Meny

För att få avdrag för anskaffningsutgiften för ett inventarium krävs att företaget äger det, att inventariet är levererat till företaget och att inventariet är anskaffat för att användas i verksamheten.

Läs om redovisningen av materiella och immateriella anläggningstillgångar.

Förutsättningar för avdrag

För avdragsrätt är det inte tillräckligt att viss egendom enligt inkomstskattelagen skattemässigt klassificeras som inventarier. Det finns ingen bestämmelse i 18 kap. IL som uttryckligen anger vem som ska göra avdrag för anskaffningsutgiften för inventarier. I lagtexten framgår att avdraget gäller för utgifter för att ”anskaffa” inventarier (18 kap. 3 § IL), liksom att det är frågan om inventarier som fortfarande ”tillhör” näringsverksamheten (18 kap. 13 § IL).

För att ett företag ska få göra avdrag för anskaffningsutgiften för ett inventarium krävs att

  • företaget är ägare till inventariet
  • inventariet är levererat till företaget
  • inventariet är anskaffat för verksamheten som företaget bedriver.

Anskaffningsutgiften för inventarier dras av genom årliga värdeminskningsavdrag eller, om vissa förutsättningar är uppfyllda, omedelbart vid anskaffningstillfället. Något värdeminskningsavdrag får inte göras på konst och andra tillgångar som kan antas ha ett bestående värde (18 kap. 3-4 §§ IL).

Ägare till egendomen

Den skatterättsliga bedömningen om vem som är ägare till egendomen följer i regel de civilrättsliga reglerna. Den som civilrättsligt är ägare till egendomen har vanligtvis också rätt till värdeminskningsavdraget på denna. Det kan i många fall vara komplicerat att avgöra när äganderätten till ett inventarium exakt övergår till en förvärvare. Vid ett förvärv av ett inventarium från någon annan kan äganderätten övergå direkt, successivt, helt eller bara delvis.

I praxis har man gjort vissa avsteg från den formella äganderätten. Vid avbetalningsköp har Högsta förvaltningsdomstolen ansett att värdeminskningsavdraget för tillgången tillkommer köparen, trots att säljaren förbehållit sig äganderätten intill dess att betalningen är fullgjord (RÅ 1968 ref. 54). Ett annat fall gällde lösöreköp enligt lösöreköplagen (SFS 1845:50), där frågan var om rätten till värdeminskningsavdrag tillkom köparen eller säljaren. I rättsfallet fick säljaren behålla rätten till avdrag, trots att köparen civilrättsligt är att anse som ägare till den sålda egendomen (RÅ 1956 ref. 5). Samma synsätt kan många gånger anläggas på andra former av s.k. säkerhetsöverlåtelser.

När man bedömer vem som har rätt till värdeminskningsavdraget kan man ibland skatterättsligt bortse från äganderättsförbehåll som har sin grund i att ge säljaren eller en långivare en särskild form av säkerhet för sin fordran. Sådana omständigheter kan göra att den reella ägaren, och inte den formella ägaren, ska ha rätt till värdeminskningsavdrag på inventariet.

Nyttjanderättshavarens rätt till avdrag

Om arrendatorer och andra nyttjanderättshavare anskaffar byggnadsinventarier, markinventarier eller andra inventarier som de innehar med nyttjanderätt och fastighetsägaren blir ägare till dessa tillgångar, är det ändå nyttjanderättshavaren som ska göra värdeminskningsavdrag på tillgångarna (18 kap. 6 § IL och 19 kap. 27 § IL). Läs mer om nyttjanderättshavarens avdragsrätt för förbättringar.

Vem är ägare vid hyra och leasing?

Leasing- och andra hyresavtal kan vara konstruerade så att det kan vara svårt att avgöra om transaktionen innebär en hyra, en lånetransaktion eller ett köp. Avtalets verkliga innebörd är avgörande för frågan om det i beskattningshänseende handlar om hyra, en lånetransaktion eller ett köp. Om det i avtalet finns en klausul om framtida äganderättsövergång kan ett hyresavtal i vissa fall vara att betrakta som ett avbetalningsköp. Parterna måste dock ha avsett att äganderätten till inventariet ska förvärvas av hyrestagaren, som i så fall är den som får rätten till värdeminskningsavdrag. Till följd av detta betraktas den erlagda hyran som avbetalning. Läs om värdeminskningsavdrag vid leasing.

Skatteverket anser att redovisningsreglerna för s.k. finansiell leasing inte kan läggas till grund för beskattningen. Redovisningsreglerna innebär att leasetagaren ska redovisa leasingobjektet som tillgång och göra avskrivning på detta, trots att leasetagaren inte formellt äger objektet. Rätten till det skattemässiga värdeminskningsavdraget tillkommer ägaren av inventariet, d.v.s. normalt leasegivaren. Skatteverket anser att det undantagsvis kan bli aktuellt att skattemässigt – i enlighet med vad som var fallet i rättsfallen RÅ 1998 ref. 58 I-III – göra en annan bedömning av leasingavtalets verkliga innebörd, varigenom leasegivaren inte anses utgöra ägaren till inventarierna.

Leverans av egendomen

För att förvärvaren ska vara berättigad till värdeminskningsavdraget krävs också att inventarierna har levererats till denna och utgör en funktionell enhet. Inventariet behöver inte ha tagits i bruk av företaget för avsett ändamål.

Frågan om när inventariet ska anses vara levererat till företaget är inte närmare reglerad i 18 kap. IL. Högsta förvaltningsdomstolen har gett ett företag rätt till värdeminskningsavdrag på maskiner som levererats till företaget, trots att de inte var inmonterade så att företaget kunde ta dem i bruk (RÅ 1978 Aa 149). Högsta förvaltningsdomstolen har i ett senare avgörande som gällde avdragsrätten för korttidsinventarier uttalat att praxis antyder att man även kan göra avdrag för den tid då inventariet befunnit sig i näringsidkarens ägo, utan att inventariet brukats på något närmare angivet sätt (RÅ 1994 ref. 78).

För egentillverkade inventarier torde det krävas att inventariet senast på balansdagen är färdigställt. I likhet med inköpta inventarier behöver man inte ha inmonterat inventariet, men det ska vara en funktionell enhet. Det är alltså inte tillräckligt att företaget har köpt in råmaterial till maskinen och att detta har levererats till företaget.

Under vissa förutsättningar kan man göra nedskrivning av värdet på rätten till leverans av en tillgång, s.k. kontraktsnedskrivning enligt 18 kap. 23 § IL. I det fallet är tillgången inte levererad till företaget, men företaget har ändå möjlighet att göra avdrag för en värdenedgång på tillgången som kommer att levereras till företaget.

Immateriella rättigheter kan inte levereras på samma sätt som vanliga inventarier eftersom sådana inte har någon fysisk form. En slutsats som kan dras av det s.k. transpondermålet är att värdeminskningsavdrag kan göras först vid den tidpunkt en köpare kan börja utnyttja rättigheten för sitt ändamål (RÅ 2004 ref. 141).

Egendom som är hos tredje man

Om en köpare förvärvar inventarier som finns hos tredje man, kan rätten till värdeminskningsavdrag för inventariet inte knytas till en fysisk leverans från säljaren till köparen. I stället torde köparen få rätt till värdeminskningsavdrag först då den tredje mannen har erhållit ett meddelande om att egendomen överlåtits till köparen, s.k. denuntiation. För att denuntiationen ska medföra att köparen får rätt till värdeminskningsavdrag får säljaren inte fortsättningsvis ha möjlighet att förfoga över den sålda egendomen.

Byggnadsinventarier och markinventarier

Vid köp av en fastighet är det normala att köparen får rätt till värdeminskningsavdraget på byggnaden i och med att köpekontraktet undertecknas. Om en senare tidpunkt avtalats för äganderättsövergång av fastigheten får köparen rätt till värdeminskningsavdraget vid denna senare tidpunkt. Samma tidpunkt för äganderättsövergång bör gälla även sådana fastighetsdelar som skattemässigt behandlas som inventarier (byggnadsinventarier).

För nyuppförda byggnader medges värdeminskningsavdraget först från den tidpunkt då byggnaden är färdigställd (19 kap. 5 § IL). För att företaget ska får avdragsrätt för byggnadsinventarier krävs, utöver att företaget äger dem, att de har levererats och att de är en funktionell enhet. För egentillverkade byggnadsinventarier krävs att inventariet är färdigställt på samma sätt som för vanliga egentillverkade inventarier, eftersom det inte är möjligt att hänföra råmaterial eller delvis bearbetat råmaterial till inventarier. Samma principer tillämpas för markinventarier.

Egendomen ska vara anskaffad för verksamheten

För att ett företag ska få avdrag för anskaffningsutgiften krävs det att inventariet är anskaffat för verksamheten. Endast utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster ska dras av som kostnader i näringsverksamheten (16 kap. 1 § IL).

Rättsfall: tillgångar som inte har samband med verksamheten

Högsta förvaltningsdomstolen har vägrat företag avdrag för värdeminskning på en havskryssare. Som motivering anförde domstolen att oavsett om havskryssaren på olika sätt kunde ha varit till nytta för bolaget, så hade båtens användning inte något sådant samband med bolagets verksamhet att kostnaderna för båten kunde dras av som omkostnad i rörelsen (RÅ 1970 ref. 21).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • RÅ 1956 ref. 5 [1]
  • RÅ 1968 ref. 54 [1]
  • RÅ 1970 ref. 21 [1]
  • RÅ 1978 Aa 149 [1]
  • RÅ 1994 ref. 78 [1]
  • RÅ 1998 ref. 58 [1]
  • RÅ 2004 ref. 141 [1]

Lagar & förordningar

Ställningstaganden

  • Finansiell leasing och beskattning [1]