OBS: Detta är utgåva 2020.9. Sidan är avslutad 2023.
Den som självständigt bedriver en ekonomisk verksamhet är en beskattningsbar person.
Med beskattningsbar person avses den som, oavsett på vilken plats, självständigt bedriver en ekonomisk verksamhet, oberoende av dess syfte eller resultat (4 kap. 1 § första stycket ML). Det har enligt ML betydelse om någon är en beskattningsbar person eller inte. En förutsättning för att mervärdesskatt ska betalas är att försäljning av varor och tjänster görs av en beskattningsbar person i denna egenskap (1 kap. 1 § ML). Det har också i vissa fall betydelse för i vilket land en försäljning anses ha skett och vem som är skyldig att betala mervärdesskatten till staten. I vissa fall medför det att om köparen är en beskattningsbar person ska denne betala mervärdesskatten genom omvänd skattskyldighet.
Begreppet beskattningsbar person innefattar alla som självständigt bedriver en ekonomisk verksamhet. Det spelar inte någon roll i vilken juridisk form som verksamheten bedrivs. Skatteverket anser att såväl fysiska personer, aktiebolag, handelsbolag, föreningar som andra juridiska personer kan vara beskattningsbara personer.
Enligt de allmänna rättsprinciperna finns det inte några begränsningar som innebär att en person måste ha uppnått en viss ålder för att vara en beskattningsbar person. Det finns inte heller några krav som innebär att verksamheten måste vara laglig eller att det finns tillstånd att bedriva verksamheten.
Den som i någon utsträckning bedriver en ekonomisk verksamhet självständigt är en beskattningsbar person.
Syftet med den ekonomiska verksamheten och resultatet av den ekonomiska verksamheten har inte någon betydelse. Det krävs inte att det finns ett vinstsyfte med verksamheten. Det är tillräckligt att verksamheteten till sin karaktär är ekonomisk. För att en verksamhet ska vara ekonomisk måste det finns ett förvärvssyfte, nämligen en avsikt att sälja varor eller tjänster (prop. 2012/13:124 s. 66).
Enligt Skatteverkets uppfattning bedriver staten, liksom alla statliga affärsverk och alla kommuner, ekonomisk verksamhet i någon omfattning och de är därför beskattningsbara personer.
EU-domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att en stiftelse som både bedrev ekonomisk verksamhet och annan verksamhet var en beskattningsbar person även när den köpte tjänster för den andra verksamheten (C-291/07, Kollektivavtalsstiftelsen TRR Trygghetsrådet och RÅ 2009 ref. 54).
Den ekonomiska verksamheten behöver inte bedrivas i Sverige. En beskattningsbar person som inte har sätet för sin ekonomiska verksamhet eller ett fast etableringsställe i Sverige och inte heller är bosatt eller stadigvarande vistas här kallas en utländsk beskattningsbar person (1 kap. 15 § ML).
Den som tillfälligtvis säljer nya transportmedel som transporteras av säljaren eller köparen eller för någonderas räkning från Sverige till ett annat EU-land anses som en beskattningsbar person. Detta gäller även om det bara handlar om ett enda nytt transportmedel (4 kap. 2 § ML).
Skatteverket anser att endast den som bedriver en ekonomisk verksamhet självständigt är en beskattningsbar person. Anställda och andra personer anses inte bedriva verksamhet självständigt i den mån de är bundna till en arbetsgivare av ett anställningsavtal eller av ett annat rättsligt förhållande som skapar ett anställningsförhållande för arbetsvillkor, lön och arbetsgivaransvar (4 kap. 1 § första stycket ML).
Sådana avtalsförhållanden innebär att personen befinner sig i en underordnad ställning gentemot arbetsgivaren. En person som har ingått ett anställningsavtal med en arbetsgivare anses därför inte bedriva en verksamhet självständigt.
Om en person har ingått ett uppdragsavtal med en uppdragsgivare får en bedömning göras i varje enskilt fall och utifrån samtliga objektiva omständigheter om personen ska anses bedriva en verksamhet självständigt eller inte.
EU-domstolen har ansett i ett fall att en ledamot i en stiftelses kontrollorgan inte självständigt bedrev någon verksamhet och därför inte var en beskattningsbar person. Ledamoten agerade inte i eget namn, för egen räkning eller på eget ansvar och tog inte heller någon ekonomisk risk (C-420/18, IO).
Att det finns olika former av intressegemenskap mellan personer utesluter inte att de är självständiga. En ekonomisk förening som bara säljer varor eller tjänster till sina medlemmar bedriver verksamhet självständigt. Ett aktiebolag som helt ägs av ett annat aktiebolag bedriver också sin verksamhet självständigt när det säljer varor eller tjänster till sitt moderbolag.
En egenanställning innebär att en person blir anställd i ett företag för egenanställda, ett egenanställningsföretag. Företaget fungerar som en arbetsgivare och sköter administrativa funktioner såsom kontakter med myndigheter, fakturering, lön och skatter.
Skatteverket anser att en anställd i ett egenanställningsföretag inte bedriver någon ekonomisk verksamhet självständigt eftersom det normalt finns ett anställningsavtal eller ett annat rättsligt förhållande som skapar ett anställningsförhållande. Den egenanställda är därmed inte en beskattningsbar person. I stället är det egenanställningsföretaget som anses vara den beskattningsbara personen som bedriver den ekonomiska verksamheten.
Det är den egenanställda som själv ansvarar för att söka kunder och uppdrag, men det är egenanställningsföretaget som sluter avtalen med kunderna. Anställningen gäller under den tid som ett uppdrag pågår.
Om ett avtal med ett egenanställningsföretag träffas först efter det att ett uppdrag är slutfört, så kan uppdraget inte anses ha skett inom ramen för anställningsavtalet. Egenanställningsföretaget har då inte slutit avtalet med beställaren och är därför inte uppdragstagare. När en egenanställd utför uppdrag utanför ett anställningsavtal får en bedömning göras i det enskilda fallet om uppdraget görs i egenskap av en beskattningsbar person eller inte.
EU-domstolen har ansett att lokala uppbördsmän som utsågs av kommuner men som inte var anställda av kommunerna bedrev sin verksamhet självständigt. Uppbördsmännen stod den ekonomiska risken för sin verksamhet skaffade själva den personal och de resurser som de behövde. Det spelade då ingen roll att de fick instruktioner från kommunen och att kommunen utövade en viss disciplinär kontroll över dem (C-202/90, Ayuntamiento de Sevilla).
EU-domstolen har ansett att en person som hyrde ut en fastighet till ett bolag som han var delägare i bedrev uthyrningsverksamheten självständigt. Vid uthyrningen av fastigheten handlade personen i eget namn, för egen räkning och på eget ansvar, även om han hade en ledande ställning i det bolag som hyrde fastigheten. Det hade inte någon betydelse för denna bedömning att uthyrningen av fastigheten var den enda ekonomiska verksamhet som personen bedrev (C-23/98, Heerma).
EU-domstolen har ansett att en fysisk person som var anställd i ett bolag inte bedrev en självständig verksamhet. Personen utförde sina arbetsuppgifter i bolagets namn och för bolagets räkning. Personen var ensam aktieägare, företagsledare och anställd i bolaget (C-355/06, van der Steen).
EU-domstolen har ansett att ett fast etableringsställe som var hemmahörande i ett medlemsland inte var någon egen juridisk enhet. Etableringsstället var i stället en del av det bolag i ett annat medlemsland som det tillhörde (C-210/04, FCE Bank). Om ett etableringsställe ingår i en mervärdesskattegrupp som huvudetableringen inte är medlem i utgör mervärdesskattegruppen och huvudetableringen olika beskattningsbara personer (C-7/13, Skandia America Corp).
EU-domstolen har ansett att budgetenheter inom en polsk kommun inte bedrev sin verksamhet självständigt. Budgetenheterna bedrev sin verksamhet i kommunens namn och för kommunens räkning och de var inte själva ansvariga för skador som uppkom i deras verksamhet. Budgetenheterna stod inte den ekonomiska risken för verksamheten. Budgetenheternas intäkter fördes över direkt till kommunens budget och deras utgifter täcktes genom anslag från kommunens budget. Av domen framgår också att samma kriterier för bedömning av självständigheten kan tillämpas både på offentligrättsliga och privaträttsliga subjekt (C-276/14, Gmina Wrocław).
En försäljning faller inom mervärdesskattens tillämpningsområde om den genomförs av en beskattningsbar person som agerar i egenskap av beskattningsbar person.
Om en beskattningsbar person, till exempel en fysisk person som bedriver en självständig ekonomisk verksamhet, säljer tillgångar som köpts och använts endast för privata ändamål ska personen inte betala mervärdesskatt för försäljningen. En sådan försäljning görs i egenskap av privatperson och inte i egenskap av beskattningsbar person.
Skatteverket anser att staten och kommunerna kan bedriva både ekonomisk verksamhet och verksamhet som inte är ekonomisk. När staten eller en kommun säljer varor eller tjänster i en verksamhet som inte är ekonomisk, agerar de inte i egenskap av beskattningsbar person.
Även andra juridiska personer kan bedriva både ekonomisk verksamhet och verksamhet som inte är ekonomisk. I så fall anses de agera i egenskap av beskattningsbara personer bara när de säljer varor och tjänster i den ekonomiska verksamheten.