Grundläggande regler om fordringars uppkomst

Det finns inga generella regler om fordrans uppkomst

Varken i lag eller i praxis finns det någon allmän princip för när en fordran ska anses uppkommen. När konkurslagen infördes angavs i anslutning till bestämmelsen i 5 kap. 1 § KonkL att det i doktrinen formulerats en allmän princip om att den väsentliga grunden för fordringsanspråket måste föreligga vid tidpunkten för konkursbeslutet för att fordringen ska få göras gällande i konkursen (prop. 1986/87:90 s. 123).

Betydelsen av tidpunkten för avtalet

När det gäller kontraktsrättsliga fordringar är en möjlig utgångspunkt att fordringen uppkommer när det avtal som ligger till grund för fordringen har träffats. Detta skulle då gälla inte bara vid tillämpningen av 5 kap. 1 § KonkL utan även i andra sammanhang när tidpunkten för fordrans uppkomst har betydelse. Frågan om när en fordran har uppkommit skulle alltså kunna besvaras generellt oberoende av vilken avtalstyp det är fråga om och oberoende av i vilket sammanhang frågan kommer upp. En sådan slutsats är emellertid mycket långtgående och motsägs av vissa uttalanden som Högsta domstolen har gjort. I ett rättsfall som gällde preskription av borgensåtagande uttalade Högsta domstolen, att huvudprincipen är att också villkorliga fordringar preskriberas från tiden för avtalets ingående. Men om prestationerna som betalningen gäller ska fullgöras i framtiden gäller i preskriptionshänseende att fordringen kan anses ha tillkommit först när prestationen skett eller när fordringen annars förfallit till betalning. Högsta domstolen tillade att en fordran på hyra får anses ha uppkommit först när den tid som hyran belöper på gått till ända eller när hyran förfallit till betalning, om det handlar om förskottsbetalning (NJA 2000 s. 569).

Högsta domstolen har senare i ett rättsfall som gällde kvittning i konkurs gjort vissa allmänna uttalanden i fråga om tidpunkten för fordringars uppkomst (NJA 2009 s. 291).

Med utgångspunkt från detta rättsfall blir slutsatsen att uppkomsttidpunkten för en viss fordran beror dels på omständigheterna i det aktuella fallet, dels på vad som utgör en ändamålsenlig tillämpning av den bestämmelse som är i fråga. Med en sådan utgångspunkt vinner man en ökad flexibilitet i fråga om vad som utgör en rimlig rättstillämpning i det enskilda fallet. Å andra sidan innebär avsaknaden av fasta bedömningsprinciper att de inblandade parterna har sämre möjlighet att förutse vad som gäller (se vidare Juridisk Tidskrift 2010/11 s. 858).

Kortvariga avtal

När det gäller kortvariga avtal (momentana avtal) såsom ett visst köpeavtal, är det oftast inget problem att avgöra när fordringen uppkommit. Har ett bindande avtal träffats föreligger det som regel därmed också en fordran (och en förpliktelse som svarar mot fordran). Även här kan dock tillämpningsproblem uppkomma.

Rättsfall: kvittning i konkurs

Konkursborgenären A ville kvitta en egen konkursfordran (penningfordran) mot konkursboets krav att A skulle återbetala ett förskott för varor som A skulle leverera. Vid konkursutbrottet var A skyldig att leverera varor till konkursgäldenären till ett värde som motsvarade förskottet. Denna förpliktelse att utge varor var i sig inte kvittningsbar mot A:s penningfordran. Sedan konkursboet efter konkursutbrottet bestämt sig för att inte begära leverans omvandlades emellertid leveransanspråket till en fordran på återbetalning av förskottet, d.v.s. en penningfordran.

Frågan var om denna fordran, vid tillämpningen av 5 kap. 15 § KonkL, skulle anses ha uppkommit före konkursutbrottet, med hänsyn till att fordringen vilade på ett avtal som ingåtts dessförinnan. Högsta domstolen fann att så inte var fallet, på grund av att förekomsten av en fullgången kvittningsbar penningfordran var beroende av konkursboets åtgärd att inte begära leverans. Högsta domstolen gav därför inte A rätt att kvitta (NJA 2009 s. 291)

Varaktiga avtal

När det gäller fordringar som har sin grund i varaktiga (perdurerande) avtal som gäller under en längre tid, t.ex. ett anställnings- eller hyresavtal, skulle märkliga konsekvenser kunna uppstå om man alltid skulle knyta fordringens uppkomst till tidpunkten för avtalets ingående. Högsta domstolen har också t.ex. i samband med bedömningen av vilka fordringar som omfattas av ett offentligt ackord gjort uttalanden som ger stöd för att en fordran på grund av ett varaktigt avtal i vissa situationer får anses ha uppkommit först vid en senare tidpunkt.

Läs mer om uppkomsttidpunkt för fordringar som deltar i ett offentligt ackord.

Ny fordran har ersatt en tidigare fordran

Ibland kan frågan uppkomma om en viss fordran har ersatts av en ny fordran (s.k. novation). Högsta domstolen har avgjort ett fall där ett konkursbo träffat avtal med en tidigare anställd om att den anställda skulle betala ett visst belopp till boet. Förpliktelsen grundade sig på att konkursgäldenären – ett byggbolag – hade utfört arbete på den anställdas fastighet. Konkursboet hävdade att boets fordran mot den anställda hade uppkommit efter konkursutbrottet och att den anställda därför inte kunde kvitta mot en egen fordran på lön mot konkursgäldenären.

Enligt Högsta domstolen tydde dock ingenting i avtalstexten på att parterna avsett att skapa ett nytt fordringsförhållande. Högsta domstolen uttalade att en naturlig läsning av avtalet endast innebar att detta preciserade hur en redan befintlig skuld skulle betalas. Högsta domstolen hänvisade också till den konkursrättsliga frysningsprincipen, som innebär att förhållandena vid konkursbeslutet så långt möjligt bör vara bestämmande för konkursborgenärernas inbördes rätt i konkursen. Avtalet kunde därmed inte ges den innebörden att förutsättningarna för kvittning upphört. Det hade inte uppkommit någon ny fordran och den anställda hade alltså rätt att kvitta sin fordran på konkursbolaget mot den fordran som konkursboet hade mot den anställda (NJA 2012 s. 441).

Har en ny fordran uppkommit efter ett ackord?

En annan fråga är hur man ska se på uppkomstfrågan efter ett beslut om ackord. Får ackordsbeslutet samma effekt som en novation? Det vill säga ska det tidigare fordringsförhållandet anses ha upphört att gälla och har i stället en ny fordran uppkommit som avser betalning av ackordslikviden?

Skatteverkets uppfattning är att så inte är fallet. Genom ackordet förändras det tidigare fordringsförhållandet, men det upphör i grunden inte. Ackordet innebär inte någon betydande skillnad i rättsförhållandet mellan skattebetalaren och staten (jfr Lindskog, 2018, Betalning, sid 121 ff.). Närmast till hands är istället att se det som att ackordsbeslutet preciserar hur en redan befintlig skuld ska betalas, dvs. det nya är att det innehåller ett annat belopp och en ny betalningsdag.

Något som talar för att fordringsförhållandet inte har upphört genom ackordsbeslutet är att det inte finns något som hindrar att skattebetalaren begär omprövning av beskattningen. Det som kommer att ske vid en omprövning är att nedsättning av en skatt eller avgift som omfattas av ackordet ska avräknas mot den ursprungliga fordringen som ingick i ackordet (62 kap. 14 § SFL).

Vid offentligt ackord i konkurs föreskrivs dessutom uttryckligen att borgenären även efter ackordet har möjlighet att utnyttja hela den ursprungliga konkursfordringen för kvittning (12 kap. 21 § fjärde stycket KonkL). Även vid företagsrekonstruktion får kvittningsrätten anses finnas kvar fullt ut efter ett offentligt ackord (2 kap. 21 § FrekL). För Skatteverkets del innebär detta att ”gamla” skattefordringar som omfattas av ett offentligt ackord även efter ackordsbeslutet kan kvittas mot gäldenärens ”gamla” motfordringar (d.v.s. en slags legal restitutionsspärr). Om gäldenären efter ett offentligt ackord försätts i konkurs utan att ha betalat hela ackordslikviden gäller att hela det ursprungliga fordringsbeloppet, med avdrag för vad som eventuellt redan har betalats, ska beaktas vid fördelningen av det utdelningsbara beloppet. Dock kan inte borgenären få ut mer i utdelning än vad som kvarstår att betala efter det offentliga ackordet (5 kap. 14 § KonkL).

Sakrättsligt verksam fordran

Vid vilken tidpunkt en fordran har uppkommit har betydelse även för det sakrättsliga skyddet i samband med en överlåtelse eller pantsättning av fordringen. Av allmänna rättsgrundsatser följer att överlåtelsen eller pantsättningen har giltighet mot tredje man (sakrättslig verkan) först när fordringen kan anses tillräckligt bestämd. Dessförinnan har fordringen inte något förmögenhetsvärde.

Vid vilken tidpunkt fordringen kan anses som tillräckligt bestämd är beroende av förutsättningarna i det enskilda typfallet. Vid pantsättning av en fordran på visst EU-stöd har fordringen ansetts vara tillräckligt bestämd redan vid ansökningstillfället (NJA 2016 s. 661, se Skatteverkets rättsfallskommentar Sakrättsligt skydd vid pantsättning av fordran på visst EU-stöd).

Även om en fordran skulle vara tillräckligt bestämd för att en överlåtelse eller pantsättning ska kunna ge sakrättsligt skydd, så kan fordringen vara av ett sådant slag att den inte med rättslig verkan går att överlåta eller pantsätta. Som huvudregel gäller att penningfordringar kan överlåtas eller pantsättas oavsett om de är fastställda eller inte. Undantag görs om det finns särskilda omständigheter, t.ex. att fordringen är socialt skyddsvärd.

I äldre praxis har det fastslagits att en arbetstagare inte kan överlåta eller annars förfoga över en fordran på lön innan den har förfallit till betalning. Vidare har Högsta domstolen funnit att skadestånd i form av kränkningsersättning har en sådan starkt personlig karaktär att en fordran på sådan ersättning inte bör kunna överlåtas innan den har fastställts (NJA 2017 s. 343) .

Ombuds- och andra rättegångskostnader

I ett skatteärende eller ett skattemål kan skattebetalaren komma att få rätt till ersättning för ombudskostnader. Enligt Skatteverket ligger det närmast till hands att anse att denna ersättningsfordran uppkommit först i och med beslutet att bevilja ersättning.

I linje med detta har – vid tillämpning av bestämmelserna i ABL om personligt medansvar – en fordran på ersättning för rättegångskostnader ansetts uppkommen först när domstolen avgjort tvistemålet (Svea hovrätt 2008-10-30, mål nr T 2201-08). Samma hovrätt har dock i ett senare fall ansett att en fordran på ersättning för rättegångskostnader uppkommit löpande, i takt med att ombudsarbetet utförts (Svea hovrätt 2013-10-30, mål nr T 4219-13). Rättsläget är därmed oklart.

Skadestånd

I fråga om skadestånd utanför avtalsförhållanden har den allmänna uppfattningen i doktrinen varit att en fordran på skadestånd uppkommer vid tidpunkten för den händelse som skadeståndsanspråket grundar sig på (första rättsfaktumets princip). Även andra uppfattningar har dock framförts, såsom att en sådan fordran ska anses uppkommen när den har fixerats genom att samtliga de skadeståndsgrundande grundrekvisiten uppfyllts ( Juridisk Tidskrift 2010/11 s. 870).

Bötesfordran

Skatteverket anser att en bötesfordran uppkommer när den handling som föranlett bötesstraffet utförs. Vilken dag bötesstraffet fastställs eller när böterna förfaller till betalning saknar betydelse för när bötesfordran ska anses uppkommen.

Rättshjälpskostnad och avgift till Brottsofferfonden

När det gäller rättshjälpskostnader och avgifter till Brottsofferfonden anser Skatteverket att uppkomsten inte kan knytas till den brottsliga gärning som föranlett fordringen. Fordringarnas existens är så knutna till domstolens avgörande att fordringarna bör anses uppkomna först när domstolen har avgjort frågan om ansvar för brottet och beslutat om fordringarna.

TV-avgifter

Från och med den 1 januari 2019 finansieras radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst av en public service-avgift som tas ut som en del av den slutliga skatten. Lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst har upphävts och ersatts av lagen (2018:1893) om finansiering av radio och tv i allmänhetens tjänst. Den äldre lagen gäller även fortsatt för ärende om radio- och tv-avgift som har inletts hos Radiotjänst innan ikraftträdandet. För information om uppkomsttidpunkten för tv-avgift som påförts enligt den upphävda lagen hänvisas till motsvarande avsnitt i 2018 års utgåva av Rättslig vägledning.

Fordran på betalningsskyldighet för underhållsstöd

När underhållsstöd har lämnats till ett barn och det finns en bidragsskyldig förälder ska Försäkringskassan besluta om betalningsskyldighet för den underhållsskyldiga föräldern. Betalningsbeloppet ska helt eller delvis motsvara vad som har betalats ut i underhållsstöd. Återbetalningsskyldigheten bestäms till ett visst belopp per år och beloppet ska sedan betalas månadsvis i förskott (19 kap. 2 § SFB).

Betalningsskyldigheten är beroende av det underhållsstöd som Försäkringskassan betalar ut varje månad. Därför bör endast den del av betalningsskyldigheten som avser tiden före den kritiska tidpunkten anses ha uppkommit dessförinnan. Eftersom både utbetalning av underhållsstöd och betalningsskyldighet för stödet ska göras i förskott, får fordran på betalningsskyldighet för underhållsstöd anses ha uppkommit på förfallodagen.

Fordran på grund av utbetalning vid rot- och rutarbete

I kvittningssituationer har frågan uppkommit när en utförares fordran på utbetalning från Skatteverket har uppkommit i samband med rot- och rutarbete.

Utföraren kan begära en sådan utbetalning först när arbetet är utfört och kunden har betalat 70 procent av arbetskostnaden om det är rotarbete och 50 procent av arbetskostnaden om det är rutarbete. Utförararen ska ansöka om utbetalning senast den 31 januari året efter.

Skatteverkets uppfattning är att utförarens fordran på betalning från Skatteverket uppkommer när kunden har betalat sin del av arbetskostnaden. Det är vid denna tidpunkt de nödvändiga omständigheterna för fordrans uppkomst finns. Att det krävs en ansökan till Skatteverket för att utföraren ska få utbetalning kan inte anses ha någon betydelse för uppkomsttidpunkten.

Fordran på återkrav av rot- och rututbetalningar

Det kan hända att Skatteverket beslutar att en utförare av rot- eller rutarbete ska betala tillbaka vad som felaktigt har betalats ut (14 § lagen [2009:194] om förfarandet vid skattereduktion för hushållsarbete). Fordringar på återkrav (återbetalning) kan uppkomma i ett antal olika situationer. När en fordran på återkrav ska anses uppkommen är beroende av vilken situation som har lett till återkravet. Om t.ex. en ansökan som har lämnats in till Skatteverket innehåller felaktiga uppgifter, så anser Skatteverket att fordran på återkrav uppkommer när den felaktiga ansökan lämnades till Skatteverket. Om återkravet i stället beror på att utföraren har betalat tillbaka ett belopp till köparen som tidigare legat till grund för beslut om utbetalning, så har fordran på återkrav uppkommit när utföraren återbetalar beloppet till köparen.

Om utföraren är en juridisk person och om den felaktiga utbetalningen beror på ett brottsligt förfarande kan det även bli aktuellt att begära skadestånd av företrädarna med stöd av 2 kap. 2 § skadeståndslagen (målsägandeanspråk i samband med åtal). Det är Skatteverkets uppfattning att fordran gällande skadestånd har uppkommit när det oriktiga handlande som grundat återkravet inträffade, d.v.s. när den oriktiga ansökan lämnades in.

Fordran på återkrav av jordbruksstöd

Hovrätten har prövat frågan om tidpunkten för när en fordran på återkrav av jordbruksstöd har uppkommit. En jordbrukare som beviljats jordbruksstöd hade inte fullgjort vissa åtaganden som var kopplade till stödet. Jordbruksverket krävde därför tillbaka stödet. Jordbrukaren hade dessförinnan beviljats en skuldsanering, där återkravsfordringen inte hade anmälts. Frågan var om återkravsfordringen hade uppkommit före inledandet av skuldsaneringen, och att den därmed inte kunde göras gällande på grund av skuldsaneringens preklusionseffekt. Hovrätten ansåg att så var fallet.

Enligt hovrätten fick fordringen anses ha uppkommit senast i samband med att jordbrukaren bröt sitt åtagande, eftersom den väsentliga grunden för fordringsanspråket förelegat vid den tidpunkten. Eftersom fordringen hade uppkommit före beslutet om att inleda skuldsanering så omfattades den av skuldsaneringen (Svea HovR 2017-05-15, mål nr T 7691-16).