OBS: Detta är utgåva 2020.4. Visa senaste utgåvan.
OBS: Detta är utgåva 2020.4. Visa senaste utgåvan.
Informationsutbytet mellan medlemsstaterna om mervärdesskatt samt samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och mellan dessa myndigheter och kommissionen regleras i rådets förordning (EU) nr 904/2010. I förordningen fastställs också regler och förfaranden för utbyte av information på elektronisk väg.
Syftet med förordningen är att fastställa regler och förfaranden för samarbete och informationsutbyte inom EU som gör det möjligt att
Förordningen reglerar samarbetet mellan de behöriga myndigheterna i EU-länderna och mellan dessa myndigheter och kommissionen (artikel 1 i förordning nr 904/2010). I Sverige är Skatteverket behörig myndighet. Förordningen gäller inte vid informationsutbyte med tredjeländer.
Informationsutbytet enligt förordningen kan göras på olika sätt. Huvudformerna för informationsutbyte är
Förordningen omfattar också medverkan i administrativa utredningar (kapitel VII) och samtidiga kontroller (kapitel VIII), vilka inte kommer behandlas närmare här.
Den tillfrågade myndigheten ska på anmodan av den begärande myndigheten överlämna information som kan göra det möjligt att korrekt fastställa mervärdesskatten, säkerställa en korrekt tillämpning av mervärdeskatten och bekämpa mervärdesskattebedrägeri (artikel 7). Begäran ska som huvudregel lämnas med hjälp av ett standardformulär (artikel 8). Den ska besvaras av den tillfrågade myndigheten så snart som möjligt och senast tre månader efter den dag då begäran mottogs. Om den tillfrågade myndigheten redan har tillgång till den berörda informationen, ska tidsfristen dock förkortas till högst en månad (artikel 10 i förordning nr 904/2010). Den tillfrågade myndigheten kan behöva genomföra en administrativ utredning för att få fram den efterfrågade informationen.
Den behöriga myndigheten i varje medlemsstat ska utan föregående begäran vidarebefordra information i följande fall (artikel 13 i förordning nr 904/2010):
En del av den information som ska vidarebefordras enligt artikel 13 ska lämnas automatiskt (artikel 14). Vilken information som ska lämnas automatiskt och de praktiska formerna för detta, ska fastställas i särskild ordning. I den mån informationen inte lämnas automatiskt ska den lämnas spontant (artikel 15 i förordning nr 904/2010).
Artiklarna 17–24 i rådets förordning (EU) nr 904/2010 innehåller bestämmelser om lagring och utbyte av särskild information. Bestämmelserna avser uppgifter som ska lämnas via VIES samt uppgifter om tullinformation och fordonsregistreringsuppgifter.
Varje medlemsstat ska ha ett elektroniskt system där staten lagrar information om vissa omsättningar av varor och tjänster som levereras inom EU (artikel 17). Uppgifterna om dessa omsättningar lämnas i s.k. periodiska sammanställningar. Informationen från de periodiska sammanställningarna förs vidare till respektive medlemsstat genom det elektroniska informationssystemet VAT Information Exchange System (VIES).
Enligt artikel 17 i förordning nr 904/2010 ska systemet också innehålla
vissa uppgifter som inhämtas enligt de särskilda ordningarna för mervärdesskatt för telekommunikationstjänster, radio- och tv-sändningar och elektroniska tjänster.
När det gäller avropslager ska bland annat uppgifter om säljarens och den avsedda förvärvarens registreringsnummer till mervärdesskatt lämnas enligt artikel 21.2 c och e i förordning 904/2010.
Den information som avses ovan ska föras in i det elektroniska informationssystemet utan dröjsmål (artikel 20 i förordning nr 904/2010). Det finns dock två undantag:
Alla medlemsstater har samma uppgiftsskyldighet och de övriga medlemsstaterna ska ges tillgång till informationen (artikel 21 i förordning nr 904/2010).
Medlemsstaterna ska utbyta information om import som undantas från skatteplikt (artikel 17.1 f och artikel 21.2a i förordning nr 904/2010). Detsamma gäller uppgifter om fordonsregistrering (artikel 21a i förordning nr 904/2010).
Informationen om import samlas in av de olika nationella tullmyndigheterna i ett särskilt elektroniskt system, Surveillance (artikel 56 i genomförandeförordning [EU] 2015/2447). Utbytet av information om import ska ske via Eurofiscs sambandstjänstemän i respektive medlemsstat. Eurofiscs sambandstjänstemän har automatiserad åtkomst till informationen i det elektroniska systemet (artikel 5a och 5c i genomförandeförordning 79/2012).
Stöd för utbyte av information mellan Skatteverket och Tullverket finns även i 3 § i förordning (2011:1553) om tillämpning av EU-förordning och avtal om administrativt samarbete och bedrägeribekämpning på mervärdesskatteområdet.
Eurofiscs sambandstjänstemän får också automatiserad åtkomst till vissa uppgifter om fordonsregistrering (artikel 21a i förordning nr 904/2010). En automatiserad förfrågan om dessa uppgifter görs via en version av systemet Eucaris (artikel 5b i genomförandeförordning 79/2012). Eucaris är det europeiska informationssystemet för fordon och körkort.
Skatteverket är nationell kontaktpunkt med ansvar för automatiska förfrågningar om uppgifter om fordonsregistreringar till utländska kontaktpunkter (utgående förfrågningar) enligt artikel 21a i förordning nr 904/2010. Transportstyrelsen är nationell kontaktpunkt med ansvar för automatiska förfrågningar från utländska kontaktpunkter (inkommande förfrågningar) enligt samma artikel (1 § i förordning [2011:1553] om tillämpning av EU-förordning och avtal om administrativt samarbete och bedrägeribekämpning på mervärdesskatteområdet).
En behörig myndighet i en medlemsstat kan begära att en behörig myndighet i en annan medlemsstat delger en mottagare handlingar och beslut som avser tillämpningen av mervärdesskattelagstiftningen i den medlemsstat där den begärande myndigheten har sitt säte (artikel 25 i förordning nr 904/2010).
För att främja och underlätta samarbetet i kampen mot mervärdesskattebedrägeri har det upprättats ett nätverk, Eurofisc, för snabbt utbyte, behandling och analys av riktad information om gränsöverskridande bedrägerier mellan medlemsstaterna och för samordning av eventuella uppföljningsåtgärder (artiklarna 33–37 i förordning nr 904/2010).
Medlemsstaterna får meddela relevant information till byrån för bedrägeribekämpning inom Europeiska kommissionen, Olaf, för att denna organisation ska kunna överväga lämpliga åtgärder i enlighet med sitt mandat (artikel 49.2a i förordning 904/2010).
All information, oavsett form (t.ex. via VIES), som tillhandahålls eller inhämtas vid tillämpning av förordningen ska omfattas av den sekretess och åtnjuta samma skydd som liknande information har enligt nationell lagstiftning i den mottagande medlemsstaten (artikel 55.1 första stycket i förordning nr 904/2010).
Förordningen innehåller också bestämmelser som begränsar möjligheterna att använda den information som utbytts med stöd av förordningen, s.k. användningsbegränsningar (artikel 55.1 andra till fjärde stycket i förordning nr 904/2010).
Informationen får användas
Informationen som byts ut mellan medlemsstaterna får användas för andra ändamål under förutsättning att den tillfrågade medlemsstaten lämnar sitt tillstånd till en sådan användning. Den tillfrågade medlemsstaten ska ge sitt tillstånd om informationen får användas för liknande ändamål enligt lagstiftningen i den staten (artikel 55.3). Det innebär t.ex. att information som Skatteverket har tillgång till med anledning av utbytet enligt förordningen får användas till åtal för bokföringsbrott bara om den stat som har lämnat informationen tillåter det. Om den begärande myndigheten anser att informationen som den har mottagit kan vara användbar för en tredje medlemsstat, får informationen vidarebefordras. Den medlemsstat som lämnat uppgifterna ska då informeras om detta. En uppgiftslämnande medlemsstat kan alltid i förväg begära att dess faktiska samtycke ska inhämtas innan informationen lämnas vidare till någon annan medlemsstat (artikel 55.4 i förordning nr 904/2010).
Rådsförordningen ger inte någon rättslig grund för att utbyta information med tredjeland. Däremot ger den möjlighet att vidarebefordra uppgifter som en medlemsstat fått från tredjeland till andra medlemsstater i den mån det är tillåtet enligt överenskommelse om bistånd med det tredjelandet (artikel 50 i förordning nr 904/2010).
EU kan ingå samarbeten som gäller mellan medlemsstaterna och ett tredjeland genom separata avtal.
Från och med 1 september 2018 gäller ett internationellt avtal mellan EU och Norge om administrativt samarbete, bedrägeribekämpning och indrivning av fordringar på mervärdesskatteområdet. Syftet med avtalet är att medlemsstaterna och Norge ska kunna bistå varandra med att säkerställa att mervärdesskattelagstiftningen efterlevs och att skydda mervärdesskatteintäkter (EUT L 195, 1.8.2018 s. 3).
Storbritannien lämnar EU den 31 januari 2020. Från och med den 1 februari 2020 är landet inte längre ett EU-land och det påbörjas en övergångsperiod. För mer information om brexit och vad som händer under övergångsperioden läs Storbritannien och brexit.