OBS: Detta är utgåva 2020.2. Sidan är avslutad 2023.
Vid distansförsäljning är det frågan om försäljning av bränsle till främst privatpersoner. Enligt huvudregeln är säljaren skattskyldig vid distansförsäljning till Sverige. Om säljaren inte har ställt säkerhet för skattens betalning är i stället mottagaren av bränslet skattskyldig.
För att bränsle som förs till Sverige ska beskattas enligt bestämmelserna om distansförsäljning ska enligt 4 kap. 9 § första stycket LSE
Om bränsle som beskattats i ett annat EU-land förs in till Sverige under andra omständigheter beskattas det enligt den s.k. för in eller tar emot-bestämmelsen.
Bestämmelser om distansförsäljning till Sverige finns i 4 kap. 1 § 3 och 9–10 §§ LSE. Bestämmelserna grundar sig på artikel 36 i punktskattedirektivet.
Att bränslet ska förvärvas av någon som inte bedriver självständig ekonomisk verksamhet innebär att bestämmelserna om distansförsäljning bara ska tillämpas vid försäljning till privatpersoner eller offentligrättsliga organ. Om en näringsidkare köper beskattat bränsle från ett annat EU-land gäller i stället bestämmelserna i 4 kap. 1 § 5 och 11 § LSE, d.v.s. för in eller tar emot-bestämmelsen (prop. 2009/10:40 s. 167 jämförd med s. 191).
Skattskyldighet enligt bestämmelserna om distansförsäljning förutsätter att bränslet släppts för konsumtion innan det förs in i Sverige. Den skatt som har betalats i avsändarlandet ska under vissa förutsättningar återbetalas (artikel 36.5 i punktskattedirektivet).
För att bestämmelserna om distansförsäljning ska bli tillämpliga krävs att bränslet finns i ett annat EU-land varifrån det flyttas till Sverige av säljaren eller för säljarens räkning. Det har däremot ingen betydelse för tillämpningen av bestämmelsen i vilket land säljaren befinner sig (prop. 2009/10:40 s. 167–168 jämfört med s. 191).
Eftersom det inte har någon betydelse för tillämpningen av bestämmelsen i vilket land säljaren befinner sig, är det frågan om distansförsäljning även när säljaren befinner sig i Sverige. Detta under förutsättning att bränslet flyttas till Sverige från ett annat EU-land av säljaren eller för säljarens räkning.
När köparen transporterar bränslet till Sverige eller när transporten görs för köparens räkning är förutsättningarna för distansförsäljning inte uppfyllda. Då gäller i stället bestämmelserna i 4 kap. 1 § 5 och 11 § LSE, d.v.s. för in eller tar emot-bestämmelsen.
En förutsättning för att säljaren ska vara skattskyldig vid distansförsäljning är att säljaren har ställt säkerhet. Om säljaren inte ställt säkerhet, men övriga förutsättningar för distansförsäljning är uppfyllda, är i stället mottagaren skattskyldig för bränsle som förs in till Sverige.
En säljare som ställt säkerhet och som alltså är skattskyldig för bränsle som förs in till Sverige genom distansförsäljning kan välja mellan två olika förfaranden. Det ena regleras i 4 kap. 9 § LSE (regelbunden distansförsäljning) och det andra regleras i 4 kap. 9 b § LSE (distansförsäljning vid enstaka tillfälle).
En säljare som ställt säkerhet är skattskyldig om någon som inte bedriver självständig ekonomisk verksamhet förvärvar beskattat bränsle och bränslet transporteras hit från ett annat EU-land av säljaren eller av någon annan för säljarens räkning (4 kap. 9 § första stycket jämförd med 10 § LSE).
Vid distansförsäljning enligt 4 kap. 9 § LSE ska säljaren ställa säkerhet hos Skatteverket för betalning av skatten på det bränsle som sänds från det andra EU-landet. Säkerheten ska uppgå till ett belopp som motsvarar tio procent av den beräknade årliga skatten på bränslet (4 kap. 9 § andra stycket LSE).
Vid distansförsäljning enligt 4 kap. 9 § LSE ska säljaren företrädas av en representant som är etablerad i Sverige (4 kap. 9 a § första stycket LSE). Begreppet ”etablerad” ska ha samma innebörd som i ML och SFL (prop. 2009/10:40 s. 168 jämförd med s. 191).
Representanten ska vara godkänd av Skatteverket. Ett sådant godkännande får ges när säljaren har ställt säkerhet för skatten. Representanten ska som ombud för säljaren svara för redovisningen av skatt. Representanten ska också företräda säljaren i övriga frågor som gäller skatt enligt LSE. Underlag för kontroll av skatteredovisningen ska finnas tillgängligt hos representanten (4 kap. 9 a § första stycket LSE). Däremot är representanten inte skattskyldig (prop. 1994/95:54 s. 111).
Det bakomliggande syftet med att utse en representant är att det ska finnas en person på plats i Sverige (prop. 2009/10:40 s. 168 jämförd med s. 191).
Skatteverket anser att en säljare som är etablerad i Sverige och bedriver distansförsäljning till Sverige kan godkännas som representant för sin egen distansförsäljning. Ett godkännande kräver även att övriga förutsättningar för godkännande är uppfyllda.
Skatteverket kan återkalla representantens godkännande om förutsättningarna för godkännande inte längre finns eller om representanten begär det. Ett sådant beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte något annat anges i beslutet (4 kap. 9 a § andra stycket LSE).
Så länge förutsättningarna för distansförsäljning är uppfyllda och säljaren har ställt säkerhet är säljaren skattskyldig, även om denne inte längre företräds av en representant. Har säljaren däremot inte längre en säkerhet ställd hos Skatteverket för betalning av skatten på bränslet är i stället mottagaren skattskyldig.
Skatteverket ska registrera den som är skattskyldig enligt 4 kap. 9 § LSE (7 kap. 1 § SFL). Den som avser att bedriva sådan verksamhet ska anmäla sig för registrering hos Skatteverket (7 kap. 2 § SFL).
Den som avser att sälja bränsle till Sverige genom distansförsäljning enligt 4 kap. 9 § LSE ska anmäla detta till Skatteverket (6 § FSE). I och med att sådan anmälan lämnas är även anmälningskravet i 7 kap. 2 § SFL uppfyllt.
Anmälan om regelbunden distansförsäljning och ansökan om godkännande av representant ska göras skriftligt på blankett enligt formulär som fastställts av Skatteverket (SKV 5336) (10 § FSE).
Den som är registrerad ska lämna en punktskattedeklaration för varje redovisningsperiod (26 kap. 6 § SFL). Om en registrerad distansförsäljare inte företräds av en representant som är godkänd av Skatteverket ska säljaren i stället redovisa skatten på bränslet i en särskild skattedeklaration för varje händelse som medför skattskyldighet. Den särskilda skattedeklarationen ska ha kommit in till Skatteverket senast när bränslet förs in till Sverige (26 kap. 8 § 2 jämförd med 35 § SFL).
Den som endast vid ett enstaka tillfälle säljer bränsle till någon i Sverige genom distansförsäljning ska, i stället för vad som anges i 4 kap. 9 och 9 a §§ LSE, anmäla sig till Skatteverket och ställa säkerhet för skatten på bränslet innan bränslet sänds från det andra EU-landet. Sådan distansförsäljning regleras i 4 kap. 9 b § LSE.
När det handlar om distansförsäljning vid ett enstaka tillfälle kan det uppfattas som onödigt betungande att utse en representant och därför ställs inget sådant krav (jfr prop. 2009/10:40 s. 169 jämförd med s. 191).
Anmälan om distansförsäljning vid enstaka tillfälle ska göras skriftligt på blankett enligt formulär som fastställts av Skatteverket (SKV 5372) (10 § FSE).
Distansförsäljaren ska redovisa skatten på bränslet i en särskild skattedeklaration för varje händelse som medför skattskyldighet. Deklarationen ska ha kommit in till Skatteverket senast fem dagar efter att bränslet förts in till Sverige (26 kap. 8 § 1 jämförd med 35 § SFL).
Bestämmelserna om distansförsäljning i 4 kap. 9 och 9 b §§ LSE omfattar även sådana överföringar av bränsle som sker utan vinstsyfte och som inte utgör gåvoförsändelser (4 kap. 9 § tredje stycket LSE).
Om säljaren inte har ställt säkerhet för skatten vid distansförsäljning till Sverige är den som tar emot bränslet skattskyldig i stället för säljaren (4 kap. 1 § 4 och 10 § LSE).
Bestämmelsen grundar sig på artikel 36.3 i punktskattedirektivet. Enligt den artikeln kan destinationsmedlemsstaten föreskriva att mottagaren av varorna vid distansförsäljning under vissa förutsättningar ska vara skattskyldig i stället för säljaren. Mottagaren kan enligt direktivet utses som skattskyldig om säljaren inte har följt kraven på registrering och ställande av säkerhet för skatten. Härigenom ger direktivet upphov till en situation där mottagaren av varorna har ett intresse av att förvissa sig om att säljaren fullgör sina skyldigheter avseende skattebetalning i destinationsmedlemsstaten. Mot denna bakgrund har det föreskrivits i 4 kap. 10 § LSE att mottagaren av varorna ska vara skattskyldig för de varor som hen tar emot, om säljaren inte har ställt säkerhet för den svenska skatten på varorna (jfr prop. 2009/10:40 s. 169 jämförd med s. 191).
Om säljaren inte har ställt säkerhet för skatten och det alltså är mottagaren som är skattskyldig, ska mottagaren redovisa skatten i en särskild skattedeklaration för varje händelse som medför skattskyldighet (26 kap. 8 § 1 SFL). Deklarationen ska ha kommit in till Skatteverket senast när bränslet förs in till Sverige (26 kap. 8 § 1 och 37 § SFL). Skulle säljaren trots det ändå betala skatten på varorna ska beloppet återbetalas till säljaren. Detta följer av allmänna rättsgrundsatser (prop. 2009/10:40 s. 169 jämförd med s. 191).
Om säkerhet inte ställts får bränslet inte transporteras. Enligt bestämmelser i LPK får Tullverket omhänderta bränsle som flyttas utan att säkerhet ställts och ska besluta om skatten i stället för Skatteverket för det bränslet. I LPK finns även straffbestämmelser för den som transporterar bränsle utan att dessa krav är uppfyllda.