Överskott på skattekontot som inte har kunnat betalas ut

Vad händer med överskott som inte har kunnat betalats ut?

Om en återbetalning från skattekontot inte har kunnat göras på grund av att kontohavarens adress inte är känd för Skatteverket eller på grund av någon annan omständighet som beror på kontohavaren ska beloppet stå kvar på skattekontot (64 kap. 9 § SFL).

Det kan också vara fråga om att ett överskott inte återbetalas på grund av att det saknas en utbetalningsanledning enligt 64 kap. 2 § SFL.

Överskott som inte återbetalas står kvar på den skattskyldigas skattekontot och genererar intäktsränta. Beloppet kan komma att användas för att täcka uppkommande skattefordringar.

Under vissa omständigheter kommer överskott som inte återbetalas tillfalla staten efter 3 respektive 10 år, om sådant överskott tillfaller staten gäller detta även intäktsränta (64 kap. 10 § SFL).

Treårsregeln för överskott mindre än 100 kr

En återbetalning av överskott på skattekontot ska inte göras av belopp som understiger 100 kr om det inte finns särskilda skäl för återbetalning (64 kap. 4 § punkt 1 SFL). Ett sådant överskott som inte har använts för annat än registrering av ränta under 3 år ska tillfalla staten om ett försök till återbetalning av överskottet har misslyckats (64 kap. 10 § andra stycket SFL och prop. 2010/11:165 s. 1051).

Tiden för att börja räkna 3 år är från och med den 1 januari 2012 och 2015 var första året som Skatteverket tillämpade regeln.

Tioårsregeln för överskott som överstiger 100 kr

Om det finns ett återbetalningsbart överskott på ett skattekonto som inte har använts för att täcka en skattefordran inom tio år från den skatteavstämning då beloppet först uppkom ska det tillfalla staten (64 kap. 10 § första stycket SFL). Har Skatteverket haft en skyldighet att göra återbetalningen (jfr. 64 kap. 2 § SFL) men inte gjort det på grund av bristande rutiner etc. tillfaller beloppet inte staten. Tioårsfristen har valts med tanken på de allmänna reglerna om preskription (prop. 2010/11:165 s. 1051).

Motsvarande regel fanns i tidigare lagstiftning (18 kap. 10 § SBL). Det innebär att tiden för att börja räkna 10 år gäller från och med införandet av SBL år 1998 (jmf. treårsregeln).