Naturgrusskatt

Skattepliktigt naturgrus

Naturgrusskatt ska betalas för brutet naturgrus om utvinningen sker för annat ändamål än markinnehavarens husbehov och om några andra förutsättningar också är uppfyllda (1 § LSN).

Ett av följande villkor måste även vara uppfyllt:

• Att utvinningen sker med stöd av tillstånd som har lämnats enligt 11 kap. miljöbalken eller vattenlagen.
• Att utvinningen kräver tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken.

Att en täkt kräver eller har tillstånd innebär inte automatiskt att skatteplikt föreligger i det enskilda fallet. Om materialet i täkten till övervägande del består av t.ex. lera är det definitionsmässigt inte naturgrus i skatterättsligt hänseende. Någon skatteplikt föreligger då inte, även om täkten kräver eller har tillstånd.

Naturgruset blir skattepliktigt i och med att det bryts och vid denna tidpunkt uppkommer också en latent skatteskuld för materialet, oavsett vad den skattskyldige sedan gör med det (jfr prop. 1995/96:87 s. 32).

Naturgrusskattens syfte

Syftet med naturgrusskatten är att träffa kommersiell täktverksamhet. Enligt förarbetena kan någon uppdelning inte göras mellan kommersiell användning och användning för husbehov av det material som bryts i en tillståndspliktig naturgrustäkt. Om verksamheten till någon del bedrivs kommersiellt uppkommer skatteplikt även för det material som endast används för fastighetens behov (jfr prop. 1995/96:87 s. 32).

Vad är naturgrus?

LSN definierar naturgrus som naturligt sorterade jordarter som till övervägande del består av sand, sten, grus och block (2 § LSN).

I förarbetena utvecklas frågan om vad som i beskattningshänseende ska anses som naturgrus. Det ska röra sig om naturligt sorterade jordarter, där sorteringen alltså har skett genom naturliga processer, t.ex. i rinnande vatten, genom våg- eller vindpåverkan. Vidare ska jordarten till övervägande del (d.v.s. till mer än hälften) bestå av fraktionerna sand, grus, sten och block. Den gängse geotekniska indelningen används:

• blockfraktion (större än 600 mm)
• stenfraktion (60–600 mm)
• grusfraktion (2–60 mm)
• sandfraktion (0,06–2 mm)
• siltfraktion (0,002–0,06 mm)
• lerfraktion (mindre än 0,002 mm).

För att falla under det skattemässiga begreppet naturgrus ska jordarten alltså till övervägande del bestå av kornstorlekar från 0,06 mm och uppåt. När så är fallet blir även övrigt material som ingår (d.v.s. material med andra kornstorlekar) skattepliktigt (jfr prop. 1995/96:87 s. 32).

Morän, silt och ler

Morän räknas i allmänhet inte till de naturligt sorterade jordarterna (SOU 1995:67 s. 30). Enligt förarbetena bör ändå svallgrusavlagringar från morän omfattas av naturgrusskatten, medan jordarterna silt och ler undantas (jfr prop. 1995/96:87 s. 22).

Vad innebär utvinning för markinnehavarens husbehov?

En grundläggande förutsättning för att naturgrusskatt ska betalas är att utvinningen av naturgruset sker för ett annat ändamål än markinnehavarens husbehov.

Vad som utgör ”utvinning för markinnehavarens husbehov” får avgöras från fall till fall. Eftersom frågan om s.k. husbehovstäkter tidigare har reglerats i 18 § naturvårdslagen kan vägledning hämtas från förarbetena till denna lag (jfr prop. 1995/96:87 s. 32).

I förarbetena till naturvårdslagen uttalades att med täkt för tillgodoseende av mark­innehavarens husbehov avsågs:

Den förbrukning som krävs för skötseln av en jordbruks- eller skogsfastighet men däremot inte exempelvis ett cementgjuteris grusuttag från egen fastighet. Vid grustäkt för byggande eller underhåll av en samfälld väg torde uttag av sådan grusmängd, som svarar mot fastighetens delaktighet i vägen, få anses tillgodose fastighetens husbehov (prop. 1964:148 s. 75).

I sammanhanget anmärktes det att det var mindre lämpligt att fastställa några kvantitetsgränser för vad som kunde utgöra en husbehovstäkt.

Rättsfall: fråga om en täkt är en husbehovstäkt

En husbehovstäkt kan förekomma på alla slags fastigheter, inte bara på jordbruks- och skogsfastigheter. Det avgörande för om utvinningen har skett för husbehov är om det brutna materialet har använts inom fastigheten, för dess eget behov, och inte för försäljning (RÅ 1993 ref. 4).

Rättsfall: fråga om vem som är markinnehavare och om det brutna gruset använts för markinnehavarens husbehov

En sammanslutning av olika fastigheter hade ett nyttjanderättsavtal för en grustäkt som låg på en annan fastighet. Gruset som hade brutits hade använts på de sammanslutna fastigheterna. Ägarna till fastigheten där grustäkten låg hade avstått från möjligheten att själva ta grus från området. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att begreppet markinnehavare inte enbart omfattar ägaren av den fastighet där täkten är belägen, utan även kan omfatta brukaren av en fastighet som är upplåten med nyttjanderätt. Eftersom gruset som brutits inte hade använts för att tillgodose ett husbehov knutet till den fastighet där grustäkten var belägen, ansågs grustäktsverksamheten ha skett för annat ändamål än markinnehavarens husbehov (RÅ 1997 not. 23).

För att brytning ska anses ske för markinnehavarens husbehov får gruset alltså endast användas på den fastighet där täkten är belägen. Detta innebär att grus som används på en annan fastighet än täktfastigheten är skattepliktigt även om det inte säljs.

Vem är skattskyldig för naturgrusskatt?

Det är den som exploaterar en naturgrustäkt som är skattskyldig (4 § LSN). Den som är skattskyldig behöver alltså inte vara ägare till naturgrustäkten.

Enligt miljörättslagstiftningen kan tillståndshavaren vara skyldig att lämna uppgifter om vem som är exploatör av en naturgrustäkt. I sådana fall är tillståndshavaren skattskyldig tillsammans med exploatören till dess att tillståndsinnehavaren har lämnat uppgifterna om vem exploatören är (4 § LSN).

När skattskyldigheten inträder

Skattskyldigheten inträder vid dessa tillfällen:

• När naturgrus levereras till en köpare.
• När naturgrus tas i anspråk för något annat ändamål än försäljning.
• När den skattepliktiga verksamheten upphör, och då omfattar skattskyldigheten det naturgrus som då ingår i den skattskyldiges lager (6 § LSN).

Med uttrycket ”tas i anspråk för något annat ändamål än försäljning” i punkt 2 ovan avses i princip varje sätt, utöver försäljning, som den skattskyldige förfogar över materialet på, som exempelvis nyttjande i en egen rörelse, byte och gåva (jfr prop. 1995/96:87 s. 33).

Undantag: när skattskyldighet inte inträder

Skattskyldighet inträder inte för:

• naturgrus som används enbart för ändamål som är nödvändiga för täktverksamhetens bedrivande
• naturgrus som används för efterbehandling av täkten (7 § LSN).

Ett exempel på ”ändamål som är nödvändiga för täktverksamhetens bedrivande” enligt punkt 1 ovan är tillfälliga vägar i täkten som byggs med naturgrus. Undantaget från skattskyldighet gäller bara så länge naturgruset används på detta sätt. Om materialet från vägen sedermera säljs eller tas i anspråk på annat sätt inträder skattskyldighet (jfr prop. 1995/96:87 s. 33).

I samband med att någon får ett tillstånd för att bedriva täktverksamhet fastställs också hur täkten ska efterbehandlas. För naturgrus som används i denna efterbehandling inträder inte heller skattskyldighet.

Skattesats

För 2020 tas naturgrusskatt ut med 16 kronor per ton naturgrus (1 § förordningen 2019:682 om fastställande av omräknat belopp för naturgrusskatt för år 2020).

Bestämmelser om skattesatsen finns i 3 § LSN. Den skattesats som anges i 3 § första stycket LSN gäller från och med den 1 augusti 2015 till och med den 31 december 2018.

Skattesatsen ska för 2019 och efterföljande kalenderår räknas om på det sätt som anges i 3 § andra stycket LSN.

Regeringen fastställer före november månads utgång den omräknade skattesats som ska tas ut för påföljande kalenderår (3 § fjärde stycket LSN).

Beräkning av skatten när uppgift om vikt saknas

I normalfallet har de som är verksamma i branschen tillgång till våg, och då är det alltså den faktiska vikten på naturgruset som är avgörande för hur stor skatten blir.

Det blir mer problematiskt att fastställa beskattningsunderlaget när det saknas tillgång till våg. I förarbetena uttalades att för dem som saknar vågar måste av praktiska orsaker en viss schablonmässighet accepteras vid bestämmande av beskattningsunderlaget. I de fall gruset inte kan vägas bör en omräkning från volym till vikt kunna göras utifrån materialets sammansättning (jfr prop. 1995/96:87 s. 32).

I betänkandet Naturgrusskatt, m.m. (SOU 1995:67) föreslogs det att en schablonmässig omräkning från mått till vikt skulle kunna göras med omräkningsfaktorn 1,65. Frågan berördes inte närmare i propositionen, förutom uttalandet att en viss schablonmässighet får accepteras och att en omräkning bör kunna ske från volym till vikt utifrån materialets sammansättning (jfr prop. 1995/96:87 s. 32).

Avdrag för naturgrusskatten

Den som är skattskyldig för naturgrusskatt får göra avdrag för skatt på sådant naturgrus

• som skattskyldighet tidigare har inträtt för
• som har tagits tillbaka i samband med återgång av köp (8 § LSN).

Syftet är att undvika dubbelbeskattning

Avsikten med avdragsrätten är att undvika dubbelbeskattning. På så sätt kan en skattskyldig komplettera sitt sortiment av naturgrus utan att naturgruset beskattas två gånger. På motsvarande sätt kan naturgrus som återtas av den skattskyldige säljas på nytt utan att dubbelbeskattning sker om köpeskillingen – inklusive skatt – återbetalas eller krediteras i sin helhet (jfr prop. 1995/96:87 s. 34).

Avdrag får inte göras vid export

Eftersom naturgrusskatten har ett hushållningssyfte finns det inte någon möjlighet att göra avdrag när det gäller skatt på naturgrus som exporteras (jfr prop. 1995/96:87 s. 28).