Förvaltningslagen innehåller regler för hur Skatteverket ska handlägga ärenden och förhålla sig vid kontakter med allmänheten.
I förvaltningslagen finns allmänna bestämmelser om hur Skatteverket, som förvaltningsmyndighet, ska handlägga ett ärende, 1 § förvaltningslagen (FL).
Lagen gäller vid ärendehandläggning bl.a. hos alla statliga förvaltningsmyndigheter.
Vissa regler i förvaltningslagen ska tillämpas även vid faktiskt handlande och inte bara vid handläggning av ärenden. Det gäller bestämmelserna om grunderna för en god förvaltning, d.v.s.
Läs om skillnaden mellan ärendehandläggning och faktiskt handlande.
I Skatteverkets skattebrottsenhets brottsbekämpande verksamhet tillämpas inte 9 § andra stycket och 10–49 §§ förvaltningslagen (3 § FL). Med brottsbekämpande verksamhet menas både brottsförebyggande och brottsutredande verksamhet (prop. 2016/17:180 s. 32).
Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen gäller den bestämmelsen (4 § FL). Den tidigare bestämmelsen om att överklagande alltid tillämpas om det behövs för att tillgodose rätten till domstolsprövning av civila rättigheter eller skyldigheter enligt Europakonventionen, har tagits bort eftersom den ansågs onödig. Ett överklagandeförbud kan ändå åsidosättas om ett förbud skulle strida mot artikel 6.1. i Europakonventionen eller mot unionsrätten (prop. 2016/17:180 s. 43–46).
Bara sådana avvikelser från förvaltningslagen som klart framgår av den andra lagen eller förordningen har företräde. Vanliga tolkningsmetoder får tillämpas för att avgöra om den andra författningen exklusivt reglerar förfarandet i ett visst avseende. Syftet med specialregleringen och hur fullständigt den reglerar förfarandet är särskilt viktigt. Även tolkningsprincipen om att en nyare författning ges företräde framför en äldre vid en s.k. normkonflikt kan få särskild betydelse. Att grundlag går före lag och att EU-rätten gäller före nationell rätt behöver man också ta hänsyn till men det framgår inte av denna bestämmelse, utan följer av rättsordningens allmänna tolkningsprinciper. Den avvikande specialbestämmelsen kan innebära att högre krav ställs på en myndighet att tillgodose den enskildas rättssäkerhet än vad som gäller enligt förvaltningslagen, t.ex. mer långtgående krav på dokumentation eller muntlighet i förfarandet. Eftersom förvaltningslagens syfte är att slå fast en minimistandard av rättsskydd för den enskilda, så måste det finnas starkt bärande skäl eller funktionella motiv för lägre rättssäkerhetskrav i den andra författningen (prop. 2016/17:180 s. 38 f. och 288 f.).
Bestämmelserna om kommunikation i 40 kap. 2-3 §§ SFL gäller bara inför slutliga beslut medan bestämmelsen i 25 § FL även avser s.k. beredningsbeslut, alltså beslut under handläggningen av ett ärende. Samtidigt innehåller SFL en regel som ger den som ärendet gäller en utökad möjlighet att yttra sig innan ärendet avgörs, om det enligt Skatteverkets förslag till beslut kommer att avgöras till nackdel för denna. Även Skatteverkets rättsliga argumentation och bedömning av materialet ska nämligen kommuniceras i skatteärenden, till skillnad från vad som gäller enligt förvaltningslagen.
Förvaltningslagen (2017:900) har trätt i kraft den 1 juli 2018 och samtidigt har förvaltningslagen (1986:223) upphört att gälla. Den gamla lagen gäller i den utsträckning som det i annan lag eller i en förordning finns bestämmelser som hänvisar till den lagen.
Några omfattande övergångsbestämmelser finns med andra ord inte. Skälet till det är att lagstiftaren ansett det angeläget att den nya lagen får så stort genomslag som möjligt. Om hänvisningar i andra författningar skulle gälla den nya lagen skulle konsekvenserna bli svåröverblickbara (prop. 2016/17:180 s. 278 f.).
Den nya förvaltningslagen får retroaktiv effekt eftersom det inte står att ärenden som har inletts före ikraftträdandet ska fortsätta att omfattas av den gamla lagen. Det innebär t.ex. att de helt nya reglerna om åtgärder vid försenad handläggning (11–12 §§ FL) ska tillämpas trots att ärendet inletts av den enskilda före 1 juli 2018. En begäran om att myndigheten ska avgöra ärendet måste dock ha inkommit tidigast den 1 juli 2018. Ytterligare exempel är att bestämmelserna om ändring (37 och 38 §§ FL) och den införda regeln om litis pendens i 39 § förvaltningslagen ska tillämpas, oavsett när beslutet ifråga har meddelats.