EU-förordningen om administrativt samarbete i fråga om mervärdesskatt

Syfte och tillämpningsområde

Syftet med förordningen är att fastställa regler och förfaranden för samarbete och informationsutbyte inom EU som gör det möjligt att

• fastställa mervärdesskatten korrekt
• säkerställa en korrekt tillämpning av mervärdesskatten, särskilt för unionsinterna transaktioner
• bekämpa mervärdesskattebedrägeri.

Förordningen reglerar samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i EU-länderna och mellan dessa myndigheter och kommissionen (artikel 1 i förordning nr 904/2010). I Sverige är Skatteverket behörig myndighet. Förordningen gäller inte vid informationsutbyte med tredjeländer.

Vissa artiklar i rådets förordning 904/2010 har ändrats och kompletterats genom rådets förordning (EU) 2018/1541.

Vilka former av informationsutbyte omfattas?

Informationsutbytet enligt förordningen kan göras på olika sätt. Huvudformerna för informationsutbyte är

• utbyte på begäran (kapitel II)
• utbyte utan föregående begäran (kapitel III)
• utbyte av särskild information (kapitel V)
• delgivning (kapitel VI).

Förordningen omfattar också medverkan i administrativa utredningar (kapitel VII) och samtidiga kontroller (kapitel VIII), vilka inte kommer behandlas närmare här.

Utbyte på begäran

Den tillfrågade myndigheten ska på anmodan av den begärande myndigheten överlämna information som kan göra det möjligt att korrekt fastställa mervärdesskatten, säkerställa en korrekt tillämpning av mervärdeskatten och bekämpa mervärdesskattebedrägeri (artikel 7). Begäran ska som huvudregel lämnas med hjälp av ett standardformulär (artikel 8). Den ska besvaras av den tillfrågade myndigheten så snart som möjligt och senast tre månader efter den dag då begäran mottogs. Om den tillfrågade myndigheten redan har tillgång till den berörda informationen, ska tidsfristen dock förkortas till högst en månad (artikel 10 i förordning nr 904/2010). Den tillfrågade myndigheten kan behöva genomföra en administrativ utredning för att få fram den efterfrågade informationen.

Utbyte utan föregående begäran

Den behöriga myndigheten i varje medlemsstat ska utan föregående begäran vidarebefordra information i följande fall (artikel 13 i förordning nr 904/2010):

• om beskattning ska ske i destinationsmedlemsstaten och informationen är nödvändig för kontrollsystemets effektivitet i denna stat
• om en medlemsstat har skäl att tro att det har begåtts ett brott mot mervärdesskattelagstiftningen i den andra medlemsstaten
• om det finns en risk för skattebortfall i den andra medlemsstaten.

En del av den information som ska vidarebefordras enligt artikel 13 ska lämnas automatiskt (artikel 14). Vilken information som ska lämnas automatiskt och de praktiska formerna för detta, ska fastställas i särskild ordning. I den mån informationen inte lämnas automatiskt ska den lämnas spontant (artikel 15 i förordning nr 904/2010).

Utbyte av särskild information, VIES

Varje medlemsstat ska ha ett elektroniskt system där staten lagrar information om vissa omsättningar av varor och tjänster som levereras inom EU (artikel 17). Uppgifterna om dessa omsättningar lämnas i s.k. periodiska sammanställningar. Informationen från de periodiska sammanställningarna förs vidare till respektive medlemsstat genom det elektroniska informationssystemet VAT Information Exchange System (VIES).

Enligt artikel 17 i förordning nr 904/2010 ska systemet också innehålla uppgifter om

• identitet, verksamhet, rättslig form och adress för personer som tilldelats ett registreringsnummer för mervärdesskatt, samt datum för när detta nummer tilldelats
• uppgifter om registreringsnummer som har blivit ogiltiga och datum när de blev ogiltiga
• vissa uppgifter som inhämtas enligt de särskilda ordningarna för mervärdesskatt för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster.

Den information som avses ovan ska föras in i det elektroniska informationssystemet utan dröjsmål (artikel 20 i förordning nr 904/2010). Det finns dock två undantag:

• Information som har lämnats i periodiska sammanställningar ska föras in senast en månad efter utgången av den period som informationen hänför sig till
• Information som korrigeras eller läggs till ska föras in senast månaden efter den period under vilken den inhämtades.

Alla medlemsstater har samma uppgiftsskyldighet och de övriga medlemsstaterna ska ges tillgång till informationen (artikel 21 i förordning nr 904/2010).

Delgivning

En behörig myndighet i en medlemsstat kan begära att en behörig myndighet i en annan medlemsstat delger en mottagare handlingar och beslut som avser tillämpningen av mervärdesskattelagstiftningen i den medlemsstat där den begärande myndigheten har sitt säte (artikel 25 i förordning nr 904/2010).

Eurofisc

För att främja och underlätta samarbetet i kampen mot mervärdesskattebedrägeri har det upprättats ett nätverk, Eurofisc, för snabbt utbyte, behandling och analys av riktad information om gränsöverskridande bedrägerier mellan medlemsstaterna och för samordning av eventuella uppföljningsåtgärder (artiklarna 33–37 i förordning nr 904/2010).

Olaf

Medlemsstaterna får meddela relevant information till byrån för bedrägeribekämpning inom Europeiska kommissionen, Olaf, för att denna organisation ska kunna överväga lämpliga åtgärder i enlighet med sitt mandat (artikel 49.2a i förordning 904/2010).

Sekretess

All information, oavsett form (t.ex. via VIES), som tillhandahålls eller inhämtas vid tillämpning av förordningen ska omfattas av den sekretess och åtnjuta samma skydd som liknande information har enligt nationell lagstiftning i den mottagande medlemsstaten (artikel 55.1 första stycket i förordning nr 904/2010).

Användningsbegränsningar

Förordningen innehåller också bestämmelser som begränsar möjligheterna att använda den information som utbytts med stöd av förordningen, s.k. användningsbegränsningar (artikel 55.1 andra till fjärde stycket i förordning nr 904/2010).

Informationen får användas

• för att fastställa beskattningsunderlaget för mervärdesskatt
• för skatteuppbörden
• för administrativ kontroll av skatter i syfte att fastställa beskattningsunderlaget för mervärdesskatt
• för att fastställa andra avgifter, tullar och skatter
• i samband med rättsliga förfaranden vid överträdelser av skattelagstiftningen som kan leda till påföljd.

Informationen som byts ut mellan medlemsstaterna får användas för andra ändamål under förutsättning att den tillfrågade medlemsstaten lämnar sitt tillstånd till en sådan användning. Den tillfrågade medlemsstaten ska ge sitt tillstånd om informationen får användas för liknande ändamål enligt lagstiftningen i den staten (artikel 55.3). Det innebär t.ex. att information som Skatteverket har tillgång till med anledning av utbytet enligt förordningen får användas till åtal för bokföringsbrott bara om den stat som har lämnat informationen tillåter det. Om den begärande myndigheten anser att informationen som den har mottagit kan vara användbar för en tredje medlemsstat, får informationen vidarebefordras. Den medlemsstat som lämnat uppgifterna ska då informeras om detta. En uppgiftslämnande medlemsstat kan alltid i förväg begära att dess faktiska samtycke ska inhämtas innan informationen lämnas vidare till någon annan medlemsstat (artikel 55.4 i förordning nr 904/2010).

Rådsförordningen ger inte någon rättslig grund för att utbyta information med tredjeland. Däremot ger den möjlighet att vidarebefordra uppgifter som en medlemsstat fått från tredjeland till andra medlemsstater i den mån det är tillåtet enligt överenskommelse om bistånd med det tredjelandet (artikel 50 i förordning nr 904/2010).

Administrativt samarbete om mervärdesskatt mellan medlemsstater och tredjeland

EU kan ingå samarbeten som gäller mellan medlemsstaterna och ett tredjeland genom separata avtal.

Avtal med Norge

Från och med 1 september 2018 gäller ett internationellt avtal mellan EU och Norge om administrativt samarbete, bedrägeribekämpning och indrivning av fordringar på mervärdesskatteområdet. Syftet med avtalet är att medlemsstaterna och Norge ska kunna bistå varandra med att säkerställa att mervärdesskattelagstiftningen efterlevs och att skydda mervärdesskatteintäkter (EUT L 195, 1.8.2018 s. 3).