Meny

Prismetoder har inte varit föremål för prövning så ofta i svenska domstolar. Här redogörs för diskussionen om val av prismetod i de s.k. Shell-målen samt i vissa kammarrättsdomar.

Få svenska mål om prismetoder

I svensk rättspraxis finns mycket få mål som handlar om hur man väljer eller tillämpar en prismetod. Detta beror på att de multinationella företagen tidigare hade decentraliserade affärsmodeller utan någon omfattade koncernintern handel av varor. Från 1990-talet och framåt har dessa affärsmodeller mer och mer ersatts av centraliserade modeller som kräver en mer genomtänkt struktur för prissättning av såväl varor och tjänster som nyttjandet av immateriella tillgångar. Denna utveckling har tillsammans med ökade krav på dokumentation och tillkomsten av vinstmetoder i OECD:s riktlinjer medfört nya typer av ersättningssystem som är uppbyggda kring de metoder som beskrivs i riktlinjerna.

Rättsfall: RÅ 1991 ref. 107, Shell-målen

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade i de så kallade Shell-målen att den rättspraxis som fanns fram till då inte gav någon vägledning i prissättningsfrågor (RÅ 1991 ref. 107). De mål som Högsta förvaltningsdomstolen avgjort efter Shell-målen innehåller inte heller någon närmare diskussion om prismetoder.

I Shell-målen prövade Högsta förvaltningsdomstolen prissättningen på svenska Shells inköp och befraktning av råolja från ett närstående utländskt bolag, SIPC. I målet behandlas dels frågan om val av mer än en prismetod, dels frågan om marknadsprismetoden är den mest lämpliga metoden.

En utförlig beskrivning av Shell-målen finns på sidan Den svenska korrigeringsregeln.

I Shell-målen användes bara en prismetod

Högsta förvaltningsdomstolen fann i Shell-målen att marknadsprismetoden var den enda prismetod som kunde tillämpas. Skälet till det var framför allt att det inte hade presenterats något material som skulle kunna ligga till grund för någon annan prismetod. Domstolen uttalade att även om det hade varit av värde att också tillämpa någon av de andra prismetoderna, så var marknadsprismetoden den enda metoden som stod till buds, och då fick prövningen göras mot bakgrund av de uppgifter som fanns tillgängliga om prisförhållandena på råolje- och fraktmarknaderna (jfr punkterna 2.11–2.12 i riktlinjerna).

Marknadsprismetoden tillämpades trots att det inte fanns någon motsvarighet på marknaden

Marknadsprismetoden kan vara svår att tillämpa eftersom det inte alltid är möjligt att hitta jämförbara oberoende transaktioner. När det gällde frakttjänsterna i Shell-målen fann Högsta förvaltningsdomstolen att de saknade motsvarighet på marknaden. Domstolen gjorde därför en hypotetisk bedömning av vad en oberoende råoljeimportör hade varit beredd att betala för de tjänster som SIPC hade tillhandahållit (jfr punkterna 2.14–2.17 och 2.23–2.26 i riktlinjerna).

Rättsfall från kammarrätterna: val av prismetod

Kammarrätten i Sundsvall har prövat prissättningen på varor i ett fall där försäljningen redovisades hos ett svenskt bolag till följd av ett kommissionärsförhållande (KRSU 2010-07-06, mål nr 1975–1979-07). Varorna såldes till ett schweiziskt dotterbolag som i sin tur sålde varorna vidare till koncernens försäljningsbolag i flera länder. Dotterbolaget ansvarade också för lagerhantering och distribution i koncernen.

I målet fanns en internprissättningsstudie där man hade tillämpat nettomarginalmetoden. Kammarrätten anförde att när man i en tvist ska bestämma ett armlängdspris kan man varken utesluta en viss metod eller slå fast att den tillämpade metoden är den enda rättvisande. Varje metods styrkor och svagheter måste tas med i bedömningen av vilket värde den valda metoden ska anses ha. Det faktum att bolaget hade valt en viss metod (nettomarginalmetoden) för att komma fram till ett armlängdspris hindrade alltså inte att Skatteverket använde en eller flera andra metoder för att pröva om det aktuella priset var armlängdsmässigt. Kammarrätten fann att prissättningsstudien kunde läggas till grund för bedömningen eftersom den åberopats av både bolaget och Skatteverket. Således kunde nettomarginalmetoden användas.

I studien jämfördes det schweiziska bolagets rörelsemarginal med rörelsemarginalen hos ett antal jämförelseobjekt. Skatteverket ansåg att samtliga valda jämförelseobjekt kunde godtas, men menade att en vinstindikator baserad på rörelsekostnader borde ha använts i stället.

Kammarrätten framhöll att avgörande för vilken som var den mest rättvisande vinstindikatorn främst var vad som utgjorde de värdeskapande faktorerna i den bedrivna verksamheten. Efter en genomgång av olika funktioner och risker bedömde kammarrätten att det schweiziska bolagets värdeskapande verksamhet bestod av en snabb och säker distribution av varorna och därför i första hand var en funktion av de rörelsebaserade kostnaderna.

Skatteverkets kommentar: kammarrättsdomar om val av prismetod

I OECD:s riktlinjer benämns den vinstindikator som tillämpades i målet för Berry ratio. OECD skriver att Berry ratio kan vara användbart just för mellanhänder, d.v.s. företag som köper varor från vissa närstående företag och säljer vidare till andra närstående företag (jfr punkterna 2.106–2.108 i riktlinjerna). Läs mer om vinstpåslaget i denna kammarrättsdom på sidan Jämförbarhetsanalys.

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • KRSU 2010-07-06, mål nr 1975–1979-07 [1]
  • RÅ 1991 ref. 107 [1]