Innebörden av konkursbeslutet

Konkursboet uppkommer genom konkursbeslutet

En tingsrätts beslut om konkurs gäller omedelbart även om beslutet överklagas (16 kap. 4 § första stycket KonkL). Genom beslutet uppkommer en ny juridisk person: ett konkursbo. Konkursboet representeras av konkursförvaltaren. Med ett konkursbo menas ofta även all den egendom som kan tas i anspråk för att betala borgenärerna. Konkursboet består därför av all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades, eller som tillfaller gäldenären under konkursen och är utmätningsbar. Även egendom som kan föras till boet genom återvinning ingår (3 kap. 3 § KonkL).

Gäldenären har en upplysnings- och närvaroplikt

Konkursbeslutet innebär vissa skyldigheter och restriktioner för gäldenären. Om gäldenären är en juridisk person är det styrelsen eller likvidatorn som är behöriga företrädare och som ska agera. Bestämmelserna är i viss utsträckning tillämpliga även på en tidigare styrelse, verkställande direktör och likvidator.

Gäldenären har en upplysningsplikt och ska redogöra för boet så att konkursförvaltaren kan upprätta en bouppteckning där främst skulder och tillgångar tas upp.

Gäldenären ska också avlägga bouppteckningsed vid ett edgångssammanträde. Innan dess får den person som ska höras inte lämna landet utan medgivande av rätten. Även efter edgången kan personen under vissa förhållanden åläggas reseförbud.

Gäldenären förlorar rådigheten över egendomen

I och med konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet (3 kap. 1 § KonkL). Gäldenären får därefter inte ta på sig förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Om gäldenären efter konkursbeslutet gör en rättshandling är den inte giltig. Men en godtroende medkontrahent har ett visst skydd. En rättshandling mellan gäldenären och någon annan, som görs senast dagen efter då kungörelsen om konkurs var införd i Post- och Inrikes Tidningar är giltig, om det inte visas att den andra kände till konkursbeslutet (3 kap. 2 § KonkL). Men konkursförvaltaren kan även i ett sådant fall begära att en överlåtelse av egendom ska gå tillbaka. Konkursboet ska då lämna ersättning för vad motparten har betalat och för nödvändiga eller nyttiga kostnader som motparten har haft. Konkursförvaltare ska göra en sådan begäran utan oskäligt uppehåll.

En fordran får inte längre betalas av gäldenären

Har gäldenären före konkursbeslutet gjort en skatteinbetalning avseende skatter som är förfallna till betalning, kan pengarna inte återvinnas (4 kap. 1 § KonkL).

Efter konkursbeslutet får gäldenären inte längre använda konkursboets medel till att betala en fordran som kan göras gällande i konkursen. Detta innebär att borgenären måste betala tillbaka det mottagna beloppet till konkursboet om konkursförvaltaren utan oskäligt uppehåll begär det (3 kap. 1 och 2 §§ KonkL).

Bestämmelsen om avkastningsränta i 2 § andra stycket räntelagen är tillämplig på återbetalningen (Svea 2019-01-16, mål nr T 6248-18 och Lindskog 2018, Betalning, avsnitt 11.2.2). Det innebär att ränta ska beräknas från den dag då betalningen bokfördes på Skatteverkets konto till och med den dag då pengarna återbetalas. Skatteverket valde att inte överklaga hovrättens beslut.

Högsta domstolen har ansett att betalningar som en gäldenär gör via en bank eller annan betalningsförmedling sker först när betalningsförmedlaren utför betalningsuppdraget. Det saknar betydelse om det görs med medel som finns innestående på ett konto, om medel först tas ut från kontot för att därefter användas för att betala borgenären eller om betalningen sker genom att en kredit på kontot utnyttjas. Trots att det är en bank som genomför transaktionen så ska man anse att den har gjorts av gäldenären själv. I NJA 2017 s. 1140 I och II hade gäldenären gett ett betalningsuppdrag till sin bank före konkursbeslutet. Banken utförde uppdraget efter konkursbeslutet vid en tidpunkt då uppdraget inte längre gick att återkalla av gäldenären. Det avgörande i dessa fall är när borgenären har uppnått sakrättsligt skydd för den mottagna betalningen och inte när skyldigheten att betala t.ex. skatt ska anses ha fullgjorts (jfr 62 kap. 2 § SFL). Det sakrättsliga skyddet uppkommer när gäldenären inte längre kan styra över en betalningstransaktion, d.v.s. när uppdraget till banken inte längre kan återkallas enligt avtalet mellan gäldenären och banken. Högsta domstolen ansåg därför att gäldenären hade förfogat över konkursboets egendom efter konkursbeslutet och eftersom konkursboet utan oskäligt uppehåll hade begärt återbetalning så skulle beloppet återbetalas i sin helhet.

Om en rättshandling, t.ex. en betalning, görs av gäldenären efter konkursbeslutet så kan det i vara så att betalningsmottagaren ändå kan ha rätt att behålla pengarna med stöd av den s.k. godtrosregeln i 3 kap. 2 § Konkl. Betalningsmottagaren ska antas ha varit i god tro, om det inte visas att hen hade kännedom om konkursbeslutet eller att det förekom omständigheter som gav hen skälig anledning anta att gäldenären var försatt i konkurs. Det är alltså konkursboet som har bevisbördan för detta. För det fall konkursförvaltaren kan visa att mottagaren har varit i ond tro kan hen begära återgång av betalningen utan iakttagande av någon tidsfrist. Om betalningsmottagaren däremot anses ha varit i god tro så måste en sådan begäran om återgång göras av konkursförvaltaren ”utan oskäligt uppehåll”. Det kan förväntas att konkursförvaltaren omgående efter konkursbeslutet tar kontroll över gäldenärens olika konton varvid hen även bör kontrollera vilka transaktioner som har skett i nära anslutning till konkursbeslutet. Det torde alltså normalt sett vara enkelt att snabbt uppmärksamma om en betalning kan ha skett i strid med rådighetsförbudet. Det bör därför även krävas att förvaltaren i dessa fall omgående kontaktar berörd borgenär med en begäran om återbetalning. Den närmare innebörden av uttrycket ”utan oskäligt uppehåll” har dock inte behandlats vare sig i juridiska litteraturen eller i praxis.

Betalningen ska komma från gäldenären

Betalningen ska dessutom ha gjorts av gäldenären för att det ska röra sig om en överträdelse av rådighetsförbudet. Det förekommer att betalning sker med pengar som inte kommer från konkursgäldenären. Exempelvis är det inte ovanligt att en företrädare betalar med egna medel för att undvika ett ställföreträdaransvar. Det finns inget hinder mot att ta emot en sådan betalning.

Men även en situation där någon annan än gäldenären har gjort betalningen kan i vissa fall vara att jämställa med att betalningen är gjord av gäldenären själv. Om betalaren handlade efter anvisning från gäldenären eller på annat sätt blev påverkad av gäldenären att göra betalningen till Skatteverket (skattekontot) istället för till konkursboet så ska pengarna återbetalas om konkursförvaltaren begär det.

Om Arbetsförmedlingen betalar ut stöd för nystartsjobb för tid före konkursen till konkursgäldenärens skattekonto finns det inget hinder för Skatteverket att avräkna stödet mot gäldenärens skatteskulder enligt 62 kap. 11 § SFL.

Gäldenären är fortfarande ägare

Gäldenären har kvar både sina rättigheter och skyldigheter som ägare till egendomen, t. ex att deklarera. En fysisk person som är försatt i konkurs kan vara anställd och disponerar då i princip över sin lön och andra anställningsförmåner. Om dessa inkomster överstiger förbehållsbeloppet vid löneutmätning kan förvaltaren begära utmätning hos Kronofogden för konkursboets räkning.

Om konkursförvaltaren har avstått från en tillgång (t.ex. en osäker fordran) och det flyter in pengar avseende denna egendom så tillfaller pengarna konkursgäldenären. Detsamma gäller om konkursförvaltaren valt att inte inträda i en skatteprocess och därmed avstått från rätten till ersättning enligt 43 kap. SFL. Ersättningen ingår därmed inte som en tillgång i konkursboet (3 kap. 9 § KonkL). Ersättningen ska då betalas ut till gäldenären själv eller till dennes ombud.

När konkursförvaltaren avstår från en tillgång så kallas detta för abandonering. Högsta domstolen har slagit fast att en konkursförvaltare har rätt att först avstå egendom och därefter ändra sitt beslut (NJA 2004 s. 777). Gertrud Lennander har i ett särskilt yttrande till rättsfallet fört fram sina synpunkter på förutsättningarna för abandonering.

Förbud mot att driva näringsverksamhet

En fysisk person som har försatts i konkurs får under den tid som konkursen pågår inte driva näringsverksamhet som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (6 kap. 1 § första stycket KonkL). Hen får inte heller vara styrelseledamot eller vd i ett aktiebolag (8 kap. 11 och 31 §§ ABL). Om en bolagsman i ett handelsbolag har försatts i konkurs ska bolaget enligt huvudregeln träda i likvidation (2 kap. 27 § HBL).

Skulderna finns kvar

En konkurs innebär inte att skulderna försvinner. Konkursgäldenären har efter avslutad konkurs kvar de skulder som inte har blivit betalda genom utdelning. Borgenärer som inte har fått full utdelning för sina fordringar kan alltså efter konkursen kräva betalning från en fysisk person som varit i konkurs.

Efter en avslutad konkurs är en juridisk person upplöst

Juridiska personer är upplösta om konkursen avslutas utan överskott. Rätten kan besluta om likvidation enligt 25 kap. 50 § ABL om

• det finns tillgångar som inte omfattas av konkursen
• talan mot bolaget väcks eller
• det av något annat skäl finns behov av en likvidationsåtgärd.

Om konkursen avslutas med ett överskott ska rätten i samband med att konkursen avslutas besluta att bolaget ska gå i likvidation (25 kap. 51 § ABL).

En upplöst juridisk person saknar som huvudregel rättskapacitet och partsbehörighet

När det gäller frågan om partsbehörighet vid konkurs är huvudregeln att en juridisk person som upplösts genom att konkursen avslutas utan överskott saknar rättskapacitet (d.v.s. möjlighet att åta sig nya rättigheter och skyldigheter) och därmed partsbehörighet (RÅ 1992 not. 29). Den som saknar partsbehörighet (d.v.s. förmågan att vara part) kan inte vara part i en rättegång. Detta innebär även att Skatteverket efter upplösningen som regel inte kan fatta några betungande skattebeslut som har rättsverkan mot den juridiska personen.

Vid särskilda skäl kan undantag göras från huvudregeln

Enligt praxis har vissa undantag gjorts från denna huvudregel då det av särskilda skäl bedömts att det varit i bolagets eller dess motparts intresse att få en tvist prövad av domstol efter att bolaget lösts upp (se RÅ 1996 not. 192 och RÅ 2000 ref. 41). Undantagen har varit motiverade av rättssäkerhetsskäl med den enskildes intresse som utgångspunkt.

Det kan dock finnas särskilda skäl för undantag när det ligger i statens intresse av att få en tvistig skattefråga överprövad. En förutsättning är att det finns en pågående process om företrädaransvar. En prövning av skattefrågan har då direkt koppling till företrädaransvarsmålet, vilket är av betydande intresse såväl för staten som för den som företrädartalan avser (se Skatteverkets rättsfallskommentar Ett aktiebolag som upplösts efter konkurs har ansetts ha partshabilitet då det legat i statens intresse att få skattefrågan överprövad p.g.a. pågående mål om företrädaransvar).