Skattebefriade användningsändamål

Skattebefrielsen ges antingen som avdrag eller som återbetalning

Den som är skattskyldig får skattebefrielse i form av avdrag. Den som inte är skattskyldig får skattebefrielse för sin elförbrukning i form av återbetalning. I vissa fall får en elförbrukare skattebefrielse genom att den som överför elen gör avdrag. Viss skattebefrielse ges bara som återbetalning så att även den som är skattskyldig får ansöka om återbetalning.

Vissa skattebefrielser omfattas av reglerna om statligt stöd

Vissa skattebefrielser utgör statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget. För de skattebefrielserna ställs krav på att den som tar emot stöd (stödmottagare) ska lämna vissa uppgifter och inte får vara ett företag i ekonomiska svårigheter eller föremål för vissa betalningskrav. De skattebefrielser som regleras i 11 kap. 9 § första stycket 1–5 LSE omfattas inte av de krav som ställs med anledning av statsstödsreglerna.

Stödordningar

När det gäller energiskatt på el menas med stödordning ett sådant statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget som utgörs av skattebefrielse för vart och ett av de ändamål som anges i 1 kap. 11 a § 12–19 LSE. Dessa är:

• förbrukning av el för framställning av värme eller kyla som levererats för vissa återbetalnings berättigande ändamål (9 kap. 5 och 5 a §§ LSE)
• förbrukning av el i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet (11 kap. 9 § första stycket 6 LSE och 14 § LSE)
• förbrukning av el i datorhall (11 kap. 9 § första stycket 7 LSE och 15 § LSE)
• förbrukning av el i vissa kommuner för vissa ändamål (11 kap. 9 § första stycket 8 LSE)
• förbrukning av el framställd från förnybara källor i en anläggning med en sammanlagd installerad effekt under en viss gräns (11 kap. 10 § LSE)
• förbrukning av el i yrkesmässig jordbruks- och skogsbruksverksamhet (11 kap. 12 § LSE)
• förbrukning av el i yrkesmässig vattenbruksverksamhet (11 kap. 12 a § LSE)
• förbrukning av el som landström (11 kap. 12 b § LSE).

De olika kategorierna av skattestöd definieras som stödordningar. Varje punkt i paragrafen avser en separat stödordning som antingen godkänts av kommissionen genom ett beslut eller som kommissionen underrättats om med användning av GBER respektive FIBER (jfr prop. 2016/17:1 s. 447).

Stödmottagare

Stödmottagare för skattebefrielse enligt bestämmelserna om skattebefrielse för energiskatt på el är den som förbrukat el för framställning av värme eller kyla som levererats för vissa återbetalningsberättigande ändamål (1 kap. 11 b § 3) och den som har förbrukat el för något av de ändamål som avses i 1 kap. 11 a § 13–19 LSE (1 kap. 11 b § 4 LSE).

Företag utan rätt till statligt stöd

Skattebefrielse får inte ges till företag utan rätt till statligt stöd. Med företag utan rätt till statligt stöd menas följande (1 kap. 12 § LSE):

• företag i ekonomiska svårigheter
• företag som är föremål för betalningskrav på grund av ett tidigare kommissionsbeslut som förklarar ett stöd olagligt och oförenligt med den inre marknaden.

Den som väljer att göra ett avdrag eller ansöka om återbetalning av skatt i de fall skattelättnaden utgör ett statligt stöd har bevisbördan för att de krav som uppställts uppfylls (jfr prop. 2016/17:1 s. 273).

När stödmottagaren är någon annan än den skattskyldiga själv ska alltså den skattskyldiga kunna visa att avdraget inte hänför sig till en förbrukare som vid tidpunkten då deklarationen görs är ett företag utan rätt till statligt stöd. Det gäller när avdrag görs för skatt som förbrukas i vissa verksamheter i de kommuner som avses i 11 kap. 4 § LSE.

Det saknar betydelse om stödmottagaren kommer på obestånd under den tid som förflyter mellan att ansökan om skatteåterbetalning lämnats in och Skatteverket beslutar om återbetalning. Det är de faktiska förhållandena vid tidpunkten för avdragets yrkande respektive inlämnande av ansökan om återbetalning som bör få betydelse för bedömningen av om stödmottagaren är i svårigheter (jfr prop. 2016/17:1 s. 273 f.).

Offentliggörande av uppgifter

När statligt stöd överstiger en viss nivå måste vissa uppgifter om stödmottagaren offentliggöras på EU-kommissionens webbplats. Med anledning av detta har det införts krav på att den som gör avdrag eller ansöker om återbetalning som utgör statligt stöd ska lämna uppgifter om stödmottagare och, i förekommande fall, stödets fördelning mellan stödmottagare. För avdrag enligt 11 kap. 10 § LSE eller återbetalning enligt 12 a § LSE gäller dessa krav endast om det sammanlagda stödet inom stödordningen för en stödmottagare överstiger 15 000 euro under kalenderåret. För övriga stöd avseende energiskatt på el är den gränsen 50 000 euro (9 kap. 8 § LSE och 11 kap. 17 § LSE).

Omräkning till svenska kronor

De belopp i euro som anges i LSE ska för varje kalenderår omräknas enligt den kurs i svenska kronor för euro som gällde den första vardagen i oktober året innan och som offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning (1 kap. 16 § LSE).

Enligt eurons växelkurs den 1 oktober 2019 som offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning motsvaras 1 euro av 10,8043 svenska kronor. Detta innebär att för 2020 motsvaras 50 000 euro av 540 215 kronor och 15 000 euro av 162 064 kronor.

Uppgifter om stödmottagare

Med uppgifter om stödmottagare menas enligt 1 kap. 13 § LSE uppgift om

• vilken typ av företag (små eller medelstora respektive stora) som stödmottagaren hör till enligt bilaga I till GBER
• den region där stödmottagande företag är beläget på NUTS 2-nivå
• stödmottagarens verksamhetsområde på Nace-gruppnivå.

Avdrag för skatt

Den som yrkar avdrag för skatt på el och enligt 11 kap. 9 § första stycket 6, 7 eller 8 eller enligt 11 kap. 10 § LSE är skyldig att lämna uppgifter om stödmottagare (11 kap. 17 § LSE). Den som yrkar avdrag ska för respektive stödordning ange (15 b § FSE)

• den region på NUTS 2-nivå där stödmottagaren har förbrukat den största andelen av den el som avdrag för skatt yrkas för
• det verksamhetsområde på Nace-gruppnivå inom vilket stödmottagaren har förbrukat den största andelen av den el som avdrag för skatt yrkas för.

Om el har förbrukats i flera regioner eller inom flera verksamhetsområden ska uppgifterna avse den region respektive det verksamhetsområde där förbrukningen motsvarar den största andelen av stödmottagarens avdrag (15 b § andra stycket FSE).

Återbetalning av skatt

Den som ansöker om återbetalning av skatt på el enligt 9 kap. 5 § eller 5 a § LSE är skyldig att lämna uppgifter om stödmottagare (9 kap. 8 § LSE). Detsamma gäller den som ansöker om återbetalning enligt 11 kap. 12, 12 a, 12 b, 14 eller 15 § LSE (11 kap. 17 § LSE). Sökanden ska för respektive stödordning ange (15 b § FSE)

• den region på NUTS 2-nivå där stödmottagaren har förbrukat den el som återbetalning av skatt söks för
• det verksamhetsområde på Nace-gruppnivå inom vilket stödmottagaren har förbrukat den el som återbetalning av skatt söks för.

Om el har förbrukats i flera regioner eller inom flera verksamhetsområden ska uppgifterna avse den region respektive det verksamhetsområde där förbrukningen motsvarar den största andelen av stödmottagarens återbetalning. Motsvarande gäller om både bränsle och el har förbrukats i flera regioner eller inom flera verksamhetsområden (15 b § andra stycket FSE).

Förbrukning av el i tåg m.m.

Skattebefrielse för el som förbrukats hos den skattskyldiga i tåg eller annat spårbundet transportmedel eller för motordrift eller uppvärmning i omedelbart samband med en sådan förbrukning ges i form av avdrag eller återbetalning (se Förbrukning av el i tåg m.m. under Avdrag respektive Förbrukning av el i tåg m.m. under Återbetalning).

Andra spårbundna transportmedel än tåg är t.ex. tunnelbana och spårvagn.

Skattebefrielsen gäller även för el som används för drift av olika slag av hjälpanordningar i anslutning till banan (jfr prop. 1994/95:54 s. 141).

När det gäller elförbrukning i samband med bandrift anser Skatteverket att el som har förbrukats för drift av signaler, växeluppvärmning och säkerhetsanordningar utefter banlinjen ska anses ha förbrukats för motordrift eller uppvärmning i omedelbart samband med förbrukning i tåg eller annat spårbundet transportmedel. El som har förbrukats för bangårdsbelysning ska däremot inte anses ha förbrukats för sådant ändamål.

Även kammarrätten har bedömt att el som förbrukats för bangårdsbelysning inte ska skattebefrias (KRSU 2007-06-20, mål nr 748-749-06).

Förbrukning av el för kemisk reduktion eller i elektrolytiska processer

Skattebefrielse för el som i huvudsak förbrukats hos den skattskyldiga för kemisk reduktion eller i elektrolytiska processer ges i form av avdrag eller återbetalning (se Förbrukning av el för kemisk reduktion eller i elektrolytiska processer under Avdrag respektive Förbrukning av el för kemisk reduktion eller elektrolytiska processer under Återbetalning).

Elektrolytiska processer förekommer bl.a. vid tillverkning av råaluminium, kloralkali, klorat, koppar och vätgas. Det är mindre vanligt att el används för kemisk reduktion, men ett exempel är vid tillverkning av kalciumkarbid. All el som förbrukas i processen omfattas av skattefriheten, även om en begränsad del av elförbrukningen, t.ex. vid kemisk reduktion, inte är hänförlig till själva reduktionen utan i stället bidrar till en höjning av temperaturen (jfr prop. 2003/04:144 s. 8).

Rättsfall: kemisk reduktion

EU-domstolen har bedömt att viss el inte utgör el som i huvudsak används för kemisk reduktion i den mening som avses i artikel 2.4 tredje strecksatsen i energiskattedirektivet. Frågan avsåg el som används för att driva turbofläktar i syfte att komprimera luft som därefter används i en masugn i en process för produktion av tackjärn genom kemisk reduktion av järnmalm (C-465/15).

Förbrukning av el vid framställning av vissa bränslen

Skattebefrielse för el som förbrukats hos den skattskyldiga vid framställning av produkter som avses i 6 a kap. 1 § 6 LSE ges i form av avdrag eller återbetalning (se Förbrukning av el vid framställning av vissa bränslen under Avdrag respektive Förbrukning av el vid framställning av vissa bränslen under Återbetalning). De produkter som avses är energiprodukter och andra produkter (bränslen) för vilka skatteplikt har inträtt för tillverkaren.

Framställning av biogas

Skatteverket anser följande beträffande framställning av biogas.

De åtgärder som vidtas för att biogas ska bildas genom rötning och för att biogasen ska kunna tillvaratas utgör framställning av en energiprodukt i den mening som avses i 6 a kap. 1 § 6 LSE. Detta gäller oavsett om rötningen sker genom en snabbare process i en särskild rötkammare eller om den sker genom en sådan långsammare process som är aktuell på vissa avfallsanläggningar. En förutsättning för att det ska kunna anses vara fråga om framställning av en energiprodukt är att biogasen tas tillvara.

Begreppet framställning av en energiprodukt ska utöver själva rötningsprocessen även anses omfatta den förbehandling av råvaran som är nödvändig för att rötning ska kunna ske samt den rening/uppgradering av biogasen som i vissa fall sker.

Övrig hantering av det aktuella avfallet på avfallsanläggningar och i avloppsreningsverk m.m. ska dock inte anses omfattas av begreppet framställning av en energiprodukt.

Ett exempel på åtgärder som inte ansetts utgöra framställning av en energiprodukt i den mening som aves i 6 a kap. 1 § 6 LSE är förluftning och försedimentering som utförts på en avloppsreningsanläggning där biogas uppstod. Åtgärderna var nödvändiga i avloppsreningsverksamheten och fick hänföras dit (jfr KRSU 2016-02-24, mål nr 782-783-15).

Rättsfall: trycksättning av gas

Högsta förvaltningsdomstolen gjorde följande bedömning avseende elförbrukning på s.k. CNG-anläggningar i samband med trycksättning av gas. Gasen, såsom energiprodukt, anses framställd redan vid leverans till CNG-anläggningen. Trycksättningen på CNG-anläggningen kan inte utgöra ett led i framställningsprocessen. Inte heller kan trycksättningen ses som en efterföljande framställningsprocess av en ny energiprodukt eftersom den varken medför att gasen ändrar form, sammansättning eller KN-nr. Hanteringen på CNG-anläggningar får i stället ses som ett led i distributionen eller försäljningen av gas såsom drivmedel till fordon (HFD 2016 not 9, mål nr 6744-15).

Även i andra fall har el som förbrukats för tryckhöjning av biogas vid detaljhandelsdepåer inte ansetts ha förbrukats för framställning av energiprodukt. Tryckhöjningen har istället ansetts ingå i försäljningsledet (KRSU 2014-12-12, mål nr 1430-1436-14).

Förbrukning av el vid överföring av el på ett koncessionspliktigt elnät

Skattebefrielse för el som förbrukats hos den skattskyldiga vid sådan överföring av el på det elektriska nätet som utförs av den som ansvarar för förvaltningen av nätet i syfte att upprätthålla nätets funktion ges i form av avdrag (se Förbrukning av el vid överföring av el på ett koncessionspliktigt elnät under Avdrag).

Denna bestämmelse är avsedd att omfatta sådan el som nätinnehavare har rätt att köpa för att täcka fysiska förluster på nätet eller för att undvika överbelastningar. Syftet med sådana köp är att upprätthålla funktionen av nätet. Avdragsrätten omfattar vidare den förbrukning av el som sker i nätinnehavarnas egna anläggningar, som t.ex. transformator- eller kopplingsstationer (jfr prop. 1994/95:54 s. 143).

Bestämmelsen omfattar bara förbrukning vid överföring av el med stöd av koncession och alltså bara el som förbrukas av nätinnehavare (jfr prop. 2017/18:1 s. 456).

Förbrukning av el i metallurgiska eller mineralogiska processer

Skattebefrielse för el som förbrukats hos den skattskyldiga i metallurgiska processer eller vid tillverkning av mineraliska produkter ges i form av avdrag eller återbetalning (se Förbrukning av el i metallurgiska eller mineralogiska processer under Avdrag respektive Förbrukning av el i metallurgiska eller mineralogiska processer under Återbetalning). Skattebefrielse förutsätter att det ingående materialet genom uppvärmning i ugnar har förändrats kemiskt eller dess inre fysikaliska struktur har förändrats.

Skattebefrielsen är begränsad till elintensiva ugnsprocesser i vilka kemiska eller inre fysikaliska materialförändringar äger rum (jfr prop. 2003/04:144 s. 1).

El som används vid uppvärmning i ugnar i de metallurgiska och mineralogiska processerna skattebefrias. El som används för andra ändamål t.ex. mekaniskt arbete, belysning och liknande i anslutning till de processerna bör inte omfattas av skattebefrielsen. Likaså bör el som enbart används för torkning inte omfattas (jfr prop. 2003/04:144 s. 7).

Den metallurgiska processen omfattar, förutom processen mellan sintertillverkning och göt, ämnen eller gjutgods även den fortsatta bearbetningen av göt, ämnen eller gjutgods i värmnings- och värmebehandlingsugnar. Även formning och behandling ryms inom begreppet metallurgisk process (jfr prop. 2003/04:144 s. 8 och prop. 2006/07:13 s. 84–86).

De mineralogiska processerna innefattar bl.a. tillverkning av cement, kalk, glas, mineralull, tegel, expanderad lera, betongvaror och keramik. Huvuddelen av dessa branschers elförbrukning avser motorer för drift av krossar, kvarnar, pumpar, fläktar och transportband. Den elförbrukningen ingår inte i den mineralogiska processen (jfr prop. 2003/04:144 s. 9).

Förbrukning av el i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet

El som förbrukas i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet beskattas med 0,5 öre per kilowattimme. Den som är skattskyldig får göra avdrag (se Förbrukning av el i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet under Avdrag) för sin egen förbrukning. Den som inte är skattskyldig får ansöka om återbetalning (se Förbrukning av el i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet under Återbetalning) för sin förbrukning.

Det är inte all el som förbrukas i den industriella verksamheten som ska beskattas med 0,5 öre per kilowattimme, utan bara den delen som ingår i tillverkningsprocessen.

Vad som anses vara industriell verksamhet

Vid gränsdragningen mellan industriell verksamhet och annan näringsverksamhet kan Svensk näringsgrensindelning (SNI) användas som en allmän vägledning. Om flera skilda typer av aktiviteter bedrivs i ett och samma företag är det i regel avgörande om den huvudsakliga verksamheten i företaget är att anse som industriell, vid en bedömning av om företaget bedriver industriell verksamhet.

Svensk näringsgrensindelning SNI 2007

I den officiella statistiken tillämpas en näringsgrensindelning som benämns Svensk näringsgrensindelning (SNI). Den nu gällande versionen är SNI 2007. Den är, liksom föregående versioner, fastställd av SCB (Statistiska centralbyrån). Den bygger på EU:s näringsgrensindelning NACE. SNI är primärt en aktivitetsindelning. Produktionsenheter, som företag och arbetsställen, klassificeras efter den aktivitet som bedrivs. Ett företag eller arbetsställe kan ha flera aktiviteter (SNI-koder).

En branschkod enligt SNI består av fem siffror, av vilka de fyra första måste överensstämma med NACE. Den femte siffran i SNI används för att kunna göra egna nationella indelningar.

SNI 2007 delas in i 21 avdelningar (A–U), varav avdelning B ”Utvinning av mineral” och avdelning C ”Tillverkning” räknas som industriella i detta sammanhang. Inom varje avdelning finns det underavdelningar som delas upp i huvudgrupper. Huvudgrupperna och underliggande nivåer är sifferkodade. Avdelning B och C omfattar SNI-koder vars första två siffror ligger i intervallet 05−33.

Innehållsbeskrivningar och kodnycklar finns publicerade i SCB:s ”Meddelanden i samordningsfrågor”, MIS. Till hjälp för att kunna finna SNI-koden för en viss aktivitet har SCB tagit fram listor som är alfabetiskt sorterade eller sorterade efter SNI-kod. Publikationer kan beställas från SCB. En del av materialet finns även på SCB:s webbsida, www.scb.se.

SNI-indelningen är endast vägledande

Vid den skattemässiga bedömningen av vad som ska avses med industriell verksamhet används den statistiska indelningen som en allmän vägledning. Att SNI-standarden bara är vägledande innebär att den inte ska vara bindande vid ett avgörande om den bedrivna verksamheten kan anses vara industriell (jfr SkU 1976/77:22 s. 13). Utskottet anförde bl.a. att den svenska industristatistiken utesluter en del verksamhetsgrenar som i den internationella statistiken och enligt gängse språkbruk kan göra anspråk på att betraktas som industrier. I sådana och därmed jämförliga fall bör enligt utskottets mening begreppet industriell verksamhet tolkas generöst. Riktpunkten för den generösa tolkningen bör främst vara att därigenom undvika konkurrenssnedvridningar.

Även därefter har uttalats att SNI-standarden kan användas som en allmän vägledning till vad som menas med industriell verksamhet (jfr prop. 1991/92:150 bilaga I:5 s. 16).

Huvudsaklig verksamhet och integrerad del

Skatteverket anser att avgörande för om det är industriell verksamhet är i regel om den huvudsakliga verksamheten i företaget är att anse som industriell verksamhet.

Denna uppfattning har bekräftats av kammarrätten (se t.ex. KRSU 2013-04-26, mål nr 1826-12, KRSU 2017-06-27, mål nr 2179–2180-16 och KRSU 2019-04-16, mål nr 1346-18).

Skatteverket anser att det inte är nödvändigt att alltid göra bedömningen av vad som utgör huvudsaklig verksamhet utifrån hela den juridiska personen. I detta avseende anser Skatteverket att med företag menas också en del av den verksamhet som bedrivs av en fysisk eller juridisk person om den verksamhet som bedrivs i denna del bedrivs självständigt i förhållande till övrig verksamhet. En verksamhetsdel kan enligt Skatteverket inte anses vara självständig om den framstår som en naturlig del av annan verksamhet som bedrivs av den fysiska eller juridiska personen.

Vid bedömning av om en verksamhetsdel är självständig eller inte ska en samlad bedömning göras av omständigheterna i det enskilda fallet. Följande är exempel på omständigheter som kan ha betydelse vid den samlade bedömningen:

• verksamhetens art
• verksamhetens omfattning
• organisatorisk placering
• fysisk placering
• egen budget
• egen ledning
• egen personal.

El kan anses ha förbrukats i en industriell verksamhet även när den huvudsakliga verksamheten i företaget inte är att anse som industriell, om den har förbrukats i en verksamhet som utgör en integrerad del av ett annat företags industriella verksamhet.

Fryslagring av produkter

Skatteverket anser att el som förbrukas för fryslagring av produkter som är färdiga för försäljning inte ska anses förbrukad i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. Det saknar betydelse för bedömningen om produkterna fryslagras hos det företag som fryst in produkterna eller hos någon annan än den som fryst in produkterna. Ställningstagandet avser 11 kap. 3 § LSE i tidigare lydelse. Begreppet industriell verksamhet har numera betydelse för tillämpningen av andra bestämmelser. Motsvarande bedömning ska göras avseende de bestämmelserna.

Rättsfall och förhandsbesked

Eftersom det är svårt att ange några klara riktlinjer för vad som utgör tillverkningsprocessen i industriell verksamhet kan följande rättsfall respektive förhandsbesked vara till ledning för bedömningen.

Hamnbolags transport av råvaror till tillverkningsindustri

Kammarrätten fann att den el som ett bolag som bedriver hamnverksamhet har förbrukat för transportband och kranar i samband med hantering av en tillverkningsindustris råvaror i hamnen är sådan el som förbrukats i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet (KRSU 2006-10-23, mål nr 3416-3421-05).

Forskning och utveckling för tillverkande industri

Kammarrätten fann att ett forsknings- och utvecklingsbolags verksamhet i livsmedelsbranschen ska ses som en integrerad del av det tillverkande bolagets industriella tillverkning (KRSU 2009-05-29, mål nr 303-304-08).

Forskning och utveckling, slutmontering och kvalitetssäkring

Kammarrätten bedömde att ett företag som, utöver forskning och utveckling samt partihandel, även bedriver slutmontering och kvalitetssäkring av produkter från kontraktstillverkare, inte har sådan verksamhet som kan hänföras till industriell tillverkning. Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning att bolagets verksamhet inte kan ses som en integrerad del av den industriella tillverkningsprocess som kontraktstillverkarna bedriver. Överklagandet avslogs därför (KRSU 2013-10-22, mål nr 1291-1296-13).

Forskning och utveckling av mobiltelefoner

Kammarrätten bedömde att ett bolags framställning av mobiltelefoner i Sverige utgör ett led i bolagets forsknings- och utvecklingsarbete. De tillverkade telefonerna utgör tidiga produktionsserier av nya mobiltelefoner och används bl.a. till olika former av typprovningar hos kunderna. Ingen av dessa telefoner distribueras till kunder mot ersättning. Telefonerna massproduceras i en fabrik i Kina som bolaget äger tillsammans med den kinesiska staten. Utöver ett visst ägarmässigt samband saknas samband i övrigt mellan företagen t.ex. gällande geografi, personal och utrustning. Kammarrätten påpekade att det inte heller kan uteslutas att fabriken i Kina även hade andra uppdragsgivare. Bolagets verksamhet ansågs inte ingå som en integrerad del av den tillverkningsprocess som bedrivs utomlands (KRSU 2014-10-02, mål nr 2556-2559-12).

Rengöring m.m. av last- och förpackningsenheter

Ett företag hyr ut last- och förpackningsenheter till kunder som är anslutna till systemet. Enheterna fylls med varor som skickas vidare till dagligvaruhandeln. Enheterna skickas därefter till uthyrningsföretagets tvättanläggningar för kontroll, sortering, underhåll, tvättning, reparation och kvalitetskontroll. Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning att den huvudsakliga delen av uthyrningsföretagets verksamhet är hänförlig till uthyrning av övrig utrustning och därför inte kan klassificeras som tillverkning i industriell verksamhet (KRSU 2014-09-16, mål nr 1887-12).

Pulvriserat kol för värmeproduktion

Kammarrätten gjorde samma bedömning som länsrätten avseende en värmeproducent som framställde pulvriserat kol som sedan används för värmeproduktion. Ostridigt var att värmeproducentens huvudsakliga verksamhet inte utgör industriell verksamhet. Frågan var om framställningen av pulvriserat kol ska ses som industriell verksamhet eller som en del av den huvudsakliga verksamheten.

Länsrätten menade att man vid gränsdragningen mellan vilken produktion som är att hänföra till den huvudsakliga verksamheten och verksamhet som kan betecknas som fristående industriell verksamhet måste beakta omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande bör vara hur självständig den kompletterande verksamheten är i förhållande till den huvudsakliga. Länsrätten fann, bl.a. med hänsyn till att bolaget uppgett att det inte är ett realistiskt alternativ att köpa pulvriserat kol annat än om pulvriseringen sker i omedelbar anslutning till anläggningen, att verksamheten i detta fall inte är tillräckligt självständig för att kunna betraktas som egen industriell verksamhet (KRSU 2007-06-20, mål nr 1054-07).

Framställning av biogas

Ett företags verksamhet bestod av att rena vatten i en avloppsreningsanläggning. På anläggningen uppstod biogas som en biprodukt från avloppsreningen. Enligt kammarrättens bedömning var bolagets framställning av biogas inte tillräckligt självständig för att kunna betraktas som egen industriell verksamhet (KRSU 2016-02-24, mål nr 782–783-15).

Tillverkning av portionsförpackade matlådor

Kammarrätten fann att den el som har förbrukats i ett bolag som tillverkar cirka 13 500 portioner i veckan av portionsförpackad kyld färdiglagad mat för förbrukning inom äldreomsorg och liknande har förbrukats i industriell verksamhet (KRSU 2007-06-20, mål nr 3504–3510-06).

Kammarrätten fann att den el som förbrukats i ett bolag som tillverkar cirka 28 000 portioner i veckan av portionsförpackad kyld färdiglagad mat samt storförpackningar med kyld mat till gruppboenden har förbrukats i industriell verksamhet (KRSU 2007-06-20, mål nr 3500-3503-06).

Återvinning

I ett förhandsbesked från Skatterättsnämnden ansågs verksamhet i form av återvinning i visst avseende som tillverkningsprocess i industriell verksamhet i LSE:s mening (SRN dnr 24-11/I).

Skatterättsnämnden har bedömt att ett bolags återvinningsprocess utgör sådan tillverkningsprocess i industriell verksamhet som avses i LSE.

Bolagets verksamhet är hänförlig till en sådan kod enligt SNI 2007 som ligger utanför det intervall som räknas som industriell, men verksamheten har i tidigare versioner av SNI betecknats som industriell. Det inhandlade plastmaterialet bearbetas i ett flertal steg, såväl mekaniskt som kemiskt. Bearbetningen sker med hjälp av omfattande och energikrävande maskinell utrustning och resulterar i ett flertal olika slutprodukter som används som insatsvara i annan industriell verksamhet (SRN dnr 12-17/I).

Hantering av avfall

I ett förhandsbesked från Skatterättsnämnden ansågs viss hantering av avfall inte vara industriell verksamhet i LSE:s mening. Frågan avsåg verksamhet på en sorteringsanläggning. Verksamheten bestod av avskiljning av matavfall från övrigt avfall. Matavfallet sönderdelades och späddes ut, och föroreningar avskildes innan det som kvarstod, biogassubstratet, såldes för tillverkning av biogas. Från övrigt avfall avskildes icke brännbart material, föroreningar och metaller innan det återstående materialet såldes till extern kund. Enligt ansökan bedrevs verksamheten i en fristående byggnad med eget högspänningsabonnemang med separat elmätare (SRN dnr 23-16/I).

Framställning av is till skridskobana

Kammarrätten fann att den el som förbrukats av ett bolag för att framställa is till en skridskobana inte har förbrukats i industriell verksamhet (KRSU 2008-11-07, mål nr 301-08).

Kund- och marknadsanpassning av försålda lastbilar

Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning att ett företag som kund- och marknadsanpassar försålda lastbilar m.m. genom att montera tillbehör och bygga om fordonen på bolagets verkstäder inte bedriver en industriell tillverkningsprocess (KRSU 2013-04-30, mål nr 1937-12).

Uthyrningsföretags reparationer av egna maskiner och fordon

Kammarrätten instämde i förvaltningsrättens bedömning att ett uthyrningsföretags reparationer av egna maskiner och fordon inte ska ses som industriell tillverkning (KRSU 2013-04-26, mål nr 1826-12).

Livsmedelshandels styckning av kött, matberedning m.m.

Kammarrätten ansåg i likhet med förvaltningsrätten att en livsmedelshandels styckning av kött, beredning och hållbarhetsbehandling av fisk, skal- och blötdjur, frukt, bär och grönsaker inte ska ses som industriell tillverkning. Kammarrätten menade att de delarna av verksamheten inte är självständiga utan framstår som naturliga delar av den huvudsakliga verksamheten, d.v.s. livsmedelshandel (KRSU 2013-04-26, mål nr 2711–2717-12).

Tillverkning av plastgranulat

Kammarrätten bedömde att ett företags tillverkning av plastgranulat från diverse plastspill utgör industriell tillverkningsprocess. Plastgranulaten tillverkas i flera steg genom att inhandlad plast mals, blandas, smälts och pressas till plaststänger som klipps av i lämplig storlek. Granulatet används sedan som råvara i en tillverkningsprocess (KRSU 2013-04-26, mål nr 1900-12).

Biltestanläggning

Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att el som levereras till en biltestanläggning för uppvärmning av garage- och verkstadslokaler, nedkylning i klimatkammare samt uppvärmning och konstfrysning av landbaserade testbanor inte ska anses förbrukad i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen (HFD 2013 ref. 57).

Bearbetning och anpassning av metallprodukter

Kammarrätten bedömde att ett företags bearbetning och anpassning av metallprodukter inte är industriell verksamhet. Företagets huvudsakliga verksamhet bestod i att bearbeta och anpassa olika typer av metallprodukter, t.ex. coils, metallstockar och metallplåtar till företagets kunder inom bl.a. verkstadsindustrin. Företaget tillverkade inga egna produkter utan redan existerande produkter bytte längd, vikt och tjocklek. Det var alltså fråga om en modifiering inom samma förädlingsled (KRSU 2017-03-08, mål nr 2522-2524-16).

Trycksättning av gas

Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att förbrukning av el på CNG-anläggningar inte var att anse som förbrukning i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. En CNG-anläggning består av en eller flera kompressorer som, såvitt var aktuellt, suger gas från naturgasnätet och trycksätter gasen samt för över den till ett färdigvarulager (HFD 2016 not 9, mål nr 6744-15).

Förbrukning av el i en datorhall

El som förbrukas i en datorhall beskattas med 0,5 öre per kilowattimme. Den som är skattskyldig får göra avdrag (se Förbrukning av el i datorhall under Avdrag) för sin egen förbrukning. Den som inte är skattskyldig får ansöka om återbetalning (se Förbrukning av el i datorhall under Återbetalning) för sin förbrukning.

När flera företag är verksamma i en datorhall, anser Skatteverket att det är den som förfogar över utrustningen som elen förbrukas i som ska anses förbruka elen. Det gäller vid tillämpningen av 1 kap. 11 b § 4, 11 kap. 6 §, 11 kap. 9 § första stycket 7 och 11 kap. 15 § LSE.

Datorhall

Med datorhall menas en anläggning

• där en näringsidkare, som huvudsakligen bedriver informationstjänstverksamhet, informationsbehandling, eller uthyrning av serverutrymme och tillhörande tjänster, utövar sådan verksamhet, och
• vars sammanlagda installerade effekt uppgår till minst 0,1 megawatt.

Effekten för kyl- och fläktanläggningar får inte räknas med i den installerade effekten (1 kap. 14 § LSE).

I ett datacenter består utrustningen som sådan i allt väsentligt av it-utrustning och reserv- och skyddssystem för denna utrustning. It-utrustningen består av servrar, lagringssystem och utrustning för datakommunikation (jfr prop. 2016/17:1 s. 448).

Utrustningen kan ägas av den som driver datorhallen eller av dennes kunder. Det sistnämnda är vanligt i frågan om s.k. colocationföretag, där företagen i fråga alltså hyr ut serverutrymme och därtill hörande tjänster till olika externa kunder (jfr prop. 2016/17:1 s. 448).

När det kommer till annan verksamhet i datorhallen än ren uthyrning av serverutrymme, dvs. informationstjänstverksamhet och informationsbehandling, nämns följande i förarbetena. Typisk datorhallsverksamhet är t.ex. molnbaserade tjänster för dokumenthantering, e-post och externa databaser (såsom bilder, videor och kartor) samt olika lösningar för företags kundhanteringssystem (jfr prop. 2016/17:1 s. 449).

Som exempel på verksamhet som kan bedrivas i ett datacenter men som inte ingår i definitionen av datorhall nämns i förarbetena förlagsverksamhet, telekommunikation och dataprogrammering (jfr prop. 2016/17:1 s. 449).

Effektgränsen om 0,1 megawatt har bara betydelse för frågan om en anläggning är en datorhall

Kravet på en sammanlagd installerad effekt om minst 0,1 megawatt avser definitionen av datorhall. Effektkravet har alltså bara betydelse för frågan om en anläggning är en datorhall. Den som förfogar över servrar i en sådan anläggning som uppfyller förutsättningarna för att vara en datorhall behöver alltså inte själv förfoga över en installerad effekt om minst 0,1 megawatt för att ha rätt till avdrag eller återbetalning.

Huvudsaklig verksamhet

Informationstjänster, m.m. ska vara näringsidkarens huvudsakliga verksamhet och näringsidkaren ska utöva sådan verksamhet i datacentret. Den kvantifierade bestämningen ”huvudsakligen” bör tolkas på motsvarande sätt som i annan skattelagstiftning, d.v.s. minst 75 procent. Det bör ställas i relation till omsättningen i näringsidkarens näringsverksamhet i Sverige (jfr prop. 2016/17:1 s. 449).

Beräkning av sammanlagd installerad effekt

Definitionen av datorhall förutsätter att det är fråga om ett datacenter där den sammanlagda installerade effekten för annan utrustning än kyl- och fläktanläggningar uppgår till en viss lägsta megawatt. Med det avses den samlade effekten av all den elektriska utrustning som finns i datacentret, utom kyl- och fläktanläggningar. Det är alltså inte bara fråga om själva datorerna, utan även belysning o.s.v. Däremot ingår inte kyl- och fläktanläggningar, d.v.s. anordningar som syftar till att reglera och hålla temperatur och klimatförhållanden i datacentret på en för utrustningen och verksamheten ändamålsenlig nivå. De små fläktarna som sitter på själva it-utrustningen är följaktligen inte kyl- och fläktanläggningar, utan ska ingå i den sammanlagda effekten (jfr 2016/17:1 s. 449).

Beräkningen av den installerade effekten bör i första hand kunna göras utifrån utrustningens märkeffekter. Det är den effekt som utrustningen har märkts upp med av tillverkaren. Om märkeffekt saknas eller om den avviker uppenbart från vad som är korrekt måste den som vill komma i fråga för den lägre skatten på egen hand mäta effekten och dokumentera hur beräkningen har gjorts (jfr prop. 2016/17:1 s. 448).

I ett datacenter samlas utrustningen för verksamheten på en och samma geografiska plats och inhyses i en och samma eller angränsande byggnader (anläggningen). Beräkningen ska göras för en sådan anläggning. Flera mindre datacenters effekt får inte läggas ihop för att dessa på så sätt ska omfattas av definitionen (jfr prop. 2016/17:1 s. 448).

Förbrukning av el i hushåll eller inom tjänstesektorn i vissa delar av norra Sverige

El som förbrukas av hushåll eller företag inom tjänstesektorn i vissa delar av norra Sverige beskattas med 9,6 öre lägre skatt per kilowattimme än gällande skattesats. Skattebefrielsen ges i form av avdrag (se Förbrukning av el i hushåll eller inom tjänstesektorn i vissa delar av norra Sverige under Avdrag).

Skattebefrielsen gäller bara dessa kommuner (11 kap. 9 § första stycket 8 LSE jämfört med 11 kap. 4 § LSE):

• Norrbottens län: samtliga kommuner
• Västerbottens län: samtliga kommuner
• Jämtlands län: samtliga kommuner
• Västernorrlands län: Sollefteå, Ånge och Örnsköldsvik
• Gävleborgs län: Ljusdal
• Dalarnas län: Malung-Sälen, Mora, Orsa och Älvdalen

• Värmlands län: Torsby.

Skattebefrielsen omfattar inte elförbrukning för följande ändamål (11 kap. 9 § första stycket 8 LSE):

• i industriell verksamhet
• i en datorhall
• i yrkesmässig jordbruks- eller skogsbruksverksamhet
• i yrkesmässig vattenbruksverksamhet
• som landström
• i tåg eller annat spårbundet transportmedel eller för motordrift eller uppvärmning i omedelbart samband med sådan förbrukning.

Förbrukning av el i yrkesmässig jordbruks- eller skogsbruksverksamhet

El som förbrukas i yrkesmässig jordbruks- eller skogsbruksverksamhet beskattas med 0,5 öre per kilowattimme. Skattebefrielse ges i form av återbetalning (se Förbrukning av el i yrkesmässig jordbruks- eller skogsbruksverksamhet under Återbetalning).

Skatteverket anser att verksamheten är en sådan jordbruksverksamhet som avses i 11 kap. 12 § LSE om den huvudsakliga verksamheten är hänförlig till en annan SNI-kod inom grupp 01 än sådan som avser service till jordbruk eller jakt och viltvård och service i anslutning härtill.

Förbrukning av el i yrkesmässig vattenbruksverksamhet

El som förbrukas i yrkesmässig vattenbruksverksamhet beskattas med 0,5 öre per kilowattimme. Skattebefrielse ges i form av återbetalning (se Förbrukning av el i yrkesmässig vattenbruksverksamhet under Återbetalning).

Förbrukning av el som landström

El som förbrukas som landström beskattas med 0,5 öre per kilowattimme. Skattebefrielse ges i form av återbetalning (se Förbrukning av el som landström under Återbetalning).

Med landström menas el som förbrukas i skepp som används för sjöfart och som har en bruttodräktighet om minst 400, när skeppet ligger i hamn och spänningen på elen som överförs till skeppet är minst 380 volt. Som landström menas inte el som förbrukas när skeppet används för privat ändamål eller när skeppet är upplagt eller på ett varaktigt sätt är taget ur trafik (1 kap. 15 § LSE).

Med användning för privat ändamål avses annan användning än (1 kap. 11 § LSE):

• transport av passagerare eller varor mot ersättning eller tillhandahållande av andra tjänster mot ersättning
• offentliga myndigheters användning eller användning för offentliga myndigheters räkning
• frivilliga försvarsorganisationers användning
• sjöräddning, brandövervakning och liknande verksamhet, eller övning och utbildning för sådan verksamhet, som utförs av ideella organisationer
• yrkesmässigt fiske.

Läs mer om skepp som används för annat än privat ändamål.

Förbrukning av el för framställning av värme eller kyla som levererats för vissa ändamål

Skattebefrielse för el som förbrukats för framställning av värme eller kyla som levererats för vissa ändamål (t.ex. förbrukning i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet, yrkesmässig jordbruks- eller skogsbruksverksamhet och datorhall), ges i form av återbetalning (se Förbrukning av el för framställning av värme eller kyla som levererats för vissa ändamål under Återbetalning).