Vitesförbud

Förbud mot att förena ett föreläggande med vite

Ett föreläggande får inte förenas med vite om det finns anledning att anta att den som ska föreläggas har begått en gärning som är straffbelagd eller kan leda till skattetillägg, återkallelseavgift, dokumentationsavgift eller kontrollavgift, och föreläggandet gäller utredning av en fråga som har samband med den misstänkta gärningen (44 kap. 3 § första stycket SFL).

Förbudet omfattar samtliga kontrollavgifter som regleras i SFL.

Om den som ska föreläggas är en juridisk person, gäller förbudet också ställföreträdare för den juridiska personen (44 kap. 3 § andra stycket SFL).

Vitesförbudet gäller även föreläggande att lämna uppgift om någon annan, d.v.s. vid tredjemansföreläggande (prop. 2010/11:165 s. 884). Bedömningen av om vitesförbudet kan inträda vid sådana förelägganden ska göras i fråga om den som föreläggs, och inte i fråga om den som de begärda uppgifterna gäller.

Syftet med vitesförbudet är att säkerställa och tydliggöra den s.k. passivitetsrätten. Passivitetsrätten anses ingå i den rätt till en rättvis rättgång som artikel 6 i Europakonventionen ska garantera. Rätten att vara passiv innebär för den som är misstänkt för brott en rätt att inte behöva belasta sig själv.

Vad menas med ”anledning att anta”?

Uttryckssättet ”finns anledning att anta” i 44 kap. 3 § första stycket SFL definierar när vitesförbudet inträder. Uttrycket finns i 23 kap. 1 § RB, men tar inte sikte på exakt samma omständigheter när det gäller skattetillägg som när det gäller ett misstänkt brott. Det beror på att en förutsättning för ansvar enligt SkbrL är att uppsåt eller grov oaktsamhet ska kunna styrkas, medan det enligt bestämmelserna i SFL är tillräckligt att oriktig uppgift har lämnats eller att en uppgift som ska lämnas har utelämnats för att skattetillägg ska kunna tas ut. Det kan därför finnas anledning för Skatteverket att anta att skattetillägg kan tas ut även i ett fall där det inte finns anledning att anta att den enskilda har begått en gärning som är straffbelagd i SkbrL.

Högsta förvaltningsdomstolen har i två avgöranden från 2007 som gällde förelägganden om att lämna kontoutdrag respektive uppgifter om kontokort tolkat uttrycket ”anledning att anta”. Den tolkning som domstolen har gjort innebär att vitesförbudet träder in redan vid en mycket begränsad misstanke om ett agerande som kan leda till att skattetillägg kan komma att tas ut av den som föreläggs (RÅ 2007 ref. 23 och RÅ 2007 not. 84). Det betyder att om det enligt Skatteverkets mening finns uppgifter som borde ha redovisats i en deklaration och som kan påverka beskattningen och kan leda till att skattetillägg tas ut, ska ett föreläggande om att lämna sådana uppgifter inte förenas med vite.

Däremot bör ett föreläggande att deklarera kunna förenas med vite om Skatteverket inte har någon anledning att anta att den deklarationsskyldiga har begått en brottslig gärning eller en gärning som kan leda till skattetillägg eller kontrollavgift och som skulle röjas om deklarationen lämnas in. Så kan t.ex. vara fallet om det inte finns anledning att anta annat än att den deklarationsskyldiga endast har glömt att lämna in sin deklaration.

Om Skatteverket tänker utfärda ett vitesföreläggande ska skattebrottsenheten på begäran lämna uppgifter som behövs för bedömning av om det finns anledning att anta att en straffbelagd gärning har begåtts eller kan leda till att skattetillägg eller kontrollavgift tas ut (8 kap. 2 § SFF).

Föreläggande om underskrift av en begäran om omprövning

Notera att vitesförbud också gäller för ett föreläggande enligt 66 kap. 6 § andra stycket SFL om att en inte undertecknad begäran om omprövning ska undertecknas. Detta har dock ansetts så självklart att saken inte har lagreglerats (prop. 2010/11:165 s. 883).

Kompletterande information

• Kontrollavgift enligt 50 kap. 5 § SFL får inte tas ut för en överträdelse som omfattas av ett vitesföreläggande.