Meny

En EES-medborgare har uppehållsrätt som egen företagare om hen bedriver en faktisk och verklig ekonomisk verksamhet som innebär att någon form av tjänst utförs i utbyte mot ersättning. Verksamheten ska utövas på eget ansvar och personen får inte vara i beroendeställning.

Etableringsrätten ger EES-medborgare rätt att bilda och driva företag i andra medlemsländer

Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) innehåller bestämmelser om den så kallade etableringsrätten (Avdelning IV, Kapitel 2, artikel 49–55). Begreppet etablering är ett mycket vittomfattande begrepp som innebär en möjlighet för EES-medborgare att stadigvarande och kontinuerligt delta i det ekonomiska livet i en annan medlemsstat än ursprungsstaten. Etableringsrätten innebär en rätt för EES-medborgare att inom samtliga andra medlemsstaters territorier starta och utöva all slags verksamhet som egenföretagare samt en rätt att bilda och driva företag, upprätta kontor, filialer eller dotterbolag. Både juridiska och fysiska personer omfattas av etableringsrätten. En person kan, i fördragets mening, vara etablerad i mer än en medlemsstat. Detta kan ske genom upprättande av kontor, filialer, dotterbolag eller ett andra näringsställe (C-55/94, Gebhard, punkterna 23–25).

Begreppet etablering innebär ett faktiskt utövande av en ekonomisk verksamhet genom en fast inrättning i en annan medlemsstat under obestämd tid (C-221/89, Factortame). I EU-domstolens mål C-53/95 Kemmler ansågs bestämmelserna om etableringsrätt tillämpliga, eftersom unionsmedborgaren som arbetade som egenföretagare i egenskap av advokat, förfogade över en fast och stadigvarande bosättning i båda de berörda medlemsstaterna Belgien och Tyskland (C-53/95 Kemmler punkt 8).

Förutsättningar för att folkbokföras som egen företagare

En EES-medborgare har uppehållsrätt om hen är egen företagare i Sverige (3 a kap. 3 § 1 UtlL).

För att en EES-medborgare ska anses ha uppehållsrätt som egen företagare krävs att personen är ekonomiskt aktiv. Det innefattar att EES-medborgaren måste bedriva en faktisk och verklig ekonomisk verksamhet. Verksamheten får inte vara sådan att den enbart framstår som marginell eller underordnad. Det krävs att personen driver en verksamhet som innebär att någon form av tjänst utförs i utbyte mot ersättning. Det krävs också att personen inte är i underordnad ställning (beroendeställning) när det gäller valet av verksamhet och arbets- och lönevillkor. Verksamheten ska utövas på eget ansvar (C-268/99 Jany m.fl. punkterna 33–34, 37, 70–71).

Verksamheten behöver enligt Skatteverkets bedömning inte nödvändigtvis ha startat eller ha gett resultat för att EES-medborgaren ska kunna ha uppehållsrätt som egen företagare. Däremot måste personen kunna visa någon form av konkret planering och förberedelser för verksamheten i företaget. Om verksamheten kräver någon form av auktorisation eller legitimation eller liknande ska detta styrkas med intyg eller andra handlingar.

Exempel: EES-medborgare med verksamhet som ännu inte har startat

En EES-medborgare anmäler flytt till Sverige och uppger att hen ska bosätta sig i Sverige permanent och starta en kiropraktikmottagning. Av handlingarna framgår att personen har examen inom yrkesområdet och ett bevis om legitimation från Socialstyrelsen. Hen har också hyrt ett rum på en kiropraktikmottagning och visar godkännande för F-skatt. Skatteverket bedömer att EES-medborgaren kan folkbokföras med uppehållsrätt som egen företagare eftersom personen har relevant utbildning och svensk legitimation. Dessutom har hen visat att konkreta förberedelser för verksamheten har gjorts.

Vem kan ha uppehållsrätt som egen företagare?

Den som driver en enskild firma kan ha uppehållsrätt som egen företagare. Den som har en enskild firma driver som privatperson och ensam ägare verksamheten och ansvarar för företaget.

Den som är bolagsman i ett handelsbolag kan ha uppehållsrätt som egen företagare. Handelsbolag är ett företag som drivs av två eller flera bolagsmän. Handelsbolaget är i sig en juridisk person. Den som är delägare i ett handelsbolag har ett personligt ekonomiskt ansvar för företagets skulder och ingångna avtal. Ansvaret delas solidariskt mellan bolagsmännen.

Ett kommanditbolag är en särskild form av handelsbolag där vissa bolagsmäns ansvar är begränsat till vad de har satsat i bolaget (kommanditdelägare). I kommanditbolaget måste det dock finnas minst en delägare med obegränsat ansvar (komplementär). En komplementär kan ha uppehållsrätt som egen företagare. Kommanditdelägare kan däremot enligt Skatteverkets mening inte ha uppehållsrätt som egen företagare, eftersom de inte personligen ansvarar för bolaget fullt ut.

Ett aktiebolag är ett företag där delägarna (aktieägarna) normalt sett inte har ett personligt ansvar för företagets skulder. Att enbart äga aktier i ett aktiebolag innebär inte att en person kan anses bedriva en verksamhet som medför att personen har uppehållsrätt som egen företagare. Detta oavsett om personen innehar delar av eller samtliga aktier i bolaget. En företagsledare för ett aktiebolag där personen är ensam aktieägare och vd, kan däremot enligt Skatteverkets bedömning ha uppehållsrätt som egen företagare. Skatteverket bedömer att en person i denna situation inte är i beroendeställning och att kravet på att verksamheten ska utövas på eget ansvar får anses uppfyllt när företagsledaren är ensam aktieägare.

Rättsfall: kommanditdelägare ansågs inte som egen företagare

Kammarrätten har prövat frågan om en kommanditdelägare är egenföretagare i utlänningslagens mening. Kommanditdelägaren hade en ställning i bolaget som inte kunde jämställas med komplementärens när det gällde bolagets skulder, affärsmässiga risker och delaktighet i förvaltningen. Enligt kammarrätten kunde kommanditdelägaren inte anses som en egen företagare i utlänningslagens mening eftersom personen inte utövade verksamheten självständigt och på eget ansvar (KRNS 2017-01-10, mål nr 8886-15, jfr EU-domstolens uttalanden i mål C-268/99 Jany m.fl.).

Referenser på sidan

Domar & beslut

Lagar & förordningar

  • Utlänningslag (2005:716) [1]

Övrigt

  • Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, FEUF, Avdelning IV, Kapitel 2, artikel 49-55 [1]