Ersättning till idrottsutövare

Avgiftsfri ersättning till idrottsutövare

Idrottsföreningar ska inte betala arbetsgivaravgifter på ersättningar till idrottsutövare om ersättningen sammanlagt under året är lägre än ett halvt prisbasbelopp (2 kap. 19 § SAL). Förutsättningarna för avgiftsfrihet är följande:

• den som ge ut ersättningen ska vara en ideell förening som uppfyller kraven i 7 kap. 4-6 och 10 §§ IL
• föreningen ska ha som ändamål att främja idrottslig verksamhet
• mottagaren ska vara en idrottsutövare
• den sammanlagda ersättningen som mottagaren får under året måste vara lägre än ett halvt prisbasbelopp.

De särskilda reglerna för idrottsutövare gäller även vid beräkning av förmåner från socialförsäkringen. Det innebär att inkomster som en idrottsutövare får från en idrottsförening inte är pensionsgrundande om inkomsten understiger ett halvt prisbasbelopp (59 kap. 24 § SFB). Om exempelvis en idrottsdomare har fått arvode med 20 000 kr vardera från fyra olika klubbar, kommer pensionsgrundande inkomst inte att beräknas på ersättningarna trots att de sammanlagt uppgår till 80 000 kr.

Skatteavdrag ska inte heller göras på idrottersättningar under ett halvt prisbasbelopp (10 kap. 4 § 4 SFL).

Beloppsgränsen

Ett halvt prisbasbelopp för 2020 är 23 650 kr. Om en idrottsförening ger ut ersättning till en idrottsutövare med 23 650 kr eller mer ska föreningen betala arbetsgivaravgifter på hela ersättningen, således inte bara på den överskjutande delen. Det kan innebära att föreningen ska betala arbetsgivavgifter retroaktivt för tidigare utbetald ersättning.

Det är ersättningen för arbete som ska uppgå till lägst det halva prisbasbeloppet. Kostnadsersättningar som inte utgör underlag för arbetsgivaravgifter ska därför inte räknas med vid jämförelsen med det halva prisbasbeloppet. Om exempelvis en materialförvaltare hos en idrottsklubb under ett år får 23 000 kr för arbetet (lön) och 1 200 kr i ersättning för tjänsteresor enligt milschablonen, sammanlagt 24 200 kr, vilket är över beloppsgränsen, ska klubben ändå inte betala arbetsgivaravgifter eftersom ersättningen för arbetet är mindre än ett halvt prisbasbelopp.

Skattepliktiga inkomster från idrottsverksamheten

Som skattepliktig inkomst från den idrottsliga verksamheten räknas bl.a.

• lön och arvode i pengar och skattepliktiga förmåner
• prispengar, segerpremier, träningsersättningar och fickpengar
• övergångssumma som en spelare får för att bli ansluten till föreningen
• bidrag för inköp av personlig egendom som bostad och möbler
• ersättning för resor mellan bostad och tjänsteställe
• traktamente för tjänsteresa utan övernattning
• traktamente för arbete vid tjänstestället eller inom den vanliga verksamhetsorten.

Det är viktigt att komma ihåg att reglerna bara gäller för sådana ideella föreningar som har till syfte att främja idrottslig verksamhet. Andra ideella föreningar som ger ut ersättningar till personer omfattas inte av avgiftsfriheten. Det gäller även om de som får ersättning i huvudsak arbetar ideellt för föreningen. Sådana föreningar ska betala arbetsgivaravgifter så snart ersättningen uppgår till generella beloppsgränsen, 1 000 kr.

Skattepliktiga förmåner ska ingå

Vid beräkningen av om ersättningen överstiger beloppsgränsen ska man också räkna in värdet av skattepliktiga förmåner, t.ex. bilförmån.

Idrottsredskap som idrottsutövare får eller får låna från föreningen eller en fabrikant för att användas i den idrottsliga verksamheten bör inte anses som skattepliktig förmån. Förmånen blir då inte heller underlag för arbetsgivaravgifter. Man ska inte räkna med värdet av sådana avgiftsfria förmåner i underlaget för det halva prisbasbeloppet. Detsamma gäller för fria kläder som har ett enhetligt utseende och som ska användas i den idrottsliga verksamheten, t.ex. i samband med större idrottsevenemang som OS, VM och EM. Sådana kläder bör jämställas med uniform och förmån av fri uniform är skattefri (SKV A 2008:31).

Vad är idrottslig verksamhet?

En av förutsättningarna för att ersättningen ska vara fri från arbetsgivaravgifter är att ersättningen till idrottsutövaren kommer från en sådan ideell förening som uppfyller kraven i 7 kap. 4–6 och 10 §§ IL och att föreningen har till ändamål att främja idrottslig verksamhet. I 7 kap. IL behandlas skattereglerna för ideella föreningar som innebär att föreningarna är inskränkt skattskyldiga under vissa förutsättningar.

Som idrottslig verksamhet bör även räknas verksamhet där djur medverkar men där det främst är ryttaren eller föraren som tävlar. Det gäller t.ex. ridsporter som banhoppning, dressyr och fälttävlan liksom draghund-sport. Verksamhet där det i första hand är djuret som tävlar eller bedöms, t.ex. agility och hundkapplöpning, bör inte räknas hit. Verksamhet som innehåller fysisk aktivitet, men som inte kan betecknas som idrottslig verksamhet, t.ex. jakt och fiske, bör inte heller omfattas av avgiftsfriheten. Detsamma gäller också för verksamhet som inte innebär fysisk aktivitet utan främst utgör tankesport, t.ex. schack och bridge (KRSU 2013-12-06, mål nr 2567-13).

Rättsfall: Friluftsfrämjandet

HFD har ansett att Friluftsfrämjandet var en sådan ideell förening som har till huvudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet trots att Friluftsfrämjandet inte är anslutet till Sveriges Riksidrottsförbund. HFD fann att det knappast går att dra någon klar gräns mellan idrott och friluftsliv. Det gäller särskilt aktiviteter inom den s.k. motionsidrotten. Domstolen anförde vidare att sådan friluftsverksamhet som Friluftsfrämjandet arbetar för fyller i huvudsak samma funktion, nämligen att uppmuntra till regelbunden fysisk aktivitet och därigenom bidra till ökad hälsa. HFD fann också att de ideella ledare och instruktörer som fungerat som aktiva lägerledare skulle jämställas med sådana idrottsutövare som avses i bestämmelsen om avgiftsfrihet (RÅ 1999 ref. 25).

Rättsfall: Kennelklubben

Kammarrätten i Jönköping har i en dom funnit att sådan verksamhet som Svenska Kennelklubben bedriver i samband med hundtävlingar inte skulle anses som sådan idrottslig verksamhet som kunde innebära avgiftsbefrielse (KRNJ 1999-06-02, mål nr 65–68-1999).

Vilka ska räknas som idrottsutövare?

Begreppet idrottsutövare kan omfatta ett stort antal olika kategorier. Hit räknas i första hand:

• aktiva deltagare i den idrottsliga verksamheten
• tränare
• idrottsinstruktörer
• domare och linjemän
• materialförvaltare
• speaker

Även ledare i föreningar som regelmässigt medverkar vid träningar, tävlingar och matcher om deras medverkan är en direkt förutsättning för den idrottsliga verksamheten i föreningen räknas som idrottsutövare (SKV A 2008:31).

Administrativ personal räknas inte som idrottsutövare

Som idrottsutövare räknas inte personer som utför administrativa eller andra arbetsuppgifter som inte är direkt kopplade till den idrottsliga verksamheten. Det kan exempelvis gälla. styrelseledamöter, kontorspersonal, städpersonal, kursledare och föredragshållare.

Som idrottsutövare räknas inte heller personal med funktioner som främst riktar sig mot publiken, t.ex. personal i biljettkassa, kiosk, restaurang och butik samt ordningsvakter. Inte heller bör tävlingsläkare eller köks- och serveringspersonal i övrigt, t.ex. personal i skolmatsal, som utför arbete inom ramen för sin ordinarie yrkesutövning hänföras till idrottsutövare (SKV A 2008:31), jfr rättsfallen nedan.

Blandad verksamhet

Ibland förekommer det att personer får ersättning från samma förening både som idrottsutövare och för administrativa uppgifter. I de fallen får man dela upp ersättningen så att den del som avser det administrativa arbetet blir underlag för arbetsgivaravgifter (SKV A 2008:31). Det kan exempelvis vara en person som arbetar som kassör åt en idrottsförening och får lön med 30 000 per år för det arbetet. Om kassören också ställer upp som funktionär vid ett antal tävlingar som föreningen arrangerar och får ett arvode på 15 000 kr för det, ska föreningen betala arbetsgivaravgifter endast på lönen 30 000 kr. Funktionärsarvodet är avgiftsfritt eftersom det är lägre än ett halvt prisbasbelopp

Rättsfall: Gothia cup

Kammarrätten i Göteborg har i en dom funnit att alla de funktionärer som medverkade i Gothia cup skulle räknas som idrottsutövare och att den förening som anlitat dem därför inte skulle betala arbetsgivaravgifter på ersättningarna de fått. Gothia Cup är en årlig stor fotbollsturnering i Göteborg för ungdomar från hela världen. Funktionärerna arbetade exempelvis med att ordna transporter för deltagarna, som köks- och serveringspersonal, som gruppvärdar m.m. Kammarrätten uttalade att flera av dessa arbeten rent allmänt sett till sin natur inte har samband med idrottsliga prestationer. Ersättningen till de personer som utfört dessa arbetsinsatser avsåg dock uteslutande deras arbete för tävlingen Gothia Cup. Mycket av arbetet utfördes ideellt av medlemmar i klubben och deras anhöriga. Mot bakgrund av att det handlade om ett stort avgränsat arrangemang med många deltagare, ansåg kammarrätten, att funktionärernas arbetsinsatser i detta fall skulle betraktas som direkt nödvändiga för fotbollsturneringens genomförande (KRNG 2002-11-21, mål nr 5143–5144-1999). Skatteverket beslutade att inte överklaga domen.

Rättsfall: Kökspersonal

Enligt en annan kammarrättsdom ansågs inte kökspersonal vid tävlingar som idrottsutövare i SAL:s mening. En idrottsförening hade anlitat kökspersonal vid en skola för att stå för mathållningen i samband med en större tävling med ca 1 200 deltagare. Arbetet skedde i skolans matsal med dess ordinarie personal. Ersättningarna till personalen var lika stor som den lön de hade i sin normala anställning hos kommunen (KRNJ 2005-10-27, mål nr 657-05).

Rättsfall: Matchläkare

En läkare som arbetat åt en bandyklubb i samband med matcher och träningar ansågs inte vara en sådan idrottsutövare som skulle medföra avgiftsfrihet för klubben. Ersättning till läkaren skulle därför ingå i underlaget för arbetsgivaravgifter (RÅ 2004 ref. 88). HFD uttalade att syftet med bestämmelsen om avgiftsfrihet synes ha varit att undanta mindre ersättningar som närmast varit avsedda att täcka idrottsutövarens kostnader från arbetsgivaravgifter. Ersättningen till läkaren fick antas ha getts ut för det arbete som läkaren utfört inom ramen för sin ordinarie yrkesutövning. HFD fann att läkaren inte kunde anses vara idrottsutövare i den mening som avses i den aktuella avgiftsbestämmelsen. Detta gäller även om läkaren utfört ideellt arbete i den meningen att ersättningen inte motsvarar värdet av den gjorda arbetsinsatsen.

Rättsfall: Ordningsvakter

I en kammarrättsdom ansågs inte ordningsvakter som idrottsutövare i SAL:s mening. Även om matcher inte får anordnas utan ordningsvakter har vakternas arbetsinsatser inte riktat sig mot den idrottsliga verksamheten som sådan. Insatserna kunde därmed inte anses vara en direkt förutsättning för den idrottsliga verksamheten i föreningen. Ersättningen till vakterna betraktades därför inte som ersättning till idrottsutövare (KRNJ 2005-11-08, mål nr 825-04).