Meny

En arbetsgivare kan ha olika utgifter i egenskap av arbetsgivare, till exempel löner, förmåner och kostnadsersättningar, men även vinstdelning. Sådana utgifter ska dras av som kostnad.

Löner och förmåner

Löner, ersättningar och förmåner till anställda är avdragsgilla enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § IL. Vissa särskilda begränsningar gäller för avdragsrätten för ersättning till anställda som också är närstående. Reglerna om så kallad familjebeskattning finns i 60 kap IL.

Förmåner

Arbetsgivarens utgifter för förmåner för anställda är avdragsgilla, oavsett om förmånen är skattepliktig eller inte hos den anställde.

Aktierelaterade ersättningar

Arbetsgivaren får enligt praxis göra avdrag för aktierelaterade ersättningar, som till exempel personaloptioner, även om denne inte haft någon egentlig utgift.

I vissa fall är förmån av personaloption skattefri. En arbetsgivare har i dessa fall inte rätt till avdrag (16 kap 37 § IL).

Kostnadsersättningar

Traktamenten och bilersättning är avdragsgilla som kostnadsersättning upp till de belopp som de är skattefria för mottagaren. För belopp som överstiger den skattefria ersättningen medges avdrag såsom för lön.

Personalvårdskostnader

Avdragsrätten för kostnader för personalvårdsförmåner som personalfester och andra former av intern representation är begränsad enligt reglerna om avdrag för representation.

Till personalvårdskostnader räknas även bidrag till olika former av personalföreningar. Bidrag till andra föreningar eller sammanslutningar har ansetts vara avdragsgilla bara i de fall samtliga, eller så gott som samtliga, medlemmar har varit anställda i företaget.

Rättsfall: avdrag medgavs för bidrag till en badhusförening

Fagersta bruk medgavs avdrag för bidrag till en badhusförening som låg på en ort som till 80 procent beboddes av bolagets anställda och deras familjer (RÅ 1952 Fi 241). Uppgiften om andelen bolagsanställda framgår inte av notismålet i sig, men det framgår av referatet av domen i Svensk Skattetidning 1953, sidan 32.

Rättsfall: avdrag för bidrag medgavs inte eftersom bidraget i väsentlig mån kom andra än anställda till del

Trots att 70 procent av ortens yrkesverksamma var anställda av företaget ansågs det att avdrag för bidrag till en sim- och idrottshall inte kunde medges, eftersom bidraget i väsentlig mån skulle komma andra än anställda till del (RÅ 1968 ref. 46).

Gåvor till anställda

Gåvor till anställda betraktas regelmässigt som avdragsgilla för arbetsgivaren.

Lönebikostnader (socialavgifter m.m.)

Arbetsgivarens utgifter för lönebikostnader ska dras av enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § IL, om utgifterna inte ska dras av enligt någon annan särskild bestämmelse

Arbetsgivaravgifter och särskild löneskatt

Arbetsgivaravgifter och sådan särskild löneskatt som arbetsgivaren ska betala på utgivna ersättningar ska dras av enligt 16 kap. 17 § IL.

Detsamma gäller sådan särskild löneskatt på pensionskostnader som arbetsgivaren har.

Hälso- och sjukvård

En anställds förmån av fri hälso- och sjukvård som inte är offentligt finansierad, är från och med den 1 juli 2018 inte längre skattefri. Som en följd av detta slopas det tidigare avdragsförbudet för sådana utgifter för anställda. Slopandet av avdragsförbudet gäller förmåner som har tillhandahållits efter den 30 juni 2018.

Arbetsgivaren får göra avdrag för anställdas offentligfinansierade hälso- och sjukvård. Detsamma gäller offentligt finansierad tandvård eftersom det är en skattepliktig förmån.

Kostnader vid arbete utomlands

Om arbetsgivaren bekostar en anställds sjuk- och hälsovård samt läkemedel utomlands är detta en förmån för den anställde. Arbetsgivaren får därför avdrag för dessa utgifter enligt 16 kap. 1 § IL som en lönekostnad.

Om kostnaderna har uppkommit i samband med arbete utomlands är detta en skattefri förmån för den anställde. Detta påverkar dock inte arbetsgivarens avdragsrätt.

Vaccinering

Arbetsgivaren får även göra avdrag för utgifter för vaccinering som betingas av verksamheten (16 kap. 23 § IL). Det kan vara fråga om influensavaccinationer eller vaccinationer inför en tjänsteresa.

Företagshälsovård

  • Utgifter för företagshälsovård är avdragsgilla (16 kap. 23 § IL). Om organisationer inom företagshälsovården även tillhandahåller andra hälso- och sjukvårdstjänster ska dessa tjänster hanteras enligt de regler som gäller för sådan vård.

Rehabilitering och förebyggande behandling

Arbetsgivaren får göra avdrag för utgifter för arbetslivsinriktad rehabilitering, om åtgärderna syftar till att den anställde ska kunna fortsätta sitt arbete. Även utgifter för förebyggande behandling är avdragsgilla om behandlingen syftar till att den anställde ska kunna fortsätta förvärvsarbeta (16 kap. 24 § IL).

Med hänsyn till de olika möjligheterna till avdrag för rehabilitering och förebyggande behandling jämfört med annan sjuk- och hälsovård, är definitionen av begreppen viktig.

När regeln infördes var det avgörande för avdragsrätten att arbetsgivaren skulle stå för kostnaden, enligt 22 kap. lagen om allmän försäkring, AFL. Dessa regler fördes senare över till socialförsäkringsbalkens 30 kapitel. Eftersom införandet av socialförsäkringsbalken inte avsågs medföra några andra ändringar än dem som orsakades av omskrivningen som sådan (prop. 2008/2009:200 s. 393) bör man även fortsättningsvis kunna hämta ledning från prop. 1994/95:182 s. 29–31.

Begreppet rehabilitering

Rehabilitering ska syfta till att ge den som drabbats av sjukdom arbetsförmågan tillbaka, samt förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete. Rehabilitering kan till exempel komma i fråga efter ett långvarigt sjukdomstillstånd, en trafikolycka eller kronisk sjukdom som till exempel återkommande ryggskott. Det kan även gälla den som har drabbats av akut sjukdom som hjärnblödning eller hjärtinfarkt, där patienten bland annat måste ha en målmedveten fysisk träning hos en sjukgymnast. Andra vanliga rehabiliteringsåtgärder är vård av missbrukare och ryggträning på rygginstitut.

Begreppet förebyggande

Med förebyggande behandling avses medi­cinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som syftar till att förebygga eller häva en nedsättning av arbetsförmågan för anställda som har en förhöjd sjukdomsrisk (3 kap. 7 b § AFL). Den sjukdom som annars kan befaras upp­komma ska vara av sådan art att den kan för­väntas leda till ned­sättning av arbetsförmågan. Som exempel kan nämnas sjuk­lig övervikt. Det kan också gälla funktions­träning, t.ex. hörsel­träning, talträning och rörelse­träning i bassäng. I dessa fall har en sjukdom orsakat en bestående funktions­nedsättning. Behand­ling­en avser inte att bota sjuk­domen, utan att förbättra eller mot­verka en för­sämring av sjuk­domen, i syfte att förhindra att en oförmåga att arbeta uppstår eller ökar (prop. 1994/95:182 s. 31).

Arbetsgivare ska göra en rehabilliteringsutredning

Arbetsgivaren ska i samråd med den anställde svara för att dennas behov av rehabilitering snarast klar­läggs och att de åtgärder som behövs för en effektiv reha­bilitering vidtas. Arbets­givaren ska göra en rehabiliterings­utredning och Försäk­rings­kassan samordnar och utövar tillsynen över rehabili­te­rings­insatserna. Såväl förebyggande medicinsk behandling som arbets­livsinriktad rehabilitering sker enligt AFL under För­säk­ringskassans överinseende, men det före­kommer också reha­bili­tering utanför Försäkringskassans kontroll.

För att bestäm­melserna inte ska missbrukas bör man ställa vissa krav för att avdrag ska medges. Några formella beviskrav på läkarintyg finns inte. Flertalet fall torde vara tämligen klara och inte kräva nå­gon när­mare utredning. Det bör räcka med att hänvisa till t.ex. Försäk­ringskassans behandlingsplan. I andra fall kan det krävas intyg av personalen som utför behandlingen (prop. 1994/95:182 s. 31).

Avdrag för försäkringskostnad

På grund av lagstiftningen om arbetsgivarens rehabiliterings­ansvar förekommer försäkringar som bl.a. täcker kostnaderna för arbets­givarnas rehabiliteringsutredningar.

En annan för­säkring inom re­habiliterings­området är krisförsäkringen som bekostar bl.a. psy­kologstöd när personalen blivit utsatt för rån eller liknande. Sådana för­säk­ringar som bekostar åtgärder inom ramen för 22 kap. AFL, eller som syftar till att den anställde ska kunna fortsätta att för­värvs­arbeta är också avdrags­gilla (prop. 1994/95:182 s. 31).

Utvidgad avdragsrätt

Arbetsgivaren kan också i det enskilda fallet åta sig att – utöver de åtgärder som han eller hon är skyldig att stå för – svara för kost­naderna för rehabiliteringen eller den före­byggande behand­lingen. Det är på arbetsplatsen som man lättast upptäcker tecken på skador och ohälsa. Det är därför angelä­get att arbetsgivaren uppmuntras till att ta ett större rehabi­literingsansvar än vad som åligger honom eller henne enligt lag. Därför bör man medge avdrag för åtgärder som syftar till att den anställde ska kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Den anställdes problem ska inte behöva vara så långt gångna att han eller hon löper stor risk att inte kunna fortsätta arbeta. Åtgärderna ska ske i ett lång­siktigt perspektiv och syfta till att upprätthålla arbetsför­mågan.

Behandlingsmetoden är inte avgörande

Valet av behandlingsmetod är inte avgörande för avdrags­rätten. En arbetsgivare bör kunna vända sig såväl till den tradi­tionella medicinska hälso- och sjukvården som till alter­na­tiv­medicinsk vård och andra liknande verksamheter. En förut­sättning är givetvis att åt­gärden kan anses som rehabi­litering eller förebyggande behand­ling, och att arbets­givaren kan visa att åtgärden syftar till att den anställde ska kunna fortsätta förvärvsarbeta. Behandling hos sjuk­gymnast, naprapat och massör kan rymmas i nämnda begrepp. Arbetsgiva­ren måste dock i varje enskilt fall kunna visa att det finns en förhöjd risk för en sjukdom som kan leda till en nedsättning av arbetsförmågan, och att den åtgärd som vidtas syftar till att för­hindra nedsättning av arbetsförmågan.

När uppkommer då en rehabi­literingssituation eller en före­byggande behandling? Det första sjukbesöket och eventuellt uppfölj­ningsbesök i exempelvis ett akut, kortvarigt sjukdomstillstånd, eller sjukdom som kräver kontroller med jämna mellanrum, får i regel anses va­ra hän­för­liga till sjukvård med beskattning och avdragsrätt enligt de regler som gäller för sådan vård. Rehabilitering och före­byggande behandling följer ofta någon form av behand­lings­plan.

Exempel: gränsdragning mellan sjukvård och förebyggande behandling

Den anställde drabbas av nackspärr. En läkare under­söker den anställde och remitterar honom eller henne till en sjuk­gymnast samt ger något smärtstillande pre­parat. Den anställde går hos sjukgymnasten ett antal gång­er var­efter ”spärren” ger sig. Sjukgymnasten konsta­terar dock att den anställde har en tendens att få problem lik­nande nackspärr och rekommenderar därför viss behand­ling i förebyggande syfte trots att patienten för till­fället inte har några besvär. Den anställde diskuterar detta med sin arbetsgivare som efter konsultation av sjuk­gymnasten åtar sig att svara för kostnaderna för sjuk­gymnastens behandling av den anställde i före­byggande syfte enligt en överens­kommen ”plan”. Den anställdes kon­sulta­tion av läkaren och akuta behand­ling hos sjuk­gymnasten är sjuk­vård. Den fortsatta behand­ling­en av den anställde hos sjuk­gym­nasten är en före­byggande behand­ling mot återfall med syftet att den anställde ska vara fortsatt arbetsför.

Förebyggande behandling eller friskvård?

Gränsen mellan förebyggande behandling och friskvård kan ibland vara svår att dra. Friskvård är renodlat förebyggande ar­bete för eget välbefinnande. Om en frisk person får träning, behand­ling eller dylikt hos en massör, på hälsohem m.m., eller indi­vi­duell rådgivning för att gå ner i vikt, kan det vara en förmån av friskvård.

Avsättning till en vinstandelsstiftelse

Ett företag som gör en avsättning till en vinstandelsstiftelse kan få avdrag för avsättningen.

När arbetsgivare gör avsättningar till en vinstandelsstiftelse ska arbetsgivaren betala särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.

Normalt fungerar stiftelsen så att företaget ensidigt förbinder sig att ett visst år eller årligen lämna över en del av företagets vinst till en stiftelse som bildats av de anställda eller av personalorganisationerna vid företaget.

För att få avdragsrätt krävs det enligt praxis att följande tre förutsättningar alla är uppfyllda:

  • syftet med att överföra medlen till stiftelsen är att premiera de anställda för arbetsinsatser som de utfört
  • förvaltningen av medlen sker på sådant sätt att de anställdas rätt till utbetalning tryggas
  • tillgångarna tillfaller dem som omfattas av stiftelsens ändamål vid stiftelsens upplösning

Rättsfall: ändamålet får inte huvudsakligen vara att trygga det givande företagets fortbestånd

Högsta förvaltningsdomstolen nekade avdrag för en avsättning till en stiftelse som hade som en av två huvuduppgifter att förvärva aktierna i bolaget. Domstolen fann att detta innebar att stiftelsen inte uteslutande eller ens huvudsakligen haft till ändamål att förvalta vinstandelsfonden på ett sådant sätt att den tryggade de anställdas rätt till utbetalning av medel ur fonden (RÅ 1985 1:18).

Rättsfall: avdragsrätten omfattar även fåmansbolag

Högsta förvaltningsdomstolen fann att den omständigheten att det betalande företaget var ett fåmansföretag inte var skäl att vägra bolaget avdrag för överföringar till stiftelsen (RÅ 1984 1:72 I).

Jämför dock med RÅ 1986 not. 374 (förhandsbesked) där bolaget inte ansågs ha rätt till avdrag i ett fall där företaget endast hade fem anställda och samtliga dessa anställda var delägare i bolaget. Skatterättsnämnden anförde att det inte var klarlagt om syftet med avsättningarna var att premiera utförda arbetsinsatser. Bolaget ansågs därför inte ha rätt till avdrag för avsättningarna till stiftelsen.

Rättsfall: företagets kostnad för vinstdelningen ska redovisas det år då vinsten uppstått

Ett företag hade yrkat på avdrag för avsättningar till en vinstandelsstiftelse det år som vinsten uppstått. Överföringen till stiftelsen hade dock skett efter den tidpunkt då bolaget varit skyldigt att lämna en självdeklaration.

Bokföringsnämnden har anfört att ett företags kostnad för vinstdelning ska redovisas i bokslutet för det år då vinsten uppstått.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det är en grundläggande princip att en näringsidkares resultatredovisning skall läggas till grund för beskattningen, om den inte strider mot god redovisningssed eller särskilda bestämmelser i lag.

Några särskilda lagbestämmelser om avdrag för avsättningar till vinstandelsstiftelser finns inte. Det fanns därför inget skäl att neka avdrag för det aktuella året (RÅ 2004 ref. 10).

Fler rättsfall där avdragsrätten för avsättning till en vinstandelsstiftelse har prövats

Frågan om avdragsrätt för avsättning till en vinstandelsstiftelse har dessutom prövats i bl.a. följande rättsfall:

  • RÅ 1983 1:19 (ej avdrag)
  • RÅ 1984 1:72 II (ej avdrag)
  • RÅ 1985 1:11 (avdrag)
  • RÅ 1987 not. 691 (ej avdrag)
  • RÅ 1990 not. 356 (ej avdrag)
  • RÅ 1994 ref. 38 (avdrag)

Avgifter till arbetsgivarorganisationer

Avgift till arbetsgivarorganisationer ska dras av endast till den del avgiften avser konfliktändamål (16 kap. 13 § IL).

Referenser på sidan

Domar & beslut

  • RÅ 1952 Fi 241 [1]
  • RÅ 1968 ref. 46 [1]
  • RÅ 1984 1:72 I [1]
  • RÅ 1985 1:18 [1]
  • RÅ 2004 ref. 10 [1]

Lagar & förordningar

Propositioner

  • Proposition 1994/95:182 Beskattning av fri hälso- och sjukvård samt vissa andra förmåner [1] [2] [3] [4]
  • Proposition 2008/09:200 Socialförsäkringsbalk [1]