Förutsättningar för verkställighet

Verkställighet efter underrättelse

En förutsättning för att verkställighet av ett beslut om bevissäkring ska få ske är att en underrättelse om beslutet har lämnats till den som beslutet gäller (69 kap. 6 § första stycket SFL). Den som ett beslut om bevissäkring gäller ska enligt huvudregeln underrättas om beslutet omedelbart, men underrättelse får ske i samband med att beslutet verkställs om det finns en påtaglig risk för sabotage om den som beslutet gäller underrättas i förväg (45 kap. 16 § SFL). Den som beslutet om bevissäkring gäller ska då ha nåtts av beslutsunderrättelsen för att verkställighet ska få ske (prop. 2010/11:165 s. 1173). Undantag görs för vissa typer av beslut som granskningsledaren får fatta (69 kap. 5 § SFL) eller om det finns synnerliga skäl (69 kap. 6 § SFL).

Om den som ska underrättas inte är närvarande när förrättningen ska påbörjas ska försök göras att få kontakt med denna. Underrättelse kan ske per telefon och ska då innehålla samma information som om underrättelse skett på plats.

Vad innebär ”den som beslutet gäller”?

Med ”den som beslutet gäller” avses den hos vilken åtgärden ska verkställas och om beslutet ska verkställas hos någon annan än den som t.ex. revideras, även denna. Om handlingar i samband med en revision ska eftersökas på annan plats än i den reviderades verksamhetslokaler gäller beslutet alltså både den reviderade och den som disponerar de utrymmen där eftersökningen ska ske (prop. 2010/11:165 s. 1172). Den som ett beslutet gäller kan överklaga beslutet om verkställighet.

Utöver underrättelse ska information lämnas

Den som ansvarar för verkställigheten ska utöver själva underrättelsen också lämna information om syftet med bevissäkringen och innehållet i det beslut som ligger till grund för verkställigheten samt om rätten att begära undantag av handling från kontroll. Information ska dessutom lämnas om vad som gäller vid verkställigheten. Till uppgifter om vad som gäller vid verkställigheten räknas uppgift om rätten att tillkalla ombud eller biträde och uppgift om rätten att närvara. Det är angeläget att informationen lämnas på ett pedagogiskt sätt så att den som åtgärden gäller förstår vilka rättigheter hen har i olika avseenden. Av förvaltningsrättens eller granskningsledarens beslut framgår visserligen att det finns möjlighet att undanta handlingar från kontroll och vad som gäller vid verkställigheten men den som ansvarar för verkställigheten bör också förklara vad detta innebär.

Delgivning behövs normalt inte

Den underrättelseskyldighet som stadgas i 69 kap. 6 § SFL kräver inte att det sker en formell delgivning. Det är tillräckligt om den som berörs av beslutet om bevissäkring får ett exemplar av beslutet. Förvaltningsrätten kan emellertid besluta att delgivning ska användas. Om förvaltningsrätten har beslutat att underrättelse om beslutet ska ske i samband med att åtgärden verkställs och att delgivning ska användas är Kronofogdemyndigheten skyldig att delge domstolens beslut om bevissäkring (17 kap. 7 § första stycket SFF).

Om det är granskningsledaren som ska verkställa beslutet om bevissäkring får i stället Skatteverket anlitas för delgivningen (17 kap. 7 § andra stycket SFF).

Verkställighet utan föregående underrättelse

Vissa beslut om bevissäkring får verkställas utan att den som beslutet gäller har underrättats om beslutet. Det gäller beslut om att omhänderta handlingar vid revision i den reviderades verksamhetslokaler, både vid tvångsrevision enligt 45 kap. 4 § SFL och vid samverkansrevision enligt 45 kap. 5 § SFL, och det gäller beslut om försegling enligt 45 kap. 12 § SFL (69 kap. 5 § första stycket SFL). Det rör sig alltså om sådana beslut som en granskningsledare får fatta med stöd av 45 kap. 13 § andra stycket SFL. Gemensamt för dessa beslut är att sådana beslut måste fattas snabbt och på plats.

Observera att undantaget från underrättelse före verkställighet gäller beslut att omhänderta handlingar, inte ett eventuellt beslut att eftersöka dem. Det handlar alltså om handlingar som granskningsledaren har tillgång till.

När det gäller beslut om försegling så omfattas samtliga varianter av försegling som fattas med stöd av 45 kap. 12 § SFL av undantaget från underrättelseskyldighet. Syftet med förseglingen är att skydda handlingarna som ska granskas, dvs. att säkra verkställigheten av beslutet att omhänderta handlingarna. Förseglingen utgör alltså ett led i omhändertagandet och effektivitetsskäl talar för att om beslutet att omhänderta handlingarna får verkställas utan att den som beslutet gäller underrättas i förväg bör detsamma gälla ett beslut om försegling för att skydda handlingarna (prop. 2010/11:165 s. 1171 f.).

Om den som beslutet gäller inte har underrättats om beslutet innan det verkställs, ska underrättelse lämnas omedelbart efter verkställigheten (69 kap. 5 § andra stycket SFL).

Synnerliga skäl

Om det finns synnerliga skäl får beslut om bevissäkring verkställas även om den beslutet gäller inte har gått att nå och kunnat underrättas om beslutet (69 kap. 6 § andra stycket SFL).

I vissa fall kan det vara omöjligt att nå den person som ska underrättas om beslutet. Detta kan exempelvis bero på att personen medvetet har gjort sig oanträffbar. Detsamma gäller om personen vistas utomlands och inte kan nås under längre tid. Det kan också vara så att det inte finns någon behörig företrädare för en juridisk person hos vilken åtgärd ska vidtas. Dessa omständigheter får anses utgöra sådana synnerliga skäl som gör att verkställighet kan ske utan att underrättelse om beslutet om bevissäkring lämnats (prop. 1993/94:151 s. 161).

Kammarrätten har ansett att det inte förelåg synnerliga skäl för granskningsledaren att verkställa en bevissäkring utan att Skatteverket på något sätt först försökt nå behörig företrädare för bolaget. Enbart det förhållandet att den granskade inte hade något telefonabonnemang hos Telia utgjorde inte sådana skäl som kunde krävas för att det skulle vara tillåtet att påbörja verkställigheten. Då Skatteverket inte hade gjort vad som krävdes i fråga om skyldigheten att lämna beslutsunderrättelse upphävdes beslutet om bevissäkringsåtgärder (KRNG 1999-10-13, mål nr 3931-1999).

Rätt att inställa sig och tillkalla ombud eller biträde

Den som ska underrättas om ett beslut om bevissäkring innan det verkställs ska ges skälig tid att komma till den plats där förrättningen ska genomföras. Den som ska underrättas har också rätt att tillkalla ombud eller biträde (69 kap. 7 § SFL). Reglerna om skälig tid för inställelse gäller också för det ombud eller biträde som tillkallas. Bestämmelsen innebär att verkställigheten inte får påbörjas förrän den som beslutet gäller och eventuellt ombud eller biträde har haft skälig tid att inställa sig.

Skälig tid innebär att de som har rätt att närvara normalt bör ges någon eller några timmars frist att inställa sig. Hänsyn måste dock tas till vad som kan anses rimligt i det enskilda fallet (prop. 1993/94:151 s. 161).

Gäller den som ska underrättas i förväg

Reglerna om rätt till skälig tid att inställa sig och tillkalla ombud eller biträde gäller den som ska underrättas om ett beslut om bevissäkring i förväg, dvs. innan beslutet verkställs. I de fall beslutet om bevissäkring ska verkställas hos någon annan än den som granskningen gäller innebär detta att både den granskade och den som disponerar utrymmet där ett beslut om åtgärd ska verkställas ska ges skälig tid att inställa sig och att tillkalla ombud eller biträde. Exempelvis ska såväl den granskade som dennas revisor ges tillfälle att inställa sig om den granskades räkenskaper ska eftersökas hos revisorn.

Verkställighet utan närvaro

Utgångspunkten är att den beslutet gäller och eventuella ombud eller biträden ska närvara vid verkställigheten. Det finns dock möjlighet att verkställa beslut även om de som har rätt att närvara inte inställer sig. Förrättningen kan påbörjas om något av följande villkor är uppfyllda.

• Bevissäkringen fördröjs väsentligt om den tidsfrist som behövs medges.
• Det finns en påtaglig risk för att ändamålet med bevissäkringen annars inte uppnås (69 kap. 7 § SFL).

Med att bevissäkringen fördröjs väsentligt menas att den tid som personen behöver för att inställa sig kan vara för lång för att det ska vara rimligt att vänta med verkställigheten. När tidsfristen bestäms måste hänsyn tas till vad som är lämpligt i det enskilda fallet (prop. 1993/94:151 s. 161 och 2010/11:165 s. 1173).

Observera att kravet på att underrättelse om beslutet ska lämnas före verkställigheten enligt 69 kap. 6 § SFL inte påverkas av dessa undantag.