamma i betydande omfattning i företaget anses som en person, 57 kap. 3 § IL.
Det är i huvudsak passiva delägare som kan påverka om företaget är ett utvidgat fåmansföretag respektive fåmanshandelsbolag eller inte.
Syftet med bestämmelsen är att företag som drivs gemensamt av många delägare, som alla arbetar i företaget, ska behandlas som fåmansföretag (prop. 1989/90:110 s. 704). De företag som avses är främst kunskaps- och konsultföretag som t.ex. mäklare, advokat- och revisionsbyråer samt arkitektföretag. Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att ett tjänsteproducerande företag som ägdes indirekt och med lika delar av 150 heltidsanställda särskilt yrkeskvalificerade personer är ett fåmansföretag när den aktuella bestämmelsen tillämpades (RÅ 1993 ref. 99 jfr RÅ 2007 not. 94).
En ekonomisk förening (kooperativ) som bedrev industriell verksamhet och där alla delägare var anställda har av Högsta förvaltningsdomstolen ansetts utgöra ett fåmansföretag (RÅ 2010 ref. 102).
De utvidgade fåmansföretags- och fåmanshandelsbolagsbegreppen omfattar även de fall där delägaren eller närstående till denna är eller under någon del av den närmast föregående femårsperioden har varit verksam i betydande omfattning i ett av företaget helt eller delvis ägt fåmansföretag eller fåmanshandelsbolag. Detta gäller även fåmansföretag eller fåmanshandelsbolag som ägs indirekt av företaget. I fall där delägaren eller en närstående är verksam i betydande omfattning i ett indirekt ägt fåmansföretag eller fåmanshandelsbolag inom samma företagsgrupp, så slår detta igenom på det direktägda företaget när man bedömer om det senare är ett fåmansföretag respektive fåmanshandelsbolag (jfr RÅ 2005 ref. 25). Att indirekt ägda företag ska beaktas är för att förhindra kringgående av bestämmelserna genom att verksamheten läggs i ett företag som ägs av fåmansföretaget (prop. 2001/02:46 s. 44, jfr RÅ 2001 ref. 5).
Enbart de delägare som, direkt eller indirekt, äger andelar i det företag som prövningen avser och som är eller har varit verksamma i det företaget eller i ett annat av detta företag ägt fåmansföretag ses som en enda delägare enligt 57 kap. 3 § IL. Detta innebär således att delägare som är verksamma i ett moder- eller systerföretag till företaget inte räknas med i den krets av delägare som ska ses som en enda delägare (HFD 2017 ref. 1).
Exemplet visar en situation där det vanliga fåmansföretagsbegreppet inte är tillämpligt, men där företaget är ett fåmansföretag enligt det utvidgade fåmansföretagsbegreppet.
Aktiebolaget X ägs av totalt 26 delägare. Familjen A äger 20 procent av aktierna fördelat på fyra aktieägare. Företagets vd och högre chefer (tre personer) har förvärvat vardera 6,5 procent av aktierna i bolaget. Övriga aktier ägs i lika delar (cirka 3 procent vardera) av de återstående aktieägarna.
Vid bedömningen av om fyra eller färre personer har det bestämmande inflytandet i företaget anses hela närståendekretsens aktier vara innehavda av en person. Därmed anses familjen A:s aktier vara innehavda av en person. Bolagets vd och chefer är verksamma i betydande omfattning i företaget. Därför ska även deras aktieinnehav ses som ägda av en person vid en prövning enligt reglerna i 57 kap. IL. 46 procent (20 procent + 26 procent) av aktierna bedöms alltså som innehavda av två personer. För att erhålla det bestämmande inflytandet i företaget krävs att två av de övriga aktieägarna räknas med. Dessa personer innehar då totalt 52 procent (= 20 procent + 26 procent + (2 x 3 procent)) av aktierna i företaget, d.v.s. mer än hälften.
I detta exempel har därför fyra personer det bestämmande inflytandet. Företaget är därmed ett fåmansföretag enligt det utvidgade fåmansföretagsbegreppet.
Den utvidgade fåmansföretagsdefinitionen i 57 kap. 3 § IL har utvidgats ytterligare från och med den 1 januari 2018 (prop. 2017/18:8, SFS 2017:1194). Anledningen till justeringen av bestämmelsen är bl.a. Högsta förvaltningsdomstolen bedömning i HFD 2017 ref. 1. Syftet är att förhindra möjligheten att genom företagsstrukturer kringgå 3:12-reglerna.
Förändringen innebär att vid en bedömning av om ett företag är ett fåmansföretag så ska hänsyn inte bara tas till delägare som är verksamma i det företag som prövningen avser. Hänsyn ska även tas till delägare eller någon närstående som är verksam, dels i ett företag som äger del i företaget, dels i ett annat företag som ägs av ett sådant företag.
Lagändringen träder i kraft den 1 januari 2018 och tillämpas första gången för beskattningsår som börjar efter den 31 december 2017.
A AB äger direkt del i B AB respektive C AB. Vid bedömningen av om B AB är ett fåmansföretag enligt den utvidgade definitionen så ska inte enbart delägare som är verksamma i B AB ses som en enda delägare. Hänsyn ska också tas till de delägare som är verksamma i A AB respektive C AB.
Samtliga delägare som direkt eller indirekt äger aktier i B AB och som är verksamma i något av bolagen ska således anses som en enda delägare.
Även om viss del av utdelning och kapitalvinst ska beskattas som inkomst av tjänst så behandlas dessa inkomster inte som vanliga förvärvsinkomster. I stället tas inkomsterna upp i en särskild inkomstpost i inkomstslaget tjänst (10 kap. 3 § IL). Inkomsterna i denna post ger inte rätt till schablon- eller grundavdrag. Ytterligare en skillnad jämfört med vanliga förvärvsinkomster är att det varken påförs sociala avgifter eller särskild löneskatt för inkomsterna. Dessutom är de inte förmånsgrundande.