Beslut som inte får överklagas

Beslut som fattas med stöd av SFL och som inte får överklagas

De beslut som fattas med stöd av SFL och som inte får överklagas räknas upp i lagen (67 kap. 5 § SFL). Uppräkningen är uttömmande. Alla andra beslut som fattas med stöd av SFL får alltså överklagas. Det innebär bl.a. att ett beslut om avslag på en ansökan om anstånd med att lämna inkomstdeklaration får överklagas (se prop. 2010/11:165 s. 1126).

Trots uttalandet i förarbetena att alla andra beslut är överklagbara, så är det Skatteverkets uppfattning att följande beslut är s.k. partsbesked från Skatteverket som inte är överklagbara:

• beslut att överlämna skatte- eller avgiftsbelopp till Kronofogden för indrivning (70 kap. 1 § SFL)
• beslut att snabbrestföra skattefordran
• beslut att sänka restföringsgräns
• beslut att underlåta restföring av skattefordran
• beslut att återta en fordran på skatt eller avgift från indrivning när Skatteverket beviljar anstånd eller sätter ned eller undanröjer fordran (70 kap. 5 § SFL).

Se Skatteverkets ställningstagande om huruvida Skatteverkets åtgärd att begära indrivning hos Kronofogden är ett överklagbart beslut.

Tänk på att det kan förekomma andra beslut under handläggning av ärenden enligt SFL, t.ex. om jäv, långsam handläggning eller om avvisning av ombud o.s.v.. Överklagbarheten av sådana beslut styrs inte av SFL utan av FL.

Om beslutet ändå överklagas?

Det är inte Skatteverket som avgör om verkets beslut är överklagbara eller inte och det spelar heller ingen roll för överklagbarheten om det har bifogats en överklagandehänvisning till beslutet eller inte. Om ett beslut som inte får överklagas ändå överklagas bör Skatteverket i ett särskilt beslut förklara varför Skatteverket inte omprövar det överklagade beslutet (prop. 2010/11:165 s. 1146). Därefter ska Skatteverket överlämna överklagandet och övriga handlingar i ärendet till förvaltningsrätten (67 kap. 22 § SFL).

Beslut om befrielse från skyldigheten att göra skatteavdrag

Beslut som avser befrielse från skyldigheten att göra skatteavdrag enligt 10 kap. 10 § SFL eller 13 kap. 5 § första stycket 1 SFL får inte överklagas (67 kap. 5 § 1 SFL), läs mer under Överenskommelse med annan stat finns.

Detta överklagandeförbud kommer i konflikt med den särskilda överklagandetid som finns reglerad i 67 kap. 16 § 2 och 67 kap. 17 § SFL,som också avser beslut enligt 10 kap. 10 § SFL och 13 kap. 5 § första stycket 1 SFL. Enligt Skatteverkets bedömning har förbudet att överklaga dessa beslut företräde. Det går dock att begära omprövning av ett beslut som avser sådan befrielse från skyldigheten att göra skatteavdrag (se 66 kap. 14 § 2 och 66 kap. 16 § SFL).

Förelägganden utan vite

Enligt allmänna förvaltningsrättsliga principer är förelägganden med och utan vite överklagbara. Det innebär att det krävs ett överklagandeförbud för att sådana förelägganden inte ska få överklagas. Inom skatteprocessen är ett föreläggande utan vite inte överklagbart (67 kap. 5 § 2 SFL).

Varför får förelägganden utan vite inte överklagas?

När SFL infördes diskuterade man i förarbetena om även förelägganden utan vite skulle gå att överklaga (se prop. 2010/11:165 s. 615 f.). Regeringen ansåg emellertid inte att det fanns skäl att även låta förelägganden utan vite vara överklagbara. I förarbetena anges bl.a. följande skäl för detta.

Ett föreläggande utan vite är inte lika ingripande som ett föreläggande med vite. Ett föreläggande utan vite har inte några direkta rättsverkningar, utan det kan mer ses som en uppmaning till den enskilda att göra något. Den som har invändningar mot ett föreläggande som inte har förenats med vite kan begära att Skatteverket omprövar föreläggandet. Tiden för att begära omprövning är då två månader från det att den beslutet gäller fick del av detta (se 66 kap. 7 § andra stycket 5 SFL). Om den förelagda inte följer föreläggandet och Skatteverket följer upp med ett vitesföreläggande, bevissäkring eller kontrollavgift, eller beslutar i en fråga ändå, har den förelagda rätt till domstolsprövning. Den enskilda riskerar därför inte att få betala vite utan att först få frågan prövad i domstol. Det är också först i samband med vitesföreläggandet som det ställs på sin spets vilka skyldigheter den enskilda har.

En rätt att överklaga även förelägganden utan vite skulle ge enskilda rätt till domstolsprövning på ett tidigare stadium än vad som är motiverat från rättssäkerhetssynpunkt. Samma fråga skulle då kunna komma att prövas i flera olika mål, vilket skulle leda till ökade kostnader utan att rättssäkerheten ökar i motsvarande mån. För att undvika onödiga omgångar i de allmänna förvaltningsdomstolarna anser regeringen därför att förelägganden utan vite inte ska få överklagas.

Bestämmelser om föreläggande finns i bl.a. 7 kap., 9 kap. och 39 kap. SFL. I 44 kap. SFL finns bestämmelser om när ett föreläggande får förenas med vite och när ett föreläggande inte får det.

Beslut om revision

Skatteverkets beslut om revision får inte överklagas (67 kap. 5 § 3 SFL). Det går emellertid att begära omprövning av ett sådant beslut. Bestämmelser om revision finns i 41 kap. SFL.

Med hänsyn till att reglerna om revisionsverksamhet utgår ifrån att det normalt är fråga om ett kontrollförfarande som sker i samförstånd med den granskade och i viss utsträckning bygger på dennas medverkan, har lagstiftaren inte ansett att det finns någon anledning att ge den reviderade en rätt att klaga på beslutet om revision. En rätt att klaga på ett beslut om revision skulle även kunna få mycket negativa konsekvenser för effektiviteten i kontrollverksamheten (se prop. 1987/88:65 s. 33).

Från rättssäkerhetssynpunkt bör det framhållas att beslut om revision ska fattas på en kvalificerad nivå i skatteförvaltningen (jfr prop. 1989/90:74 s. 291).

Beslut om tillsyn över kassaregister och om kontrollbesök

Beslut om tillsyn över kassaregister i enlighet med bestämmelserna i 42 kap. 3–5 §§ SFL får inte överklagas (67 kap. 5 § 4 SFL). Beslut om kontrollbesök i enlighet med bestämmelserna i 42 kap. 6–9 §§ SFL får inte heller överklagas (67 kap. 5 § 5 SFL).

Beslut om anstånd till fördel för det allmänna

Beslut om anstånd enligt 63 kap. 23 § SFL, dvs. anstånd som är till fördel för det allmänna, även kallat borgenärsanstånd, får inte överklagas (67 kap. 5 § 6 SFL). Den enskilda har inte någon rätt till anstånd med stöd av bestämmelsen, och beslut som fattas med stöd av paragrafen får därför inte överklagas.

Bakgrunden till bestämmelsen i 63 kap. 23 § SFL är Skatteverkets borgenärsroll, dvs. den roll som uppkom när Skatteverket tog över de offensiva borgenärsuppgifterna från Kronofogdemyndigheten den 1 januari 2008. Kronofogdemyndigheten har en liknande befogenhet att bevilja uppskov med betalningen i 7 § indrivningslagen (1993:891).

Granskningsledares beslut om bevissäkring eller om att ta egendom i förvar

En granskningsledares beslut att ta egendom i förvar får inte överklagas (67 kap. 5 § andra stycket SFL). Detsamma gäller interimistiska beslut om bevissäkring. Om granskningsledaren fattar ett sådant beslut ska hen så snart som möjligt och senast inom fem dagar ansöka hos förvaltningsrätten om bevissäkring eller betalningssäkring (45 kap. 14 § andra stycket SFL och 46 kap. 16 § andra stycket SFL). Dessa beslut är inte överklagbara eftersom det är tillräckligt att granskningsledaren inom denna tid måste lämna in en ansökan till förvaltningsrätten. Domstolen ska då pröva om det finns förutsättningar för den beslutade tvångsåtgärden (jfr prop. 2010/11:165 s. 1127 f.).

Skatteverkets beslut om tvångsåtgärder i övrigt (se 44–46 kap. SFL) är överklagbara med en överklagandetid på två månader (67 kap. 12 § 6 SFL).