När kan det bli aktuellt med borgenärsanstånd?

Anstånd till fördel för det allmänna har två huvudsakliga funktioner

Skatteverket får bevilja anstånd med betalning av skatt eller avgift om det kan antas vara till fördel för det allmänna (63 kap. 23 § SFL).

Bestämmelsen kan sägas ha två huvudsakliga funktioner. Dels kan Skatteverket ge ett tillfälligt anstånd i avvaktan på en kommande anståndsprövning, i stället för att avvakta med indrivningen (handläggningsanstånd). Dels är bestämmelsen en befogenhetsbestämmelse (se nedan) som ger Skatteverket möjlighet att medge en betalningsuppgörelse för skatter och avgifter (borgenärsanstånd).

Borgenärsanstånd – ett strikt fiskalt synsätt

Rekvisitet ”kan antas vara till fördel för det allmänna” i 63 kap. 23 § SFL är detsamma som finns i uppskovsbestämmelsen i 7 § första stycket 1 IndrL. På flera ställen i förarbetena till 63 kap. 23 § SFL hänvisas till de uttalanden som gjordes vid tillkomsten av uppskovsbestämmelsen (prop. 2010/11:165). Där angavs bland annat att ett uppskov kan antas vara till fördel för det allmänna om uppskovet ger ett bättre ekonomiskt utfall än om verkställighetsåtgärder vidtas omedelbart (prop. 1992/93:198 s. 87). På samma sätt gäller vid tillämpningen av 63 kap. 23 § SFL att ett borgenärsanstånd ska förbättra utsikterna för att den betalningsskyldiga kommer att betala statens fordringar på skatter och avgifter. Anståndet ska ur ett strikt fiskalt perspektiv framstå som fördelaktigare än fortsatta borgenärs- och indrivningsåtgärder från det allmännas sida.

Att bedömningen ska hänföra sig uteslutande till möjligheten att få betalt innebär t.ex. att arbetsmarknadspolitiska hänsyn inte kan tas. Den omständigheten att ett vägrat anstånd skulle öka risken för att anställda förlorar sina jobb kan således inte beaktas vid anståndsprövningen.

Målet är att alla skulder ska betalas

Varje anståndsbeslut ska ha som mål att den betalningsskyldiga ska betala sin skatte- eller avgiftsskuld så snabbt som möjligt. Detta förutsätter en dokumenterad ekonomisk utredning som med säkerhet visar hur betalningen ska ske. Om den betalningsskyldiga inte bedöms kunna betala saknas förutsättningar för anstånd (prop. 2010/11:165 s. 1043).

Bedömningen då den betalningsskyldiga inte tidigare är restförd

Borgenärsanstånd är i första hand avsett att gälla för skatter och avgifter som inte är restförda och där möjligheten till betalning förbättras genom ett anstånd, jämfört med om fordringen lämnas över till Kronofogden (prop. 2010/11:165 s. 571). Om företagets möjlighet att bedriva och finansiera sin verksamhet förändras så kan detta vara avgörande för förmågan att betala skatter och avgifter. För ett företag kan den första registreringen hos Kronofogden allmänt sett skapa problem i förhållande till leverantörer och kreditgivare. Genom ett anstånd ges företaget i stället möjlighet att driva verksamheten vidare under oförändrade villkor. För ett företag som inte tidigare har varit restfört så kan det därför sägas att möjligheten att få full betalning ökar om ett anstånd beviljas, jämfört med om fordringen lämnas över till Kronofogden.

Detta innebär emellertid inte att anstånd automatiskt kan beviljas för ett företag som inte tidigare är restfört. Företaget måste alltid visa att betalning kan ske vid anståndstidens slut. Även om betalningsförmåga visas så kan det finnas omständigheter som talar emot borgenärsanstånd (se nedan)

Bedömningen då den betalningsskyldiga tidigare har varit restförd

En restföring som medför en betalningsanmärkning för en näringsidkare ligger normalt kvar i fem år. Under denna femårsperiod kan de affärsmässiga effekterna av betalningsanmärkningen minska successivt, även om anmärkningen formellt finns kvar. De affärsmässiga effekterna kan även vara beroende av den tidigare restförda skuldens storlek och vad den bestod av. Även om företaget tidigare har varit restfört kan det därför inte uteslutas att en ny restföring skulle kunna leda till försämrade möjligheter för företaget att fortsätta sin verksamhet och därmed att kunna betala sin skatteskuld.

Om det sedan tidigare finns en betalningsanmärkning kan det dock inte anses tillräckligt att den betalningsskyldiga kan visa att betalning kan ske vid anståndstidens slut. Den betalningsskyldiga måste i ett sådant fall även visa att en ny restföring, trots den befintliga betalningsanmärkningen, skulle medföra försämrade möjligheter för Skatteverket att få betalt. Även om den betalningsskyldiga visar detta kan det i det enskilda fallet finnas omständigheter som talar emot ett borgenärsanstånd (se nedan).

Bedömningen då den betalningsskyldiga är restförd

Om den betalningsskyldiga redan har en eller flera restförda skatte- eller avgiftsskulder hos Kronofogden kan ytterligare en restföring normalt inte anses påverka möjligheterna att få betalt negativt (prop. 2010/11:165 s. 1044). Samma bedömning ska göras om den betalningsskyldiga har andra restförda skulder än skatter och avgifter.

Det finns dock inte något formellt hinder mot att bevilja borgenärsanstånd för fordringar som lämnats till Kronofogden. En situation kan vara att Skatteverket överväger att återkalla godkännande för F-skatt eller ansöka om konkurs och att den betalningsskyldiga i stället begär att få betala av på skulderna. Då finns det så gott som alltid restförda fordringar. En konkursansökan har oftast sin grund i att det vid Kronofogdens utmätningsförrättning saknats tillgångar till full betalning av skulderna (2 kap. 8 § första meningen KonkL). I vissa av dessa fall kan det framstå som ett bättre alternativ för staten att bevilja ett borgenärsanstånd i form av en betalningsplan än att fortsätta med konkursåtgärden. Det kan exempelvis gälla om skattebetalaren kan erbjuda externa medel. I bedömningen måste självklart ingå att den betalningsskyldiga har möjlighet att betala de befintliga skulderna och samtidigt sköta betalningen av löpande skatter och avgifter. Även om den betalningsskyldiga visar betalningsförmåga så kan det finnas omständigheter som talar emot borgenärsanstånd (se nedan).

Skatteverket måste kontakta Kronofogden

Om det finns fordringar som är överlämnade till Kronofogden måste Skatteverket alltid ta kontakt med Kronofogden för att stämma av vad som hänt i indrivningsärendet och för att informera om att den betalningsskyldiga ansökt om borgenärsanstånd hos Skatteverket.

Om det finns ett pågående uppskovsärende hos Kronofogden bör detta ärende fortsätta. Skatteverket ska då avslå den betalningsskyldigas ansökan om borgenärsanstånd med hänvisning till den pågående utredningen hos Kronofogden.

Om det inte finns någon begäran om uppskov hos Kronofogden har Skatteverket möjlighet att pröva anståndsansökan. Om den betalningsskyldiga tidigare sökt uppskov hos Kronofogden ska uppskovsutredningen hämtas in.

Om en utmätningsförrättning är på gång är det viktigt att Skatteverket snabbt utreder och tar ställning till anståndsansökan. Har utmätning redan skett kommer ett betalningsanstånd att medföra att indrivningsuppdraget återtas och att utmätningen faller. Eventuella betalningsuppgörelser i detta skede bör därför hanteras av Kronofogden. Anståndsansökningen kan då avslås med hänvisning till det aktuella utmätningsärendet hos Kronofogden och den betalningsskyldiga får i stället vända sig till Kronofogden för diskussion om en eventuell betalningsuppgörelse.

Inget anstånd om det finns andra statliga fordringar

Om det utöver skatte- och avgiftsskulder finns restförda statliga fordringar som debiterats av någon annan myndighet än Skatteverket bör det inte komma ifråga att tillämpa bestämmelsen om borgenärsanstånd. Detta beror på att en betalningsuppgörelse bör omfatta alla aktuella skulder till staten. I ett sådant läge är det Kronofogden som får hantera situationen samlat, med stöd av uppskovsbestämmelsen i 7 § första stycket 1 IndrL (prop. 2010/11:165 s. 1044). En ansökan om borgenärsanstånd bör därför avslås och den betalningsskyldiga får i stället vända sig till Kronofogden för att ansöka om uppskov.

Borgenärsutredning inför borgenärsanstånd

Skatteverket ska göra den utredning om gäldenärens ekonomiska förhållanden som behövs för att anstånd ska kunna ges. När anståndsfrågan har initierats på grund av att Skatteverket har övervägt att vidta en offensiv borgenärsåtgärd så kan det hända att utredningen helt eller delvis redan finns. I fråga om utredningens omfattning och inriktning är det viktigt att

• skuldernas omfattning är klarlagd (den betalningsskyldigas totala skuldsituation)
• skuldorsaken är ordentligt utredd (orsaken till skuldernas uppkomst och till den uteblivna betalningen)
• en prognosbedömning har gjorts (hur skulderna ska betalas efter anståndstidens utgång).

För att borgenärsanstånd ska medges måste utredningen visa att den betalningsskyldiga kan betala skulden efter anståndstidens utgång. Även andra skulder än skatte- och avgiftsskulder måste vägas in vid bedömningen av den betalningsskyldigas möjlighet att t.ex. följa en betalningsplan. Även om den betalningsskyldiga visar betalningsförmåga så kan det finnas omständigheter som talar emot borgenärsanstånd (se nedan).

Den betalningsskyldiga ska visa att det finns skäl för anstånd

Det är upp till den betalningsskyldiga att presentera den utredning som övertygar Skatteverket om att anstånd är till fördel för det allmänna. Förutom att den betalningsskyldiga ska visa betalningsförmåga genom att komma in med underlag krävs också att verket har förtroende för näringsidkaren. Detta innefattar en bedömning av om den betalningsskyldiga kan och vill göra rätt för sig samt om korrekta uppgifter har lämnats. I förtroendet för en juridisk person bör också vägas in resultatet av en närmare utredning om företrädarens eventuella övriga engagemang. Om det både finns betalningsförmåga och förtroende för den betalningsskyldiga kan ett anstånd vara ett bättre alternativ än fortsatta borgenärs- och indrivningsåtgärder.

Skatteverket får ta in kompletteringar om det behövs

Vad gäller skyldigheten att ta in kompletterande utredning gäller allmänt att Skatteverket ska se till att ärenden enligt SFL blir tillräckligt utredda (40 kap. 1 § SFL). Detta utredningsansvar har sin grund dels i att myndigheten ska verka för att den enskildas rättigheter blir tillgodosedda, dels i att ärendehanteringen ska vara effektiv – tyngdpunkten ska ligga i första instans. För att förhindra onödiga överklaganden ska ärendet i princip vara färdigutrett innan det når domstol.

Eftersom 63 kap. 23 § SFL är en ren befogenhetsbestämmelse (vilket innebär att det inte är en rättighet att få anstånd och att Skatteverkets beslut inte kan överklagas) kan det i dessa ärenden inte ställas samma krav på egen utredningsaktivitet från Skatteverkets sida. Bara om Skatteverket för egen del har ett intresse av att komplettera utredningen behöver detta göras. Till exempel om det av ansökan kan bedömas att ett anstånd är till fördel för det allmänna och att det inte finns några omständigheter som talar emot men sökandens betalningsförmåga måste utredas.

Borgenärsanstånd är ingen rättighet för den betalningsskyldiga

Ett borgenärsanstånd är inget som den betalningsskyldiga kan kräva att få. Bestämmelsen är alltså en ren befogenhetsbestämmelse till stöd för Skatteverket.

Skatteverket har en möjlighet att bevilja borgenärsanstånd om det kan antas vara till fördel för det allmänna. Även om ett borgenärsanstånd framstår som ekonomiskt fördelaktigt kan det finnas omständigheter som talar emot borgenärsanstånd (nedan).

Privatpersoner kommer i princip inte ifråga för borgenärsanstånd

Möjligheten att ge borgenärsanstånd ska hjälpa Skatteverket att bedriva ett effektivt borgenärsarbete för att få in så stor betalning som möjligt till staten. Den enskildas eget behov av ett anstånd ska inte tillmätas någon betydelse, d.v.s. sociala skäl och andra liknande förhållanden får inte påverka bedömningen. Fysiska personer som inte bedriver näringsverksamhet (privatpersoner) kommer normalt inte ifråga för några offensiva borgenärsåtgärder från Skatteverkets sida. Detta innebär att det i princip inte blir aktuellt med borgenärsanstånd för privatpersoner.

Detta gäller även om privatpersonen inte åberopat några sociala skäl till stöd för sin begäran. Kronofogden bör alltid bedöma om en avbetalningsplan är ett bättre ekonomiskt alternativ än exekutiva åtgärder från Kronofogdens sida, främst då löneutmätning. Den bedömningen görs inom ramen för uppskovsinstitutet. Att en fordran överlämnas till Kronofogden kan naturligtvis ur ett mera allmänt perspektiv vara till nackdel för den betalningsskyldiga. Detta ska dock inte tillmätas någon betydelse. Att den betalningsskyldiga kan vara mera motiverad att betala till Skatteverket än till Kronofogden ska inte heller påverka bedömningen.

En fysisk person som bedriver enskild näringsverksamhet ska behandlas på samma sätt som juridiska personer som bedriver näringsverksamhet och kan alltså komma i fråga för borgenärsanstånd. En företrädare för en juridisk person ska däremot behandlas som en privatperson i det här sammanhanget.

I undantagsfall kan privatpersoner få borgenärsanstånd

Undantagsvis bör det dock vara möjligt att bevilja ett borgenärsanstånd för att förhindra att en fordran överlämnas till Kronofogden. Så kan vara fallet om den betalningsskyldiga visar att det finns en aktuell ansökan om att låna pengar för att betala skatten. I detta läge bör det vara möjligt att ge ett kortare borgenärsanstånd för att bidra till att långivningen kan genomföras och att skatten därmed kan betalas snabbare, jämfört med om fordringen överlämnas till Kronofogden.

Omständigheter som talar emot borgenärsanstånd

Ett borgenärsanstånd kan sägas ha likheter med ett moratorieackord men där Skatteverket står som ensam fordringsägare. I ackordssammanhang finns uttryckligen föreskrivet att ett ackordsförslag, även om det kan anses vara ekonomiskt fördelaktig för det allmänna, inte ska godtas om det med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden eller av någon annan anledning framstår som olämpligt från allmän synpunkt (4 § BorgL).

Även fördelaktiga anstånd kan vägras

Vid prövningen av ett borgenärsanstånd kan det på motsvarande sätt som vid underhandsackord finnas skäl att vägra ett anstånd som ur strikt fiskal synvinkel framstår som fördelaktigt. För Kronofogdens del gäller samma sak vid tillämpning av uppskovsbestämmelsen i 7 § första stycket 1 IndrL. Ett antal omständigheter som talar emot att uppskov beviljas återfinns i Kronofogdens handbok Utmätning, 2019 (utgåva 10), avsnitt 9.5.2.

Vad ska man beakta?

I linje med vad som gäller vid ackord och uppskov ska Skatteverket vid anståndsbedömningen beakta bl.a. följande omständigheter:

• Att den betalningsskyldiga tidigare har beviljats betalningsanstånd, ackord eller uppskov kan tala emot ett borgenärsanstånd. Om Skatteverket upprepade gånger medger betalningsanstånd riskerar verket att felaktigt överta kreditinstitutens roll. Den betalningsskyldiga ska i första hand lösa betalningssvårigheterna på annat sätt än genom anstånd, t.ex. banklån eller tillskott av nytt kapital. Det är inte meningen att den betalningsskyldiga ska vända sig till Skatteverket i stället för till sedvanliga kreditinstitut. Ju längre tid som har passerat sedan det tidigare anståndet gavs, desto mindre talar det emot borgenärsanstånd.
• Om en företrädare eller ett närstående företag förekommit i tidigare konkurssammanhang.
• Misstankar om ekonomisk brottslighet. Även förutsättningar för näringsförbud ska beaktas.
• Redovisningen av skatter och avgifter. Det får inte råda något tvivel om att redovisningen skötts på ett fullgott sätt och att så kommer att ske även framöver. Anstånd bör inte komma ifråga för tvistiga eller skönsmässigt bestämda fordringar.
• Eventuella enskilda mål hos Kronofogden ska beaktas.
• Att verksamheten drivits under likvidationsplikt enligt aktiebolagslagen talar emot att borgenärsanstånd beviljas.
• Om det finns ett beslut om betalningssäkring så talar detta starkt emot ett borgenärsanstånd.