OBS: Detta är utgåva 2020.11. Sidan är avslutad 2021.
Fr.o.m. den 1 januari 2020 har avdragsförbudet för ränteutgifter vid hybrida missmatchningar utökats till att omfatta andra utgifter än ränteutgifter och fler situationer. Hybrida missmatchningar avser situationer som medför dubbla avdrag eller att avdrag medges utan att motsvarande inkomst tas upp till beskattning och orsaken till detta är att ett företag eller ett finansiellt instrument klassificeras på olika sätt i två olika stater. Behandlingen av fasta driftställen kan också leda till missmatchningar.
Olikheter i nationell lagstiftning när det gäller den skattemässiga behandlingen av företag och finansiella instrument (s.k. hybrida missmatchningar) gör att skattskyldiga kan använda gränsöverskridande skatteplaneringsstrategier för att undkomma skatt. Det gäller särskilt företag som är i intressegemenskap med företag i andra stater.
Ett finansiellt instrument kan anses vara ett hybridinstrument om instrumentet behandlas som ett skuldinstrument i en stat och som eget kapital i en annan stat. Ett företag kan anses vara ett hybridföretag om företaget behandlas som ett eget skattesubjekt i en stat medan en annan stat behandlar företaget som ett delägarbeskattat subjekt. Missmatchningar kan även uppkomma med fasta driftställen, exempelvis när den stat där ett företag hör hemma undantar inkomst från ett fast driftställe utomlands samtidigt som staten där det fasta driftstället finns inte tar upp samma inkomst till beskattning.
Dessa situationer kan medföra att avdrag får göras i en stat utan att motsvarande inkomst tas upp i den andra staten (avdrag utan inkludering). Hybrida missmatchningar kan också leda till att avdrag för en och samma utgift får göras i två stater (dubbla avdrag). Vidare kan effekterna av sådana hybrida missmatchningar som uppkommer mellan två stater flyttas till en annan stat genom s.k. importerade missmatchningar.
Det kan vara bra att känna till att i lagtexten används inte ordet hybrid eller uttrycket hybrida missmatchningar. De används däremot i förarbetena till lagstiftningen.
Lagstiftningsarbetet för att motverka hybrida missmatchningar genomförs i tre steg.
Den 1 januari 2019 infördes i ett första steg avdragsförbud för ränteutgifter vid missmatchningar med hybrida finansiella instrument och hybridföretag. De infördes i 24 kap. 15 a–15 e §§ IL och gällde bara under 2019.
De regler som behandlas på denna sida har införts i ett andra steg och gäller fr.o.m. den 1 januari 2020. De nya reglerna tillämpas första gången för beskattningsår som börjar efter den 31 december 2019. De innebär en utvidgning av regelverket så att fler utgifter än ränteutgifter omfattas. Fler hybridsituationer omfattas också som situationer som involverar fasta driftställen, hybridöverföringar, importerade missmatchningar och missmatchningar som rör företag med dubbel hemvist. Tillämpningsområdet utvidgas också till att omfatta s.k. strukturerade arrangemang. De nya hybridreglerna samlas i ett eget kapitel, 24 b kap. IL. Dessutom införs regler som innebär att skatteavtalen med Bulgarien, Cypern och Grekland inte ska tillämpas i fall när det uppkommer ett s.k. obeaktat fast driftställe. Det införs även regler i avräkningslagen om begränsad avräkning av utländsk skatt vid hybridöverföring.
Det tredje steget i lagstiftningsarbetet omfattar den skattemässiga behandlingen av vissa transparenta företag och ska vara genomfört senast den 31 december 2021 (prop. 2019/20:13 s. 27).
Det finns ytterligare en hybridregel i 24 kap. 39 § IL som infördes redan 2016 och som innebär att mottagen utdelning på näringsbetingade andelar kan bli skattepliktig om avdrag medgetts som ränta. Den regeln beskrivs också på denna sida.
Reglerna mot hybrida missmatchningar är en implementering av EU:s direktiv som i sin tur bygger på rekommendationer från OECD.
För att motverka hybrida missmatchningar har OECD inom ramen för BEPS-projektet (Base Erosion and Profit Shifting Project) tagit fram ett antal rekommendationer. De finns i OECD:s slutrapport för åtgärd 2 ”Neutralising the Effects of Hybrid Mismatch Arrangements” (OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2). Rekommendationerna syftar till att neutralisera de skattemässiga effekterna som kan uppstå på grund av hybrida missmatchningar.
Kort efter att OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2 publicerades inledde OECD arbetet med att neutralisera effekterna av missmatchningar med fasta driftställen. Arbetet resulterade i ett antal rekommendationer i rapporten ”Neutralising the Effects of Branch Mismatch Arrangements” (OECD:s BEPS-rekommendationer om fasta driftställen).
OECD:s båda rapporter innehåller ca 90 exempel som illustration till de olika rekommendationerna.
Rapporterna finns på OECD:s webbplats www.oecd.org och går att söka genom att ange namnet på dem.
Inom EU infördes vissa regler för att motverka hybrida missmatchningar i rådets direktiv (EU) 2016/1164 av den 12 juli 2016 om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion (direktivet mot skatteundandraganden). Reglerna utvidgades genom rådets direktiv (EU) 2017/952 av den 29 maj 2017 om ändring av direktiv (EU) 2016/1164 vad gäller hybrida missmatchningar med tredjeländer (ändringsdirektivet). Reglerna i ändringsdirektivet ansluter sig till OECD:s BEPS-rekommendationer och det är reglerna i den lydelse de fått genom ändringsdirektivet som implementeras i IL.
I skälen till ändringsdirektivet anges att medlemsstaterna vid genomförandet av bestämmelserna i direktivet bör använda tillämpliga förklaringar och exempel i OECD:s BEPS-rekommendationer som en källa till illustration eller tolkning i den mån dessa överensstämmer med bestämmelserna i ändringsdirektivet.
OECD:s BEPS-rekommendationer är indelade i specifika rekommendationer och hybrida missmatchningsregler.
De specifika rekommendationerna avser utformningen av nationella regler och syftar till att förhindra att situationen med hybrida missmatchningar överhuvudtaget uppstår. Om en stat infört en beskattningsregel enligt en sådan rekommendation blir andra staters hybrida missmatchningsregler inte tillämpliga.
De hybrida missmatchningsreglerna syftar till att neutralisera effekterna av uppkomna hybridsituationer genom lagstiftning som justerar det skattemässiga resultat som uppstår vid en hybrid missmatchning. Det handlar om länkade regler där den skattemässiga behandlingen av ett företag eller ett finansiellt instrument i en stat anpassas till den skattemässiga behandlingen i en annan stat. För att undvika risken för dubbelbeskattning finns en viss inbördes turordning i form av s.k. primär- och sekundärregler. De innebär att i första hand ska den ena staten vidta vissa åtgärder för att motverka den hybrida missmatchningen. Om inte det sker ska den andra staten neutralisera effekten.
Det framgår av beskrivningen nedan av respektive regel om den ska tillämpas i andra hand, d.v.s. först om den andra staten inte motverkat den hybrida missmatchningen.
Hybridreglerna gäller vid transaktioner mellan företag i intressegemenskap och vid s.k. strukturerade arrangemang (24 b kap. 2 § IL). Bestämmelserna i 24 b kap. 12 och 15–18 §§ IL är dock undantagna från detta tillämpningsområde. Skälet till det är att vid missmatchningar inom ett och samma företag är det inte relevant med några begränsningar av tillämpningsområdet. Det behövs inte heller när det uppkommer dubbla avdrag genom fasta driftställen p.g.a. resultatutjämning med annat företag.
EU:s direktiv omfattar samtliga skattskyldiga som omfattas av bolagsbeskattning. I många av hybridbestämmelserna i 24 b kap. IL framgår det inte uttryckligen att de bara är tillämpliga på juridiska personer. Av förarbetena framgår dock att det inte finns skäl att utvidga tillämpningsområdet (prop. 2019/20:13 s. 31). Avdragsförbuden vid hybrida missmatchningar är därför inte tillämpliga på fysiska personer.
Vid tillämpningen av reglerna om hybrida missmatchningar gäller en särskild definition av intressegemenskap (24 b kap. 3 § IL).
Företag anses vara i intressegemenskap i följande tre situationer:
När det gäller bestämmelserna om utgifter enligt hybrida finansiella instrument i 5–7 §§ räcker det med minst 25 procent enligt punkt 2 och 3 ovan för att det ska vara en intressegemenskap. För bestämmelserna som avser hybridföretag, fasta driftställen, importerade missmatchningar och dubbla avdrag i 8–11, 13 och 14 §§ krävs det minst 50 procent.
Bestämmelsen i 24 b kap. 3 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 33–35 och 124–125.
Vid bedömningen av om företagen är i intressegemenskap ska personer som agerar tillsammans i fråga om innehav av kapitalet eller rösterna i ett annat företag behandlas som en enda person. Det innebär att om personer agerar tillsammans ska kapital- eller röstandelarna läggas samman. Ledning för tolkningen av när personer agerar tillsammans bör hämtas från rekommendation 11 i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2. Det kan vara fråga om situationer när innehav sprids ut på flera personer i syfte att undvika avdragsförbudet. Personer kan också anses agera tillsammans om en person överlåter andelar i ett företag till en annan person som fortsätter att agera i enlighet med överlåtarens intressen och önskningar. Ett annat exempel kan vara att minoritetsägare kontrolleras av en och samma person eller agerar tillsammans i ett arrangemang som möjliggör skapandet av en hybrid missmatchning.
Företag som ingår i en koncern av ett sådant slag som anges i 1 kap. 4 § ÅRL anses ingå i samma intressegemenskap. Förenklat innebär detta att om ett företag (moderföretaget) innehar mer än hälften av rösterna i en annan juridisk person (dotterföretaget) så ingår företagen i samma koncern. Detsamma gäller om ett företag äger andelar i den juridiska personen och minst ett av följande kriterier är uppfyllda:
Alla fysiska och juridiska personer som direkt eller indirekt omfattas av en årsredovisning, koncernredovisning eller delårsrapport kan vara moderföretag. Att koncernen ska vara av ”sådant slag” som anges i 1 kap. 4 ÅRL innebär att även utländska koncerner omfattas om företagen upprätthåller förbindelser med varandra motsvarande vad som anges i ÅRL.
I lagtexten används inte uttrycket strukturerat arrangemang eftersom det inte förekommer i övrigt i den svenska skattelagstiftningen. I stället används uttrycket förfaranden som medför en skatteförmån (24 b kap. 2 § första stycket 2 IL).
För att det ska vara fråga om ett strukturerat arrangemang ska företaget eller någon i samma intressegemenskap som företaget rimligen ha kunnat förväntats känna till förfarandet och tagit del av värdet av skatteförmånen (24 b kap. 2 § andra stycket IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 2 § IL beskrivs i prop. 2019/20:13 s. 30–33 och 123–124. Förklaringar till vad som är ett strukturerat arrangemang finns i rekommendation 10 i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2.
Ett strukturerat arrangemang är ett arrangemang där
Omständigheter som visar att ett arrangemang har utformats för att leda fram till en hybrid missmatchning kan vara att
Definitionen av arrangemang inkluderar flera separata transaktioner som ingår i samma plan eller upplägg. Bedömningen ska göras utan hänsyn till de inblandade parternas intentioner och i stället grunda sig på en objektiv bedömning av om arrangemanget har gjorts för att skapa en missmatchning. Det krävs dock att den skattskyldige är en del i arrangemanget, antingen direkt eller genom en ställföreträdare. Även delägare i delägarbeskattade företag kan anses ingå i arrangemang som det delägarbeskattade företaget är en del i. Det krävs inte att förfarandet ska ge upphov till en skatteförmån som uppgår till ett visst belopp för att det ska vara fråga om ett strukturerat arrangemang.
Bedömningen av om företaget eller någon inom samma intressegemenskap som företaget rimligen kunde ha förväntats känna till förfarandet ska göras på objektiva grunder. Bestämmelsen syftar till att träffa situationer när företaget eller någon inom samma intressegemenskap som företaget har varit tillräckligt involverad i förfarandet för att förstå hur det har strukturerats och vilken skatteeffekt det förväntas få. Har exempelvis hänsyn tagits till effekten av en hybrid missmatchning i räntevillkoren mellan två företag kan båda företagen rimligen förväntas känna till förfarandet med den hybrida missmatchningen och dess effekt.
Vid tillämpningen av hybridreglerna gäller att ett företag ska höra hemma i en annan stat i skattehänseende, d.v.s. vara obegränsat skattskyldigt i den staten. Om ett företag hör hemma i en viss stat eller inte avgörs av den interna lagstiftningen. Om en bestämmelse i ett skatteavtal flyttar över hemvisten till en annan stat anses företaget höra hemma i den staten. Skulle det vara så att företaget inte hör hemma någonstans i skattehänseende, ska det anses hemmahörande i den stat där det är bildat eller registrerat (24 b kap. 4 § IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 4 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 35 och 125.
En situation där företaget inte hör hemma någonstans i skattehänseende kan exempelvis uppstå när företaget är delägarbeskattat.
Avdrag medges inte för utgifter om motsvarande inkomst inte tas upp till beskattning p.g.a. en hybrid missmatchning. I lagtexten nämns betalningar enligt ett finansiellt instrument och i förarbetena beskrivs ofta olika transaktioner som betalningar. Det finns emellertid ingen definition av vad som är en utgift eller en betalning.
Termen betalning definieras i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2 som alla former av värdeöverföringar. Det kan vara utdelning, kredit samt framtida förpliktelser och utfästelser om att erlägga betalning liksom upplupna betalningar. En betalning ska anses ha gjorts när en skyldighet uppstår enligt lagstiftningen i betalarstaten eller när betalningen anses mottagen enligt lagstiftningen i mottagarstaten. Med termen betalning avses även del av en betalning (prop. 2019/20:13 s. 28).
De begränsningar i avdragsrätten som införs omfattar samtliga utgifter som kan dras av som kostnad (prop. 2019/20:13 s. 29).
Hybridlagstiftningen reglerar en mängd olika hybridsituationer. Vilken typ av utgifter som träffas av respektive bestämmelse beror på vilken typ av hybrid missmatchning den reglerar. När det gäller hybrida finansiella instrument är det avkastningen på instrumenten som omfattas. När det gäller dubbla avdrag i olika företag (24 b kap. 14 § IL) omfattas alla typer av utgifter, även sådana som dras av genom värdeminskningsavdrag. Under respektive avsnitt anges vilka typer av utgifter som omfattas.
Olikheter i klassificeringen av finansiella instrument och företag kan medföra att avdrag får göras i en stat utan att motsvarande inkomst tas upp i den andra staten (avdrag utan inkludering) eller att avdrag för en och samma utgift får göras i två stater (dubbla avdrag).
Om hybrida finansiella instrument utnyttjas leder det till avdrag utan inkludering. Utnyttjandet av hybridföretag och fasta driftställen kan däremot, beroende på situationen, ibland leda till avdrag utan inkludering och ibland till dubbla avdrag. Detsamma gäller för importerade missmatchningar.
24 b kap. IL är uppdelat så att det först behandlar situationer som leder till avdrag utan inkludering (5–12 §§), därefter importerade missmatchningar (13 §) och sist situationer som leder till dubbla avdrag (14–18 §§).
Avdrag medges inte för utgifter till ett företag enligt ett finansiellt instrument om motsvarande inkomst inte tas upp till beskattning p.g.a. skillnader i den rättsliga klassificeringen av det finansiella instrumentet (24 b kap. 5 § IL).
Avdragsförbudet innehåller följande rekvisit:
För att bestämmelsen ska vara tillämplig ska företagen vara i intressegemenskap eller så ska det vara fråga om strukturerade arrangemang. För att det ska vara intressegemenskap enligt denna regel krävs ett innehav på minst 25 procent av kapitalet eller rösterna (24 b kap. 2–3 §§ IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 5 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 36–42 och 125–128. Ledning kan också hämtas från rekommendation 1 (Hybrid Financial Instrument Rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2.
Följande exempel illustrerar hur en hybridsituation med ett finansiellt instrument uppkommer:
Det finns ingen definition i vare sig inkomstskattelagen eller årsredovisningslagen av begreppet finansiellt instrument utan det är i stället god redovisningssed som avgör vad som är ett finansiellt instrument. Det innebär att de utgifter som omfattas av avdragsförbudet är sådana utgifter som behandlas som avkastning på investeringar eller eget kapital.
Ersättning för ett finansiellt instrument vid en avyttring omfattas normalt sett inte av bestämmelsen. Men om ersättningen för ett sådant instrument även till viss del ersätter en utgift som skulle ha klassats som en utgift enligt ett finansiellt instrument omfattas den delen av bestämmelsen. Det gäller exempelvis när upplupen ränta eller aktieutdelning ingår i inköpspriset för ett finansiellt instrument och utgiften redovisas på ett sådant sätt.
Avdragsförbudet vid hybrida missmatchningar med finansiella instrument är en mekaniskt verkande regel som medför att exempelvis ränteutgifter inte är avdragsgilla. Det krävs ingen omklassificering av ränteutgiften eller någon bedömning av avtalets verkliga innebörd för att kunna neka avdrag.
I ett första steg måste man avgöra om det uppstår en situation där avdrag medges i Sverige för utgifter som betalas enligt ett finansiellt instrument utan att motsvarande inkomst tas upp till beskattning, d.v.s. om det finns en missmatchning.
I det andra steget gör man bedömningen om en sådan missmatchning har samband med eventuella skillnader i hur Sverige och den andra staten klassificerar det finansiella instrumentet eller betalningen enligt instrumentet (hybriditetsprövningen).
I båda stegen är det nödvändigt att känna till vem som är betalningsmottagare. Om betalningen görs till ett delägarbeskattat företag anses delägaren vara den som mottar inkomsten och prövningen görs gentemot den eller de stater där delägarna hör hemma. Avdrag kan nekas för del av en utgift. Det innebär att om det uppkommer en hybrid missmatchning i förhållande till en av delägarna kan avdrag vägras för den delen av utgifterna enligt det finansiella instrumentet.
Även betalningar till svenska handelsbolag kan omfattas av regeln. Det kan inträffa om delägarna hör hemma i en annan stat än Sverige och inte är skattskyldiga i Sverige för handelsbolagets resultat.
Prövningen kan också behöva göras gentemot en stat där mottagande företag är skattskyldigt p.g.a. verksamhet som bedrivs från fast driftställe. Om motsvarande inkomst beskattas där har den tagits upp till beskattning.
Även CFC-regler kan behöva beaktas. Om delägare i det mottagande företaget beskattas löpande för inkomsten p.g.a. CFC-regler har inkomsten tagits upp till beskattning.
En förutsättning för att avdragsförbudet ska vara tillämpligt är att missmatchningen beror på skillnader i den rättsliga klassificeringen av instrumentet mellan Sverige och den andra staten.
Det är därför inte fråga om en hybrid missmatchning i följande situation:
Det är inte heller fråga om en hybrid missmatchning i följande situation:
I de båda exemplen är det andra faktorer än den rättsliga klassificeringen av det finansiella instrumentet som leder till avdrag utan inkludering och då är hybridregeln inte tillämplig.
Om den rättsliga klassificeringen av det finansiella instrumentet skiljer sig mellan Sverige och den andra staten är det en tillräcklig förutsättning för att avdragsförbudet ska bli tillämpligt. Det saknar betydelse om mottagaren har en sådan skattemässig status att denna ändå inte hade beskattats för inkomsten. Prövningen görs enbart i förhållande till lagstiftningen i den andra staten. Detta skiljer hybridregeln för finansiella instrument från övriga bestämmelser om hybrida missmatchningar. I bestämmelsen om finansiella instrument (24 b kap. 5 § IL) uttrycks det som att skillnaden ”kan förklaras av” att den rättsliga klassificeringen skiljer sig åt.
Det är därför fråga om en hybrid missmatchning där avdrag ska nekas i följande situation:
Avdragsförbudet kan vara tillämpligt i vissa fall även om inkomsten tas upp till beskattning i det andra landet. Det gäller exempelvis om inkomsten ges en skattelättnad enbart p.g.a. hur den har klassificerats (24 b kap. 5 § andra stycket IL). I så fall ska avdrag nekas motsvarande skattelättnaden. Bedömningen ska utgå från en jämförelse med hur andra inkomster från finansiella instrument behandlas skattemässigt. Om alla inkomster från finansiella investeringar beskattas lägre än andra inkomster uppstår ingen skattelättnad.
Formen eller tekniken för skattelättnaden saknar betydelse. Skattelättnader för mottagaren kan utgå i form av
Som skattelättnad räknas däremot inte
I exempel 1.2–1.4 i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2 illustreras hur avdragsförbudet kan tillämpas vid avdrag utan inkludering som uppstår p.g.a. skattelättnader.
En inkomst anses tas upp till beskattning om den tas upp inom tolv månader räknat från utgången av det beskattningsår som utgifterna hänför sig till (24 b kap. 5 § tredje stycket IL).
Förutsättningarna är följande:
X AB är i intressegemenskap med företag B1 och företag B2 samtidigt som den hybrida missmatchningen beror på skillnaden i den rättsliga klassificeringen av instrumentet mellan Sverige och stat B. Därför ska X AB nekas avdrag för ränteutgifterna.
Räntebetalningarna sker till företag A men företag A är inte ett skattesubjekt. I stället beskattas företag A:s inkomster hos delägarna i stat B. Den rättsliga klassificeringen av det finansiella instrumentet i stat A saknar därför betydelse.
Förutsättningarna är följande:
X AB och företag B är i intressegemenskap samtidigt som den hybrida missmatchningen beror på skillnaden i den rättsliga klassificeringen av instrumentet mellan Sverige och stat B. Därför ska X AB nekas avdrag för hälften av ränteutgifterna. Någon hybrid missmatchning uppkommer inte mellan Sverige och stat C.
Det finns även en regel mot hybrida missmatchningar med finansiella instrument som rör beskattningen av betalningsmottagaren. Regeln finns i 24 kap. 39 § IL och alltså inte i 24 b kap. IL. Den innebär att utdelning på näringsbetingade andelar som lämnas av ett företag som hör hemma i en annan stat ska tas upp till beskattning till den del utdelningen får dras av som ränta eller liknande i det utdelande företaget.
Det krävs ingen intressegemenskap mellan företagen för att regeln i 24 kap. 39 § IL ska vara tillämplig.
Bestämmelsen infördes den 1 januari 2016 med anledning av ett ändringsdirektiv (2014/86/EU) till moder- och dotterbolagsdirektivet (2011/96/EU). Syftet med bestämmelsen är att förhindra avdrag utan beskattning på grund av olikheter i medlemsstaternas skattemässiga behandling av utdelning (prop. 2015/16:14 s. 18 f.).
Företag A i stat A ger ut preferensaktier som innehas av ett svenskt aktiebolag. I stat A jämställs de utgivna preferensaktierna med ett skuldinstrument vilket innebär att avdrag medges för lämnad utdelning som för ränta. I Sverige ses preferensaktierna däremot som näringsbetingade andelar vilket innebär att utdelningen inte ska beskattas enligt bestämmelserna om skattefrihet på näringsbetingade andelar (24 kap. 35 § IL). Eftersom företag A har fått avdrag som för ränta (eller liknande) ska utdelningen tas upp till beskattning i Sverige.
Den regel som har införts i 24 kap. 39 § IL är huvudprincipen för att åtgärda missmatchningar avseende finansiella instrument enligt OECD:s rekommendationer. Den har företräde framför bestämmelser som innebär att betalarstaten ska vägra avdrag. Om utdelningen är avdragsgill som ränta i det andra landet ska utdelningen därför tas upp till beskattning. Man behöver inte avvakta och se om det andra landet vägrar avdrag för betalningen.
Avdragsförbudet vid avdrag utan inkludering i 24 b kap. 5 § IL omfattar inte bara när ett finansiellt instrument klassificeras på olika sätt i två stater utan även när betalningar enligt finansiella instrument klassificeras på olika sätt. Regeln fångar därmed upp s.k. hybridöverföringar.
I EU:s direktiv definieras en hybridöverföring som ett arrangemang för att överföra ett finansiellt instrument där den underliggande avkastningen på det finansiella instrument som överförs, för skatteändamål behandlas som att den erhållits samtidigt av fler än en part i arrangemanget.
Regeln är särskilt inriktad på att träffa värdepapperslån och aktieåterköp (repotransaktioner).
En hybridöverföring genom värdepapperslån kan illustreras på följande sätt:
Hybriditeten uppkommer därför att företag B medges avdrag för lämnad utdelningsersättning medan företag A inte tar upp motsvarande inkomst till beskattning. Den beror på att stat A och stat B har olika syn på vem som ska anses vara ägare till aktierna i företag C i skatterättsligt hänseende, vilket medför att både långivaren (företag A) och låntagaren (företag B) anses vara mottagare av den utdelning som företag C lämnar.
Ett värdepapperslån kan även avse obligationer där företag B lämnar ränteersättning till företag A.
Ett exempel där ett värdepapperslån inte är en hybridöverföring kan illustreras på följande sätt:
Om företag B är ett svenskt företag betraktas företag B inte som mottagare av utdelningen eftersom aktierna i företag C sålts vidare. Utdelningen tillfaller företag D och en eventuell ersättning från företag B till företag A avser inte en utdelning som företag B mottagit på aktierna i företag C.
En hybridöverföring genom aktieåterköp kan illustreras på följande sätt:
Den hybrida missmatchningen uppkommer därför att företag A medges avdrag i form av ränta medan företag B inte tar upp motsvarande inkomst till beskattning. Den beror på att stat A och stat B har olika syn på vem som ska anses vara ägare till aktierna i företag C i skatterättsligt hänseende, vilket medför att både säljaren (företag A) och köparen (företag B) anses vara mottagare av den utdelning som företag C lämnar.
Vid tillämpningen av bestämmelsen om hybrida finansiella instrument i 24 b kap. 5 § ska en ersättning som motsvarar underliggande avkastning på en överförd tillgång behandlas som en utgift enligt ett finansiellt instrument. Det gäller under förutsättning att även ett företag som hör hemma i en annan stat behandlas som mottagare av avkastningen i skattehänseende enligt lagstiftningen i den staten (24 b kap. 6 § IL).
För att bestämmelsen ska vara tillämplig ska företagen vara i intressegemenskap eller så ska det vara fråga om strukturerade arrangemang. För att det ska vara intressegemenskap enligt denna regel krävs ett innehav på minst 25 procent av kapitalet eller rösterna (24 b kap. 2–3 §§ IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 6 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 45–49 och 128–129. Ledning kan också hämtas från rekommendation 1 (Hybrid Financial Instrument Rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2 där även hybridöverföringar behandlas.
De ersättningar som omfattas av bestämmelsen är utdelningsersättningar eller andra ersättningar som motsvarar underliggande avkastning på överförda tillgångar, t.ex. ränteersättningar.
En ersättning kan anses motsvara underliggande avkastning på en överförd tillgång om den som lämnar ersättningen varit mottagare av avkastningen eller på annat sätt tagit del av värdet av avkastningen, t.ex. genom att rätten till framtida utdelning har överlåtits mot ersättning.
Vid ett värdepapperslån där ett svenskt företag är låntagare är företaget mottagare av avkastningen när
Som framgår av exemplet ovan är låntagaren däremot inte mottagare av avkastningen om blankningsaffären genomförs innan utdelningen lämnas.
Den hybrida missmatchningen uppkommer därför att avdrag medges för utdelningsersättning eller annan ersättning som motsvarar underliggande avkastning på de överförda tillgångarna samtidigt som motparten i transaktionen inte beskattas för motsvarande inkomst. Det saknar däremot betydelse om utdelningen tas upp till beskattning eller om den är skattefri för den som gör avdraget för utdelningsersättningen.
Vid återköpsavtal (repotransaktioner) är det inte säkert att parterna i avtalet själva klassificerar en ersättning för underliggande avkastning som utdelningsersättning eller liknande. En sådan ersättning kan t.ex. även ingå som en del av köpeskillingen vid återköpet. Även i sådana fall ska ersättningen omfattas av tillämpningen av avdragsförbudet i 24 b kap. 5 § IL.
Bestämmelsen om avdragsförbud för lämnad utdelningsersättning m.m. kan illustreras på följande sätt:
Både X AB och företag A anses vara mottagare av utdelningen. Utdelningsersättningen ska ses som en utgift enligt ett finansiellt instrument. Eftersom det uppkommer en hybrid missmatchning i form av avdrag utan inkludering ska X AB inte medges avdrag för utdelningsersättningen. Avdrag ska vägras oavsett om utdelningen är skattepliktig eller skattefri för X AB.
Utdelning på andel ska tas upp till den del utdelningen får dras av som ränta eller liknande av ett företag som hör hemma i en annan stat, om även det företaget behandlas som mottagare av utdelningen i skattehänseende enligt lagstiftningen i den staten (24 b kap. 7 § IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 7 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 50–51 och 129.
Bestämmelsen innebär att utdelning på näringsbetingade andelar är skattepliktig om exempelvis säljaren i ett återköpsavtal medgetts avdrag. Detta är en annan situation än den som regleras i 24 kap. 39 § IL som är tillämplig när det utdelande bolaget medges avdrag för lämnad utdelning som för ränta.
För att bestämmelsen ska vara tillämplig ska företagen vara i intressegemenskap eller så ska det vara fråga om strukturerade arrangemang. För att det ska vara intressegemenskap enligt denna regel krävs ett innehav på minst 25 procent av kapitalet eller rösterna (24 b kap. 2–3 §§ IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 7 § IL är en sekundärregel vilket innebär att avdrag i första hand ska nekas i den andra staten. Den tillämpas först om avdrag inte nekats i den andra staten.
Bestämmelsen om skatteplikt för mottagen utdelning på näringsbetingade andelar kan illustreras på följande sätt:
Både X AB och företag A ses som mottagare av utdelningen och företag A drar av den som ränta. X AB ska därför ta upp utdelningen på 10 som en skattepliktig inkomst.
Ett hybridföretag är ett företag som behandlas som ett eget skattesubjekt enligt lagstiftningen i en stat och som delägarbeskattat subjekt enligt lagstiftningen i en annan stat.
Avdrag utan inkludering genom användningen av hybridföretag kan uppkomma i två situationer nämligen
Avdrag medges inte för utgifter där motsvarande inkomster inte tas upp till beskattning därför att den rättsliga klassificeringen av det betalande företaget skiljer sig åt mellan Sverige och någon annan stat (24 b kap. 8 § IL).
Avdragsförbudet innehåller följande rekvisit:
Bestämmelsen omfattar situationer där ett svenskt skattesubjekt är ett hybridföretag och har en utgift till ett företag som inte inkluderar inkomsten. Utgifter i ett svenskt hybridföretag kan även medföra dubbla avdrag vilket regleras i 24 b kap. 14 § IL.
För att bestämmelsen ska vara tillämplig ska företagen vara i intressegemenskap eller så ska det vara fråga om strukturerade arrangemang. För att det ska vara intressegemenskap enligt denna regel krävs ett innehav på minst 50 procent av kapitalet eller rösterna (24 b kap. 2–3 §§ IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 8 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 52–55 och 129–131. Ledning kan också hämtas från rekommendation 3 (Disregarded hybrid payments rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2.
Följande exempel illustrerar hur ett svenskt aktiebolag kan vara ett hybridföretag:
Anledningen till att inkomsten inte tas upp till beskattning i stat A är att X AB klassificeras på olika sätt i Sverige och i stat A. Därför ska X AB inte få avdrag för utgiften till företag A.
Följande exempel illustrerar hur ett utländskt företag kan vara ett ”svenskt” hybridföretag som omfattas av bestämmelsen:
Anledningen till att inkomsten inte tas upp till beskattning är att företag A2 behandlas som ett eget skattesubjekt i Sverige men som del av en skattegrupp i stat A. Företag A2 ska inte medges avdrag för utgifterna till företag A1.
Viktigt att tänka på är att det skattekonsolideringssystem som beskrivs i detta exempel är en annan typ av resultatutjämning än det koncernbidragssystem som tillämpas i Sverige.
När man ska avgöra om ett svenskt företag är ett hybridföretag behöver man ibland inte bara beakta hur det klassificeras i den stat där mottagaren av en betalning hör hemma. Om mottagaren är ett delägarbeskattat företag måste prövningen göras i förhållande till den eller de stater där delägarna hör hemma.
Även betalningar till ett svenskt handelsbolag kan omfattas av bestämmelsen om delägarna hör hemma i andra stater och inte beskattas för handelsbolagets inkomst. Om det svenska handelsbolaget bedriver verksamhet från fast driftställe i Sverige blir däremot delägarna skattskyldiga här för handelsbolagets inkomst. Då uppstår ingen hybrid missmatchning oavsett hur den andra staten behandlar den motsvarande inkomsten.
Om det mottagande företagets inkomster tas upp till beskattning hos en delägare i en annan stat p.g.a. CFC-regler uppkommer inte heller någon hybrid missmatchning.
Bestämmelsen är inte tillämplig om det mottagande företaget ändå inte skulle ha beskattats för inkomsten från det svenska företaget p.g.a. att det mottagande företaget är skattebefriat.
Det är inte bara ränteutgifter som omfattas av avdragsförbudet. Även andra utgifter såsom serviceavgifter, hyror, royaltyutgifter och andra utgifter som normalt dras av mot ordinär inkomst omfattas. Däremot omfattas inte avskrivningar, amorteringar eller kostnader för att förvärva tillgångar.
Avdrag kan nekas för del av en utgift. Det kan exempelvis inträffa om mottagaren är ett delägarbeskattat företag och en delägare tar upp inkomsten till beskattning men inte en annan p.g.a. en hybrid missmatchning.
Det uppkommer ingen hybrid missmatchning om avdrag görs mot inkomst som är dubbelt inkluderad, d.v.s. inkomst som tas upp till beskattning både i Sverige och i den andra staten. Inkomsten anses vara dubbelt inkluderad om den tas upp till beskattning i den andra staten inom tolv månader räknat från utgången av det beskattningsår som utgifterna hänför sig till. Därigenom anses inkomsten vara dubbelt inkluderad även om det exempelvis finns skillnader i redovisningsregelverken.
Avdrag medges inte för utgifter där motsvarande inkomster inte tas upp till beskattning därför att den rättsliga klassificeringen av det mottagande företaget skiljer sig åt mellan två stater (24 b kap. 9 § IL).
Avdragsförbudet innehåller ett antal rekvisit som ska vara uppfyllda:
Bestämmelsen omfattar situationer där ett svenskt företag gör avdrag för utgifter till ett hybridföretag.
För att bestämmelsen ska vara tillämplig ska företagen vara i intressegemenskap eller så ska det vara fråga om strukturerade arrangemang. För att det ska vara intressegemenskap enligt denna regel krävs ett innehav på minst 50 procent av kapitalet eller rösterna (24 b kap. 2–3 §§ IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 9 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 57–59 och 131–132. Ledning kan också hämtas från rekommendation 4 (Reverse hybrid rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2.
En situation där det mottagande företaget är ett hybridföretag kan illustreras på följande sätt:
Anledningen till att inkomsten inte tas upp till beskattning är att mottagande företag A klassificeras på olika sätt i stat A och stat B. Därför ska X AB inte få avdrag för utgiften till företag A.
Bestämmelsen i 24 b kap. 9 § IL träffar situationer där mottagaren av betalningen är delägarbeskattad i den stat mottagaren hör hemma. Mottagaren kan i sin tur vara indirekt ägd genom ett eller flera led av delägarbeskattade företag. Prövningen görs då mellan ”det översta” delägarbeskattade företaget och dess delägare.
Andelsägaren behöver inte vara en juridisk person utan bestämmelsen är tillämplig även på situationer där andelsägaren är en fysisk person.
Om det mottagande företagets inkomster tas upp till beskattning hos en delägare i en annan stat p.g.a. CFC-regler uppkommer ingen hybrid missmatchning.
Det uppkommer inte heller någon hybrid missmatchning om den stat där hybridföretaget hör hemma gör hybridföretaget till skattesubjekt i den här typen av situationer. Rekommendation 5.2 i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2 är en specifik rekommendation. Rekommendationen innebär att den stat som ser företaget som delägarbeskattat ska behandla det som skattesubjekt för sådana inkomster som inte tas upp till beskattning därför att delägare i andra stater ser företaget som skattesubjekt.
Bestämmelsen är inte tillämplig om en direkt eller indirekt delägare i det mottagande företaget ändå inte skulle ha beskattats för inkomsten i det mottagande företaget p.g.a. att delägaren är skattebefriad.
Det är inte bara ränteutgifter som omfattas av avdragsförbudet. Även andra utgifter såsom serviceavgifter, hyror, royaltyutgifter och andra utgifter som normalt dras av mot ordinär inkomst omfattas. Däremot omfattas inte avskrivningar, amorteringar eller kostnader för att förvärva tillgångar.
Avdrag kan nekas för del av en utgift. Det kan exempelvis inträffa om mottagaren är ett delägarbeskattat företag och en delägare tar upp inkomsten till beskattning men inte en annan p.g.a. en hybrid missmatchning.
Ett exempel där hybridprövning görs av ett annat företag än det företag som mottar betalningen kan illustreras på följande sätt:
I det här exemplet är det inte mottagaren av inkomsten (Y HB) som är ett hybridföretag utan dess ägare företag A. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska företag A behandlas som mottagare av inkomsten. Anledningen till att inkomsten inte tas upp till beskattning är att företag A klassificeras på olika sätt i stat A och stat B. Därför ska X AB inte få avdrag för den del av utgiften till Y HB som belöper på företag A.
Ett exempel som visar att bedömningen av den hybrida missmatchningen ska göras i förhållande till den utgift bestämmelsen tillämpas för kan illustreras på följande sätt:
Den omständigheten att utdelning från företag A är skattepliktig för företag B saknar betydelse vid bedömningen av den hybrida missmatchningen. Bestämmelsen i 24 b kap. 9 § IL syftar till neutralisera den missmatchning som uppkommer genom att den inkomst som motsvarar utgiften inte tas upp till beskattning. Utdelningen från företag A är en annan betalning som inte behöver ha finansierats av den mottagna utgiften och den ska inte betraktas som en motsvarande inkomst. X AB ska därför nekas avdrag för utgiften.
Hybridsituationer som uppkommer genom fasta driftställen och som leder till avdrag utan inkludering omfattar tre olika situationer:
Avdrag medges inte för utgifter till ett annat företag om inkomsten inte beskattas i det andra företaget därför att betalningen anses hänförlig till ett s.k. obeaktat fast driftställe. (24 b kap. 10 § IL).
Avdragsförbudet innehåller ett antal rekvisit som ska vara uppfyllda:
För att bestämmelsen ska vara tillämplig ska företagen vara i intressegemenskap eller så ska det vara fråga om strukturerade arrangemang. För att det ska vara intressegemenskap enligt denna regel krävs ett innehav på minst 50 procent av kapitalet eller rösterna (24 b kap. 2–3 §§ IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 10 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 61–65 och 132–133. Ledning kan också hämtas från rekommendation 2 (Disregarded branch structure) i OECD:s BEPS-rekommendationer fast driftställe.
Avdragsförbudet vid ett obeaktat fast driftställe kan illustreras på följande sätt:
Den hybrida missmatchningen uppkommer därför att stat A och stat B gör olika bedömning av om det finns ett fast driftställe i stat B. X AB ska inte medges avdrag för ränteutgifterna.
Regeln är tillämplig även om företag A anser att dess fasta driftställe finns i Sverige ifall Sverige skulle anse att kriterierna för fast driftställe inte är uppfyllda.
Bedömningen av om det finns ett fast driftställe eller inte görs i berörda stater utifrån tillämpningen av intern lagstiftning och ett eventuellt skatteavtal. Resultatet av den bedömningen behöver inte vara densamma i intern rätt och enligt skatteavtal. Det kan vara så att det enligt intern rätt finns ett fast driftställe men inte enligt skatteavtalet och vice versa.
Utgifter som typiskt sett omfattas av avdragsförbudet är t.ex. serviceavgifter, hyror, royalty- och ränteutgifter och andra utgifter som normalt dras av mot ordinär inkomst. Däremot omfattas inte avskrivningar, amorteringar eller kostnader för att förvärva tillgångar.
Inkomsten har inte tagits upp till beskattning om den inte alls beaktas vid beräkningen av något annat företags resultat. Det är däremot inte fråga om en missmatchning om en annan stat har en annan beskattningsperiod eller andra regler för att fastställa när utgifter eller inkomster har uppstått eller erhållits.
För att inkomsten ska ha tagits upp till beskattning räcker det med att den tagits upp i någon stat. Det behöver inte vara i den stat där det mottagande företaget hör hemma eller i den stat där det fasta driftstället anses finnas. Motsvarande inkomst kan beskattas genom
Om motsvarande inkomst endast delvis tas upp till beskattning får avdrag göras i motsvarande omfattning.
Avdragsförbudet är inte tillämpligt om det mottagande företaget ändå inte hade beskattats p.g.a. att det exempelvis är skattebefriat i den stat det hör hemma.
Ett företag får inte dra av utgifter till ett annat företag som har fast driftställe till den del motsvarande inkomst inte tas upp till beskattning i någon stat, om detta beror på att den stat där det andra företaget hör hemma och en stat där det bedriver verksamhet från fast driftställe gör olika bedömningar av om inkomsten ska hänföras till ett fast driftställe (24 b kap. 11 § IL).
Enligt denna regel anser berörda stater att det finns ett eller flera fasta driftställen. Däremot har de olika syn på hur inkomstallokeringen ska ske.
För att bestämmelsen ska vara tillämplig ska företagen vara i intressegemenskap eller så ska det vara fråga om strukturerade arrangemang. För att det ska vara intressegemenskap enligt denna regel krävs ett innehav på minst 50 procent av kapitalet eller rösterna (24 b kap. 2–3 §§ IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 11 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 65–68 och 134. Ledning kan också hämtas från rekommendation 2 (Diverted branch payments) i OECD:s BEPS-rekommendationer fast driftställe.
En situation där bestämmelsen är tillämplig kan illustreras på följande sätt:
Den hybrida missmatchningen uppkommer därför att stat A och stat B gör olika bedömning av vart ränteinkomsten ska allokeras. X AB ska inte medges avdrag för ränteutgifterna.
En annan situation där bestämmelsen är tillämplig kan illustreras på följande sätt:
Den hybrida missmatchningen uppkommer därför att stat A, stat B och Sverige gör olika bedömning av vart inkomsten ska allokeras. X AB ska inte medges avdrag för ränteutgifterna.
Utgifter som typiskt sett omfattas av avdragsförbudet är t.ex. serviceavgifter, hyror, royalty- och ränteutgifter och andra utgifter som normalt dras av mot ordinär inkomst. Däremot omfattas inte avskrivningar, amorteringar eller kostnader för att förvärva tillgångar.
För att inkomsten ska ha tagits upp till beskattning räcker det med att den tagits upp i någon stat. Det behöver inte vara i den stat där det mottagande företaget hör hemma eller i den stat där det fasta driftstället anses finnas. Motsvarande inkomst kan beskattas genom
Om motsvarande inkomst endast delvis tas upp till beskattning får avdrag göras i motsvarande omfattning.
Avdragsförbudet är inte tillämpligt om det mottagande företaget ändå inte hade beskattats p.g.a. att det exempelvis är skattebefriat i den stat det hör hemma.
När inkomsten ska beräknas för ett utländskt företags fasta driftställe i Sverige medges inte avdrag för s.k. fiktiva betalningar till andra delar av företaget om dessa inte beaktas när inkomsten ska beräknas i den andra staten (24 b kap. 12 § IL).
Avdragsförbudet innehåller följande rekvisit:
Eftersom det handlar om utgifter inom ett och samma företag finns det ingen begränsning i avdragsrätten till företag i intressegemenskap eller strukturerade arrangemang (24 b kap. 2 § IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 12 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 68–72 och 135–136. Ledning kan också hämtas från rekommendation 3 (Deemed branch payment rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer fast driftställe.
Följande exempel illustrerar hur en hybridsituation med fiktiv betalning från ett fast driftställe uppkommer:
Ett fast driftställe i Sverige är en del av det utländska företaget. För att beräkna den inkomst som är hänförlig till ett fast driftställe ska man se det fasta driftstället som ett hypotetiskt fristående företag som självständigt gör affärer med andra företag och med det företag det är en del av. På så sätt fördelas inkomster och utgifter mellan de olika delarna av företaget. Eftersom företaget inte kan göra affärer med sig själv blir de tänkta transaktionerna mellan det fasta driftstället och huvudkontoret, eller med andra fasta driftställen i företaget, att se som fiktiva. Det är emellertid en viss typ av utgifter som omfattas av avdragsförbudet.
De utgifter som avses är fiktiva ersättningar avseende funktioner som utförts, tillgångar som använts och risker som burits av en annan del av företaget och som syftar till att åstadkomma en korrekt vinstallokering. Det kan exempelvis avse en beräknad kostnad för IT-support från huvudkontoret eller en royaltyersättning för användning av immateriella tillgångar som allokerats till en annan del av företaget.
En fiktiv ersättning som avser en faktisk utgift för företaget, t.ex. en tjänst från en tredje part, är däremot inte en sådan fiktiv betalning som omfattas av avdragsförbudet. En ersättning kan också anses motsvara en faktisk utgift om den på ett tillfredställande sätt kan knytas till en faktisk utgift i en annan del av företaget. Ett exempel är om företaget har utgifter till tredje part för IT-support och licenser för mjukvara som används i företaget och det fasta driftstället gör avdrag för en royalty som kan knytas till den IT-support företaget erhållit från tredje part.
De faktiska utgifter som inte omfattas av avdragsförbudet för fiktiva betalningar kan komma att träffas av den hybridregel om dubbla avdrag genom fasta driftställen i Sverige som finns i 24 b kap. 16 § IL.
En fiktiv utgift ger bara upphov till en hybrid missmatchning om den inte beaktas i den stat där ”betalningsmottagaren” hör hemma, d.v.s. i den stat där den del av företaget hör hemma som ska anses motta den fiktiva betalningen (huvudkontoret eller ett annat fast driftställe).
Många stater som tillämpar exemptmetoden för att undvika dubbelbeskattning av fasta driftställen medger inte avdrag för kostnader hänförliga till det fasta driftstället. Sådana avdragsbegränsningar måste beaktas när man avgör om den fiktiva utgiften har beaktats. Om exempelvis huvudkontoret inte medges avdrag för en likvärdig kategori utgifter, därför att de utgifterna anses hänförliga till det fasta driftstället, har den fiktiva utgiften beaktats i den stat huvudkontoret hör hemma under förutsättning att det fasta driftstället inte medges avdrag även för de likvärdiga utgifterna. För att det ska vara fråga om en likvärdig kategori utgifter ska de hänföra sig till samma allmänna kategori tillgångar, funktioner och risker som den fiktiva betalningen. Det ska vara möjligt att ge en tydlig förklaring till sambandet mellan den fiktiva betalningen och de likvärdiga utgifterna. Forsknings- och utvecklingskostnader avseende immateriella tillgångar kan ses som en likvärdig utgift till en fiktiv royaltybetalning avseende de immateriella tillgångarna.
Avdragsförbudet är inte tillämpligt om t.ex. huvudkontoret ändå inte hade beskattats i den stat företaget hör hemma exempelvis p.g.a. att det är skattebefriat där.
Det uppkommer ingen hybrid missmatchning om avdrag görs mot inkomst som är dubbelt inkluderad, d.v.s. inkomst som tas upp till beskattning både i Sverige och i den andra staten. Inkomsten anses vara dubbelt inkluderad om den tas upp till beskattning i den andra staten inom tolv månader räknat från utgången av det beskattningsår som utgifterna hänför sig till. Därigenom anses inkomsten vara dubbelt inkluderad även om det exempelvis finns skillnader i redovisningsregelverken.
Vid importerade missmatchningar flyttas effekten av en hybrid missmatchning som uppstår mellan två stater till en annan stat, d.v.s. importeras till denna stat. Alla EU:s medlemsstater måste implementera hybridreglerna i EU:s direktiv mot skatteundandraganden men det kan finnas tredjeländer som inte har infört hybridregler. Därför finns ett avdragsförbud för utgifter till företag utanför EU vid importerade missmatchningar (24 b kap. 13 § IL).
Avdragsförbudet innehåller följande rekvisit:
Bestämmelsen mot importerade missmatchningar träffar alla typer av missmatchningar oavsett om de uppkommer genom hybrida finansiella instrument, hybridföretag eller fasta driftställen och oavsett om de leder till avdrag utan inkludering eller dubbla avdrag. I bestämmelsen hänvisas till olika artiklar i EU:s ändringsdirektiv vilket innebär att 24 b kap. 13 § IL måste läsas tillsammans med direktivet.
För att bestämmelsen ska vara tillämplig ska företagen vara i intressegemenskap eller så ska det vara fråga om strukturerade arrangemang. För att det ska vara intressegemenskap enligt denna regel krävs ett innehav på minst 50 procent av kapitalet eller rösterna (24 b kap. 2–3 §§ IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 13 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 73–76 och 136–137. Ledning kan också hämtas från rekommendation 8 (Imported mismatch rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2 samt rekommendation 5 (Imported branch mismatch rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer fasta driftställen.
En situation med en importerad hybrid missmatchning genom ett hybridinstrument kan illustreras på följande sätt:
Den sammanlagda effekten av exemplet är att utgiften dras av i Sverige medan inkomsten inte blir beskattad i stat A. Därför ska X AB inte medges avdrag för ränteutgiften till företag B.
För att avdragsförbudet ska vara tillämpligt ska betalningsmottagaren höra hemma i en stat utanför EU. Alla EU:s medlemsstater ska ha infört samma regelverk mot hybrida missmatchningar vilket innebär att om betalningen slussas via ett företag i en annan EU-medlemsstat är det den andra EU-medlemsstaten som ska vägra avdraget.
Eftersom det ska vara fråga om en importerad missmatchning finns hybriditeten inte hos betalningsmottagaren utan i ett eller flera led längre bort i transaktionskedjan. I exemplet ovan har företag B ett avdrag för en utgift som direkt ger upphov till en hybrid missmatchning. Om det skulle finnas ytterligare ett led i lånekedjan mellan företag A och företag B där det inte är fråga om en hybrid missmatchning skulle företag B ha ett avdrag för en utgift som indirekt ger upphov till en hybrid missmatchning.
Det kan vara många olika situationer som leder till att den importerade missmatchningen uppkommer. Avdragsförbudet gäller både situationer som leder till avdrag utan inkludering (24 b kap. 13 § första stycket 1 IL) och dubbla avdrag (24 b kap. 13 § första stycket 2 IL).
När det gäller avdrag utan inkludering görs en hänvisning i 13 § första stycket 1 till sådana situationer som avses i artikel 2.9 första stycket a–f i EU:s direktiv mot skatteundandraganden. Situationerna i a–f är
Alla former av värdeöverföringar omfattas. Men för att regeln ska vara tillämplig krävs dels att utgiften är avdragsgill för den skattskyldige, dels att den tas upp till beskattning i mottagarstaten. De utgifter som omfattas är därför normalt serviceavgifter, hyror, royalty- och ränteutgifter.
Om någon annan av de berörda staterna har infört regler för att motverka hybrida missmatchningar och som leder till att missmatchningen helt eller delvis neutraliseras ska avdrag medges i motsvarande mån (24 b kap. 13 § andra stycket första strecksatsen IL). Det ska vara fråga om regler som motsvarar EU:s hybridregler i artikel 9.1 och 9.2 i direktivet. Dessa regler innebär antingen att avdrag vägras eller att inkomsten beskattas i en viss turordning.
När det gäller dubbla avdrag ska
När det gäller avdrag utan inkludering ska
I lagtexten hänvisas till EU:s hybridregler men dessa motsvarar OECD:s rekommendationer mot hybrida missmatchningar. Avdragsförbudet för importerade missmatchningar omfattar därmed hybrida missmatchningar som uppkommer i tredjeländer som inte implementerat OECD:s rekommendationer.
Det finns också ett undantag från avdragsförbudet i 13 § första stycket till den del utgiften motsvarar en inkomst som tas upp i båda stater där missmatchningen har uppkommit (24 b kap. 13 § andra stycket andra strecksatsen IL).
Detta undantag avser dubbel inkludering i sådana situationer som motsvarar artikel 2.9 första stycket e, f och g i direktivet. Dessa tre situationer är när
Det är inte den i Sverige avdragsgilla utgiften som ska vara dubbelt inkluderad. Det är i stället den utgift som ger upphov till den hybrida missmatchningen som ska tas upp i båda de stater som den hybrida missmatchningen har uppstått mellan.
Avdrag medges inte för utgifter som får dras av även av ett annat företag som hör hemma i en annan stat (24 b kap. 14 § IL).
Avdragsförbudet innehåller följande rekvisit:
Bestämmelsen omfattar situationer där ett svenskt skattesubjekt är ett hybridföretag och har en utgift till företag B som även företag A gör avdrag för. Utgifter i ett svenskt hybridföretag kan även medföra avdrag utan inkludering vilket regleras i 24 b kap. 8 § IL.
För att bestämmelsen ska vara tillämplig ska företagen vara i intressegemenskap eller så ska det vara fråga om strukturerade arrangemang. För att det ska vara intressegemenskap enligt denna regel krävs ett innehav på minst 50 procent av kapitalet eller rösterna (24 b kap. 2–3 §§ IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 14 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 94–98 och 137–138. Ledning kan också hämtas från rekommendation 6 (Deductible hybrid payments rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2.
Detta exempel illustrerar hur dubbla avdrag uppkommer:
Hybridreglerna är länkade regler vars tillämpning är beroende av den andra statens regler. Syftet är att neutralisera den hybrida missmatchningen men det är inte meningen att båda inblandade stater ska vägra avdrag. Bestämmelsen i 24 b kap. 14 § IL är en sekundärregel som blir tillämplig först om den andra staten (stat A i exemplet ovan) inte nekar avdrag.
Om två företag kan lämna koncernbidrag till varandra finns även möjlighet att föra över avdragsrätten för vissa utgifter. Det gäller negativa räntenetton (24 kap. 28–29 §§ IL), kapitalförluster på fastigheter (25 kap. 12 § IL) och kapitalförluster på delägarrätter (48 kap. 26 § IL). Om exempelvis en utgift som ingår i det negativa räntenettot dras av även av ett utländskt företag blir avdragsförbudet tillämpligt på det företag med positivt räntenetto som utnyttjar avdraget för utgiften. Se exempel nedan.
Avdragsförbudet gäller alla typer av utgifter, även utgifter som dras av genom t.ex. värdeminskningsavdrag. Bestämmelsen tillämpas bara på utgifter som är möjliga att dra av vilket innebär att avdragsförbudet vid avdrag utan inkludering p.g.a. hybrida finansiella instrument tillämpas före den här regeln om dubbla avdrag.
Om ett svenskt aktiebolag är ett hybridföretag därför att en annan stat skattemässigt behandlar det som en filial till ett utländskt moderföretag innebär det normalt inte bara att utgifterna i det svenska dotterföretaget dras av hos moderföretaget utan även att inkomsterna tas upp av moderföretaget. Då uppkommer ingen hybrid missmatchning. Om det svenska dotterföretagets utgifter däremot kan kvittas mot inkomster som inte tas upp i moderföretaget uppkommer en sådan missmatchning. Om dotterföretaget tar emot ett koncernbidrag har avdrag för utgiften gjorts mot inkomst i ett annat företag.
Om inkomsten tas upp till beskattning i båda staterna, s.k. dubbel inkludering, så gäller inte avdragsförbudet (24 b kap. 14 § andra stycket IL).
Följande exempel illustrerar tillämpningen av avdragsförbudet:
Följande exempel illustrerar när koncernbidraget utgör inkomst som är dubbelt inkluderad:
Följande exempel illustrerar dubbla avdrag genom överföring av negativt räntenetto:
Ett svenskt företag med fast driftställe i en annan stat får inte göra avdrag för utgifter som dras av även i den andra staten och kvittas där mot inkomster som inte är skattepliktiga i Sverige (24 b kap. 15 § IL).
Avdragsförbudet innehåller följande rekvisit:
Bestämmelsen blir inte aktuell att tillämpa om Sverige har ett skatteavtal med den andra staten som innebär att den s.k. exemptmetoden (undantagandemetoden) används för att undanröja dubbelbeskattning av inkomst från fast driftställe.
Bestämmelsens tillämpningsområde är inte begränsat till företag i intressegemenskap eller strukturerade arrangemang (24 b kap. 2 § IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 15 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 77–88 och 138–139. Ledning kan också hämtas från rekommendation 6 (Deductible hybrid payments rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2 samt rekommendation 4 (Double Deduction Rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer fasta driftställen.
Bedömningen av om en utgift har dragits av två gånger eller om en inkomst tas upp dubbelt ska göras utifrån en jämförelse av hur de två staterna i skattehänseende behandlar utgifter eller inkomster. Bedömningen ska göras utan hänsyn till eventuella skillnader i t.ex. redovisnings- eller värderingsprinciper som gör att utgifter dras av eller inkomster tas upp under skilda redovisningsperioder eller med olika belopp. Att de olika staterna klassificerar en viss utgift på skilda sätt saknar också betydelse. Om avdrag för en utgift får göras i båda staterna, men den ena staten klassificerar utgiften som lön och den andra samma utgift som intern representation, ska utgiften ändå anses dras av dubbelt.
Att t.ex. skilda redovisningsprinciper saknar betydelse kan illustreras på följande sätt:
Prövningen ska göras i relation till lagstiftningen i den andra staten och ska inte utgå från hur företaget rent faktiskt redovisar utgifterna och inkomsterna i den andra staten.
Bestämmelsen tillämpas bara på utgifter som är möjliga att dra av vilket innebär att avdragsförbudet vid avdrag utan inkludering p.g.a. hybrida finansiella instrument tillämpas före den här regeln om dubbla avdrag.
Om avdrag görs mot inkomst som tas upp till beskattning i båda staterna är inkomsten dubbelt inkluderad. En inkomst anses vara dubbelt inkluderad även om avräkning medges för utländsk skatt i syfte att undvika internationell dubbelbeskattning.
Däremot kan en stats resultatutjämningssystem användas för att åstadkomma att det dubblerade avdraget görs mot inkomst som bara tas upp till beskattning i betalarstaten, d.v.s. mot icke-dubbelt inkluderad inkomst. Det kan ske genom att företag behandlas som en enhet i skattehänseende (skattekonsolideringssystem) eller att företagen får fördela vinster eller förluster mellan varandra (vinst- eller förlustöverföringssystem). Avdragsförbudet är utformat så att det saknar betydelse vilken typ av resultatutjämningssystem som används.
Ett exempel där dubbla avdrag görs mot inkomst som inte är dubbelt inkluderad kan illustreras på följande sätt:
Det saknar betydelse om stat A istället har ett resultatutjämningssystem som innebär att företag A medges avdrag för underskottet i det fasta driftstället, d.v.s. ett förlustöverföringssystem.
Om ett underskott i ett fast driftställe i en annan stat utnyttjas genom en resultatutjämning i den andra staten ett senare år ska det avdrag som tidigare medgetts i Sverige återföras till beskattning. Återföringen ska göras det beskattningsår då avdraget för tidigare års underskott görs i den andra staten (24 b kap. 17 § IL).
Underskott som är hänförliga till beskattningsår som börjar före den 1 januari 2020 ska inte beaktas (punkt 3 i övergångsbestämmelserna till SFS 2019:1241).
Bestämmelsen i 24 b kap. 17 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 85–88 och 140.
Den hybrida missmatchningen uppkommer först när ett underskott i ett fast driftställe faktiskt utnyttjas mot inkomster som inte är dubbelt inkluderade. Eftersom det fasta driftstället är en del av det svenska företaget dras underskottet av i Sverige samma år det uppkommer. Om underskottet i det fasta driftstället får rullas vidare i det andra landet kan det komma att utnyttjas mot ett annat företags inkomst ett senare år. Därför ska avdraget återföras det år det utnyttjas i den andra staten. Det saknar betydelse vilken form av resultatutjämningssystem som används i den andra staten.
Ett exempel med återföring av tidigare medgivet avdrag kan illustreras på följande sätt:
Ett utländskt företag med fast driftställe i Sverige får inte göra avdrag för utgifter som dras av även i den andra staten om de kvittas mot inkomster som inte är skattepliktiga i den andra staten (24 b kap. 16 § IL).
Avdragsförbudet innehåller följande rekvisit:
Bestämmelsen blir inte tillämplig om den andra staten undantar inkomsten från beskattning genom den s.k. exemptmetoden antingen p.g.a. intern rätt eller skatteavtal.
Bestämmelsens tillämpningsområde är inte begränsat till företag i intressegemenskap eller strukturerade arrangemang (24 b kap. 2 § IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 16 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 88–93 och 139–140. Ledning kan också hämtas från rekommendation 6 (Deductible hybrid payments rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2 samt rekommendation 4 (Double Deduction Rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer fasta driftställen.
Samma bedömning görs av vad som är dubbla avdrag och dubbelt inkluderad inkomst i den här bestämmelsen om dubbla avdrag genom fast driftställe i Sverige som när bestämmelsen om dubbla avdrag genom fast driftställe i annat land ska tillämpas.
Det finns möjlighet att dra av utgifter i ett företag mot inkomster i ett annat företag genom det svenska koncernbidragssystemet. Men det finns även möjlighet att föra över avdragsrätten för vissa utgifter. Det gäller negativa räntenetton (24 kap. 28–29 §§ IL), kapitalförluster på fastigheter (25 kap. 12 § IL) och kapitalförluster på delägarrätter (48 kap. 26 § IL). Båda fallen kan leda till att avdrag görs mot inkomst som inte är dubbelt inkluderad och omfattas därför av avdragsförbudet.
Hybridreglerna är länkade regler vars tillämpning är beroende av den andra statens regler. Syftet är att neutralisera den hybrida missmatchningen men det är inte meningen att båda inblandade stater ska vägra avdrag. Bestämmelsen i 24 b kap. 16 § IL är en sekundärregel som blir tillämplig först om den andra staten inte nekar avdrag.
Ett exempel på dubbla avdrag genom koncernbidrag kan illustreras på följande sätt:
Ett exempel på dubbla avdrag genom överföring av negativt räntenetto kan illustreras på följande sätt:
En svensk juridisk person som är obegränsat skattskyldig även i en annan stat får inte göra avdrag för utgifter som dras av även i den andra staten om de kvittas mot inkomster som inte är skattepliktiga både i Sverige och i den andra staten (24 b kap. 18 § IL).
Avdragsförbudet innehåller ett antal rekvisit som ska vara uppfyllda:
Bestämmelsens tillämpningsområde är inte begränsat till företag i intressegemenskap eller strukturerade arrangemang (24 b kap. 2 § IL).
Bestämmelsen i 24 b kap. 18 § IL beskrivs närmare i prop. 2019/20:13 s. 98–102 och 140–141. Ledning kan också hämtas från rekommendation 7 (Dual-resident payer rule) i OECD:s BEPS-rekommendationer åtgärd 2.
Dubbel hemvist, d.v.s. att ett företag är obegränsat skattskyldigt i två olika stater, uppkommer därför att staterna bedömer kriterierna för obegränsad skattskyldighet på olika sätt. Svenska juridiska personer är obegränsat skattskyldiga i Sverige p.g.a. sin registrering (6 kap. 3 § IL). Andra stater kan anse att ett företag är obegränsat skattskyldigt därför att det har sin ledning i den staten. Ett svenskt aktiebolag som har sin ledning i en annan stat kan därför vara obegränsat skattskyldigt även i den staten.
Ett företag anses ha dubbel hemvist enligt bestämmelsen i 24 b kap. 18 § IL även om ett skatteavtal mellan Sverige och den andra staten pekar ut en av staterna som hemviststat vid tillämpning av skatteavtalet. Inom EU har skatteavtalet emellertid betydelse för vilken stat som ska vägra avdraget.
Ett exempel på hur dubbla avdrag uppkommer vid dubbel hemvist kan illustreras på följande sätt:
Samma bedömning görs av vad som är dubbla avdrag och dubbelt inkluderad inkomst i den här bestämmelsen om dubbla avdrag genom dubbel hemvist som när bestämmelsen om dubbla avdrag genom fast driftställe i annat land ska tillämpas.
För att avdragsförbudet ska vara tillämpligt ska den obegränsat skattskyldiga juridiska personen med dubbel hemvist ha utgifter som dras av både i Sverige och i den andra staten och som överstiger de inkomster företaget tar upp i båda staterna. Företaget ska alltså redovisa ett skattepliktigt resultat som är ett underskott.
För att avdragsförbudet ska vara tillämpligt krävs också att den andra staten tillåter att företagets underskott kan utnyttjas för att minska ett annat företags resultat exempelvis genom någon form av resultatutjämning. Det saknar betydelse vilken typ av resultatutjämningssystem som används.
Om den andra staten utestänger företag med dubbel hemvist från att ingå i resultatutjämningssystemet eller på annat sätt vidtar åtgärder för att förhindra att underskottet används mot ett annat företags överskott uppstår ingen hybrid missmatchning. Avdragsförbudet gäller inte i sådana situationer (24 b kap. 18 § andra stycket 1 IL).
Hybridreglerna mot dubbla avdrag är uppbyggda som primär- och sekundärregler med en viss angiven ordning för hur avdrag ska vägras. Det innebär att i första hand ska ena staten vägra avdrag och om det inte sker ska den andra staten vägra avdrag. Det gäller emellertid inte när dubbla avdrag uppkommer p.g.a. dubbel hemvist. Avdrag kan därför vägras i båda staterna. Man behöver därför inte känna till om den andra staten har infört en regel för att motverka hybrida missmatchningar med dubbel hemvist.
Det gäller däremot inte mellan EU:s medlemsstater. Det är den medlemsstat där företaget inte har hemvist enligt ett skatteavtal mellan de båda berörda medlemsstaterna som ska vägra avdrag (24 b kap. 18 § andra stycket 2 IL). Det innebär att
I vissa skatteavtal som Sverige har ingått anges att dubbel hemvist för juridiska personer ska lösas genom s.k. ömsesidig överenskommelse. Det innebär att behöriga myndigheter i de båda staterna ska avgöra i vilken stat den juridiska personen ska anses ha hemvist vid tillämpning av skatteavtalet. Om det inte finns en sådan överenskommelse ska skatteavtalet inte anses ange att företaget har hemvist i Sverige. Det innebär att Sverige ska vägra det dubbla avdraget.
En hybrid missmatchning uppkommer om ett företag får avdrag för utgifter samtidigt som motsvarande inkomster inte beskattas därför att två stater gör olika bedömning av om det mottagande företaget har fast driftställe i annat land. Ett obeaktat fast driftställe uppkommer om stat A anser att företag A:s inkomst är hänförlig till ett fast driftställe i stat B medan stat B anser att företag A inte har något fast driftställe där.
Två situationer med obeaktat fast driftställe kan förekomma. Den ena innebär att ett svenskt företag inte får avdrag för utgifter till ett annat företag när betalningen anses hänförlig till ett obeaktat fast driftställe. Den har beskrivits ovan i redogörelsen för avdragsförbudet i 24 b kap. 10 § IL. Den andra situationen tas upp här och gäller betalningar till ett svenskt företag med obeaktat fast driftställe i en annan stat.
Eftersom obegränsat skattskyldiga juridiska personer är skattskyldiga för alla sina inkomster i Sverige och från utlandet uppkommer normalt sett inte en situation där det svenska företaget inte beskattas för en inkomst som anses hänförlig till ett fast driftställe i en annan stat. I ett fåtal skatteavtal med andra länder tillämpas emellertid den s.k. exemptmetoden (undantagandemetoden) för att undanröja dubbelbeskattning av inkomst från fast driftställe. Ett svenskt företags inkomst kan i så fall bli obeskattad. Situationen kan illustreras på följande sätt:
Enligt EU:s direktiv mot skatteundandraganden får en sådan situation som beskrivs ovan inte förekomma mellan EU:s medlemsstater. Däremot innehåller direktivet ingen regel som motverkar missmatchningar som uppkommer p.g.a. ett skatteavtal mellan en EU-medlemsstat och ett tredjeland. OECD:s BEPS-rekommendationer innehåller ingen bestämmelse motsvarande den i direktivet.
I skatteavtalen med tre av EU:s medlemsstater tillämpas exemptmetoden för att undvika dubbelbeskattning av inkomst från fast driftställe. Den finns i skatteavtalet med
För att förhindra att det uppkommer en hybrid missmatchning ska exemptmetoden inte tillämpas på inkomst från fast driftställe hos en svensk juridisk person om den andra staten inte anser att den juridiska personen bedriver verksamhet från fast driftställe där och därför inte beskattar inkomsten.
Undantaget från tillämpningen av exemptmetoden har införts i
Bestämmelserna beskrivs närmare i prop. 2019/20:12 s. 43–46.