Vilket företag inom intressegemenskapen som faktiskt anses ha rätt till inkomsten är bl.a. avgörande för om ränteutgiften överhuvudtaget kan vara avdragsgill enligt de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna. Det är också hos detta företag som beskattningsnivån för ränteinkomsten avgörs.
För att kunna ta ställning till om något av de tre grundläggande kraven för avdragsrätt är uppfyllt måste man avgöra hos vilket företag inom intressegemenskapen denna prövning ska göras. Det ska vara hos det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till den inkomst som motsvarar ränteutgiften (24 kap. 18 § första stycket IL).
Om inget av de två första grundläggande villkoren är uppfyllt måste en prövning av beskattningsnivån göras hos det företag som faktiskt har rätt till inkomsten.
Av lagtexten framgår att vid tillämpningen av de riktade ränteavdragsbegränsningsreglerna är det alltid ett företag i intressegemenskapen som faktiskt ska anses ha rätt till inkomsten (24 kap. 18 § första stycket IL).
Även de förenklade uttrycken ”den som faktiskt har rätt till inkomsten” och ”den verklige mottagaren” används för att beskriva begreppet.
Förarbetena till 2009 års ränteavdragsbegränsningsregler ger viss vägledning i hur man ska tolka begreppet ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten” (prop. 2017/18:245 s. 183, prop. 2012/13:1 s. 254 och prop. 2008/09:65 s. 59 f.).
I förarbetena till 2009 års ränteavdragsbegränsningsregler anges att med begreppet ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten” menas att mottagaren ska ta emot den inkomst som motsvaras av ränteutgiften för egen del. Det räcker alltså inte att endast ha en formell rätt till inkomsten, utan företaget ska vara den verkliga och rättmätiga ägaren som får de ekonomiska fördelarna. I förarbetena till 2009 års regler anges också att begreppen ”den som faktiskt har rätt till inkomsten” och ”beneficial owner” i princip ska motsvara varandra (prop. 2008/09:65 s. 61).
Syftet med formuleringen ”den som faktiskt har rätt till inkomsten” är att förhindra s.k. slussning där den faktiska ägaren till inkomsten är ett företag i intressegemenskapen som hör hemma i ett lågskatteland, men lånet ”slussas” via ett eller flera företag i intressegemenskapen som hör hemma i stater där beskattningen är högre än 10 procent (prop. 2008/09:65 s. 61).
I förarbetena till nuvarande regler tydliggörs att det kan finnas mer än en verklig mottagare. Något exempel på en sådan situation är dock inte beskrivet (prop. 2017/18:245 s. 183).
Skatteverket har tidigare utvecklat sin syn på hur begreppet ”det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten" kan tolkas vad gäller 2013 års ränteavdragsbegränsningsregler (Skatteverkets ställningstagande om avdragsrätt för räntor i de fall där räntor slussas genom ett eller flera företag till ”det företag som faktiskt har rätt till inkomsten”).
Ställningstagandet behandlar primärt en situation där det finns lån mellan en stapel med svenska aktiebolag, men innehåller även en allmän genomgång och en analys av begreppet ”det företag som har rätt till inkomsten”. Eftersom begreppet är detsamma i de nuvarande reglerna är ställningstagandet fortfarande giltigt i detta avseende.
Högsta förvaltningsdomstolen har prövat innebörden av begreppet ”det företag som faktiskt har rätt till inkomsten” i ett rättsfall från 2012 (HFD 2012 not. 24).
Omständigheterna i fallet, som avser ett förhandsbesked, var mycket speciella. Rättsfallet visar att den omständigheten att kedjan av överföringar innehåller ett led som förutsätter att man måste fatta beslut om utdelning inom intressegemenskapen inte i sig utesluter att ett företag längre bort i kedjan kan anses vara det företag som faktiskt har rätt till inkomsten i ränteavdragsbegränsningsreglernas mening.
Högsta förvaltningsdomstolen delade Skatterättsnämndens bedömning och ansåg att en kedja av tänkta och faktiska överföringar av belopp ledde fram till att ett amerikanskt bolag, LLC, skulle anses vara det företag som faktiskt hade rätt till inkomsterna motsvarande ränteutgifterna på en skuld som ett svenskt bolag, X AB, hade till ett nederländskt bolag, Y BV. Den kedja av överföringar som beskrivs nedan är en schematisk och förenklad beskrivning som visar på huvuddragen i kedjan.
Det svenska bolaget X AB hade en skuld, lån A, till ett nederländskt bolag, Y BV, som inte ansågs komma att använda den mottagna ränteintäkten till annat än att lämna utdelning med ett belopp motsvarande ränteintäkten på lån A till ett annat nederländskt bolag, H BV. Det utdelade beloppet skulle användas av H BV till att betala ränta på en skuld (lån B) till det amerikanska bolaget LLC. Y BV:s ränteintäkter på lån A kunde kvittas bort med H BV:s ränteutgifter på lån B, eftersom dessa två nederländska bolag ingick i en fiskal enhet. På så sätt uppkom ingen effektiv beskattning i Nederländerna. Vidare beskattades LLC:s ränteintäkt på lån B inte i USA, eftersom de s.k. check-the-box-reglerna användes. Bolagets invändningar i Högsta förvaltningsdomstolen om att Y BV inte hade någon skyldighet att vidareförmedla ränteinkomsten på lån A till någon annan, och att utdelningen som Y BV förutsätts lämna kräver att bolagsstämman beslutar om detta, samt att det finns tillräckliga medel för sådan utdelning, föranledde inte Högsta förvaltningsdomstolen att ha en annan uppfattning än Skatterättsnämnden. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen var alltså LLC det företag inom intressegemenskapen som hade rätt till den inkomst som motsvarade X AB:s ränteutgift.
Högsta förvaltningsdomstolen har meddelat prövningstillstånd i ett mål som gäller avdrag för ränteutgifter i en fondstruktur enligt 2013 års ränteavdragsbegränsningsregler. Frågan som Högsta förvaltningsdomstolen ska pröva är om förvaltaren av en fond ska anses vara den faktiska mottagaren av ränteinkomster hänförliga till fonden (HFD 2019-12-03, mål nr 2095--2097-19).