OBS: Detta är utgåva 2019.8. Sidan är avslutad 2021.
Före den 1 januari 1999 var den som framställde reklamtrycksaker, d.v.s. tryckeriet, skattskyldig för framställningen av reklamtrycksaken. Beskattningsvärdet för framställningen utgjordes av ersättningen för den tryckeritekniska framställningen. Det fanns i 4 § RSL fram till denna tidpunkt ett numera upphävt undantag från skatteplikt för annonser, som avsåg utgivarens egen verksamhet, i reklamtrycksak.
Den som offentliggör annonser, liksom den som distribuerar annonsblad utan att skatt betalats vid införseln, är skattskyldig för annonser i trycksaker.
Definitionen av reklamtrycksak och undantag från reklamtrycksaksbegreppet har funktion som avgränsning av periodisk publikation och annonsblad. En reklamtrycksak kan aldrig vara en periodisk publikation (1 § andra stycket 4 RSL). En reklamtrycksak kan inte heller utgöra ett annonsblad (1 § andra stycket 6 RSL).
Med reklamtrycksak förstås en trycksak som framställs huvudsakligen i syfte att offentliggöra reklam för utgivaren (1 § andra stycket 5 RSL).
Enligt författningskommentaren till 1 § andra stycket RSL uttalas följande avseende definitionen av reklamtrycksak (prop. 2007/08:18 s. 18).
”Syftet med en reklamtrycksak ska vara att göra reklam för den egna verksamheten. Om trycksaken mer än i ringa mån innehåller annonser för annan än utgivaren är trycksaken inte en reklamtrycksak. En sådan trycksak kan däremot anses utgöra ett annonsblad enligt definitionen i punkten 6.”
I anvisningarna till 1 § RSL görs vissa inskränkningar i vad som är att anse som reklamtrycksak. Som reklamtrycksak räknas inte trycksak, som avser viss vara och som ska åtfölja denna vid försäljning eller motsvarande, såsom garantisedel, bruksanvisning eller instruktionsbok (punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 1 § RSL).
Motsvarande gäller för trycksak som enbart utgör affärsteknisk information om priser, produkter, sortiment eller motsvarande, information till återförsäljare eller representanter eller intern information till anställda, medlemmar eller delägare eller trycksak som huvudsakligen är att anse som kalender, jubileumsskrift eller liknande. Undantaget är också trycksak som har huvudsakligen historiskt, tekniskt, ekonomiskt, eller annat vetenskapligt innehåll (punkt 2 andra stycket av anvisningarna till 1 § RSL).
En trycksak är inte att anse som en reklamtrycksak enbart av den anledningen att den innehåller annonser med reklam för annan än utgivaren (punkt 3 av anvisningarna till 1 § RSL).
För att avgöra om en trycksak är en reklamtrycksak eller inte måste man ha kännedom om syftet med trycksaken ifråga. Oftast är reklambudskapet klart uttalat och likaså syftet. Alla reklamtrycksaker är emellertid inte uppbyggda på det sättet då hela trycksaken inte behöver bestå av reklam och reklambudskapet kan vara mer eller mindre framträdande.
Vid bedömning av om en trycksak som innehåller reklam framställts huvudsakligen i syfte att offentliggöra reklam kan en rad faktorer spela in. En sådan är graden och mängden reklam som trycksaken innehåller. Ju mer och tydligare reklam en trycksak innehåller, desto klarare framstår den som en reklamtrycksak. Andra faktorer att ta hänsyn till vid bedömningen är t.ex. vem som är utgivare, hur och till vilka trycksaken sprids, upplagans storlek, utformningen av text och bild, trycksakens utstyrsel samt om trycksaken delas ut eller om den säljs. Någon entydig anvisning kan inte lämnas utan bedömningen får ske från fall till fall. De ovan nämnda faktorerna får utgöra delmoment vid en helhetsbedömning av trycksaken.
I ett förhandsbesked hade ett hotellföretag med en omfattande hotellkedja gratis tillhandahållit sina hotellgäster en tidning som producerats för hotellföretagets räkning av ett särskilt förlagsaktiebolag där hotellföretaget och förlagsbolaget träffat avtal. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att tidningen var avsedd att främja avsättningen av hotellföretagets tjänster och den var att bedöma som reklamtrycksak, oaktat att det redaktionella innehållet i tidningen varit av allmän natur (RÅ 1990 ref. 48).
Högsta förvaltningsdomstolen delade Riksskatteverkets bedömning i två förhandsbesked om publikationer utgivna av en hotellkedja respektive ett flygbolag. Publikationerna innehöll till övervägande del redaktionell text och tillhandahölls gratis. Av annonsutrymmet upptogs endast en mycket liten del av egenannonser. Riksskatteverket har i förhandsbesked gjort bedömningen att publikationerna genom sitt innehåll och spridningssätt fick anses framställda huvudsakligen för att skapa goodwill för utgivarnas verksamhet och att de därmed haft till huvudsakligt syfte att offentliggöra reklam (RÅ 1985 Aa 12 samt RÅ 1985 Aa 60).