Förordningar och myndighetsföreskrifter

Regeringen meddelar förordningar

Regeringen meddelar föreskrifter genom för­ordningar. Regeringen får besluta om föreskrifter om bl. a. verkställighet av lag (8 kap. 7 § 1 RF). Med före­skrifter om verkställig­het av lag menas främst tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning är det ofrån­komligt att regeringen med stöd av sin behörighet att besluta verk­ställig­hets­före­skrifter i materiellt hänseende ”fyller ut” en lag, även om lagen i och för sig skulle befinna sig inom det obligatoriska lagområdet. En förutsättning för att rege­ringen ska få göra detta är att den lag­bestämmelse som ska kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den föreskrift som regeringen beslutar. I verkställig­hetsföreskriftens form får således inte beslutas om något som kan upplevas som en ny skyldighet för enskilda eller om något som kan betraktas som ett nytt ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden (prop. 1973:90 s. 211). Förordningar får heller inte föreskriva något som står i strid med gällande lag.

Var finns förordningarna?

Beslutade förordningar kungörs i Svensk författningssamling (SFS).

Restkompetensen

Regeringen får vidare genom förordning besluta om före­skrifter som inte enligt grundlagarna ska meddelas av riksdagen (8 kap. 7 § 2 RF). Denna behörighet för regeringen brukar kallas för restkompetensen och omfattar en mängd bestäm­melser som inte innebär skyldigheter eller ingrepp utan som är neutrala eller gynnande för den enskilde.

Exempel på vad som ryms inom rest­kompetensen

Regeringen kan till exempel meddela förordningar om avgifter som betalas frivilligt som ersättning för en vara eller en prestation och som ska täcka statens kost­nader inom ett visst verksamhets-område (jfr t.ex. avgiftsförordningen, 1992:191).

Behörigheten för regeringen att besluta om föreskrifter i ett visst ämne hindrar inte att riksdagen genom lag kan med­dela föreskrifter i samma ämne (8 kap. 8 § RF).

Skatteverkets bemyndigande att meddela föreskrifter

När riksdagen delegerar normgivningsmakt till regeringen i ett visst ämne kan riksdagen också medge att regeringen bemyndigar en förvaltningsmyndighet eller en kommun att meddela föreskrifter i ämnet (8 kap. 10 § RF). Regeringen kan också inom sitt primärområde bemyndiga en underordnad myndighet att meddela föreskrifter (8 kap. 11 § RF).

Beslut om meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen får inte överklagas (30 § myndighetsförordningen, 2007:515).

I Skatteverkets nya instruktion – förordningen (2017:154) med instruktion för Skatteverket – finns till skillnad mot den tidigare gällande instruktionen inte någon bestämmelse om att Skatteverket får meddela föreskrifter. Bemyndiganden för Skatteverket att meddela föreskrifter finns i annan lagstiftning.

Som exempel på bemyndiganden inom Skatteverkets område kan följande bestämmelser nämnas:

• Skatteverket får meddela ytterligare föreskrifter om verkställigheten av SFL och föreskrifter om verkställigheten av SFF (22 kap. 4 § skatteförfarandeförordningen, 2011:1261).
• Skatteverket får meddela föreskrifter om sådan säkerhet som avses i 69 kap. 16 § SFL (16 kap. 2 § skatteförfarandeförordningen).
• Skatteverket får meddela föreskrifter om när en sådan fordran som avses i 70 kap. 1 § andra stycket SFL ska lämnas för indrivning (16 kap. 3 § skatteförfarandeförordningen).
• Skatteverket ska meddela de ytterligare verkställighetsföreskrifter som behövs till bestämmelserna i fastig­hetstaxeringslagen (1979:1152) (6 kap. 1 § fastighetstaxeringsförordningen, 1993:1199).
• Skatteverket får meddela föreskrifter om bl.a. godkännande av skatteupplag, det tekniska förfarandet för uppgiftslämnande i det datoriserade systemet och de ytterligare föreskrifter som behövs för verkställigheten av LAS (2 § förordningen (2010:173) om alkoholskatt).