Verksamhetskravet

Verksamhetskravet ska säkerställa att verksamheten är av rätt slag

Syftet med verksamhetskravet är att säkerställa att den faktiskt bedrivna verksamheten är av rätt slag och att den i tillräckligt stor omfattning är allmännyttig verksamhet. All ändamålsverksamhet omfattas av verksamhetskravet, både den som är allmännyttig och den som inte är allmännyttig. Detta uttrycks i lagtexten som att stiftelsen, föreningen eller trossamfundet i den verksamhet som bedrivs under beskattningsåret uteslutande eller så gott som uteslutande ska främja ett eller flera allmännyttiga ändamål (7 kap. 5 § första stycket IL).

Redan i förarbetena till 1942 års lagstiftning uttalades att det är den faktiskt bedrivna verksamheten som är det som avgör oavsett vad som är ändamålet enligt stadgarna (SOU 1939:47, s. 54). Det gäller för såväl stiftelser som ideella föreningar och registrerade trossamfund.

Verksamhetskravet har genom de ändringar som gjorts i 7 kap. IL fått en tydligare utformning men har i grunden samma innebörd som tidigare.

Vad ska verksamhetskravet mäta?

Verksamhetskravet ska mäta all verksamhet som bedrivs för att främja ändamål, allmännyttiga eller andra. En verksamhet som bedrivs för att finansiera den ändamålsenliga verksamheten ingår inte i bedömningen av om verksamhetskravet är uppfyllt. Det kan t.ex. vara fråga om kapitalförvaltning, hävdvunna finansieringskällor eller annan näringsverksamhet som bedrivs med vinstsyfte (prop.2013/14.1, s. 311).

Hur mäts verksamhetskravet?

När verksamhetskravet prövas ska förhållandet mellan inkomstanvändningen i den allmännyttiga ändamålsverksamheten och inkomstanvändningen i annan ändamålsverksamhet bedömas. För att verksamhetskravet ska vara uppfyllt måste inkomstanvändningen i den allmännyttiga ändamålsverksamheten uppgå till en viss del av inkomstanvändningen i den totala ändamålsverksamheten (se verksamhetskravets omfattning).

Inkomstanvändningen eller det som mäts i verksamhetskravet kan t.ex. utgöra kostnader i en egen bedriven ändamålsverksamhet och/eller utgivna bidrag som främjar ett ändamål. All ändamålsverksamhet påverkar därför bedömningen av om verksamhetskravet är uppfyllt oavsett om det är bidrag som främjar ett ändamål, kostnader i en ändamålsverksamhet eller annan inkomstanvändning. En stiftelse som lämnar bidrag till allmännyttiga ändamål uppfyller därför inte verksamhetskravet om den i för stor grad också lämnar bidrag som främjar andra ändamål än allmännyttiga. Hur ändamålsverksamheten finansieras saknar betydelse för bedömning av verksamhetskravet (prop. 2013/14:1 s. 311).

En stiftelse kan vid sidan av ett allmännyttigt ändamål betala livränta till en eller flera personer under en viss tid. Utbetalandet av sådana livräntor har av 1936 års skattekommitté inte ansetts ingå i stiftelsens verksamhet. När man bedömer vilket som är en stiftelses huvudsakliga ändamål kan man bortse från sådana livränteutbetalningar (SOU 1939:47). I praxis har man följt denna uppfattning (se RÅ 1944:43, RÅ 1955:14, RÅ 1967 fi 132).

Verksamhetskravets omfattning

Verksamhetskravet ställer krav på att den bedrivna ändamålsverksamheten uteslutande eller så gott som uteslutande ska avse allmännyttiga ändamål (7 kap. 5 § IL). Verksamhet som avser andra ändamål får bara utgöra en oväsentlig bisak.

Vad menas med uteslutande eller så gott som uteslutande?

Med uteslutande menas i inkomstskattelagen 90–95 procent upp till 100 procent (prop. 1999/2000:2, del 1 s. 504). Det stämmer också överens med hur verksamhetskravet har tolkats i praxis och doktrin. Om en stiftelse delar ut totalt 100 000 kr får alltså maximalt 10 000 kr användas för att främja ändamål som inte är allmännyttiga.

Genom det förändrade ändamålskravet har förutsättningarna för att uppfylla verksamhetskravet ökat. Men trots det finns marginalen på 5–10 procent kvar. Skälen är att en eventuell mindre felbedömning får mycket långtgående negativa konsekvenser eftersom skatteprivilegiet antingen utgår helt eller inte alls (prop. 2013/14:1, s. 311).

Verksamhetskravet är inget aktivitetskrav

Verksamhetskravet ställer krav på att den bedrivna verksamheten i tillräcklig omfattning är av rätt slag. Det finns däremot inte någon möjlighet att kräva att verksamheten ska vara av en viss omfattning. En stiftelse, en ideell förening eller ett registrerat trossamfund kan uppfylla verksamhetskravet även om verksamheten har en liten omfattning. Kravet mäter bara att t.ex. kostnaderna eller utgivna bidrag i tillräckligt stor omfattning är kostnader för eller bidrag till allmännyttig verksamhet. Till skillnad från fullföljdskravet är verksamhetskravet alltså inget aktivitetskrav.

Bedömningsperiod

Bedömningen om verksamhetskravet är uppfyllt eller inte kan göras på antingen det innevarande beskattningsåret eller genom en flerårsbedömning (7 kap. 5 § IL).

Huvudregel: bedömning utifrån aktuellt beskattningsår

I första hand ska verksamhetskravet bedömas med ledning av förhållandena under det aktuella beskattningsåret. Om kravet på allmännyttig verksamhet uppfylls under detta enskilda år är det tillräckligt. Någon flerårsbedömning ska då inte göras.

Flerårsbedömning: bedömning utifrån en treårsperiod

Om verksamhetskravet inte uppfylls det aktuella beskattningsåret får man ta hänsyn till hur kravet sammantaget uppfyllts under tre år. I lagtexten anges att de år som kan omfattas är året före beskattningsåret, beskattningsåret samt det närmast följande beskattningsåret. Någon annan eller längre tidsperiod än så kan inte tillämpas (7 kap. 5 § andra stycket IL).

Innebörden av flerårsbedömningen är att det finns ett krav på att bristen det enskilda året måste läkas under den aktuella treårsperioden. Det innebär att en tillfällig brist ett år måste läkas genom ett större främjande beskattningsåret före eller efter det aktuella beskattningsåret eller med hjälp av båda dessa beskattningsår.

Att en flerårsbedömning är möjligt stämmer med vad som framkommer i äldre förarbetsuttalande (SOU 1939:47 s. 61–62) och också hur verksamhetskravet har tillämpats enligt tidigare lagstiftning.