OBS: Detta är utgåva 2020.9. Visa senaste utgåvan.

Meny

Den som behöver tolk eller översättare vid sina kontakter med Skatteverket ska få sådant bistånd i rimlig utsträckning.

Myndighetsspråket är svenska

Förvaltningslagen bygger på förutsättningen att svenska språket ska användas av myndigheterna men det är inte uttryckligen reglerat i den lagen utan i språklagen (2009:600) (prop. 2016/17:180 s. 85). Språket i domstolar, förvaltnings­myndigheter och andra organ som fullgör uppgifter i offentlig verksamhet är svenska (10 § första stycket språklagen). Avvikelser måste göras i lag eller förordning (3 § språklagen). I 10 § tredje stycket språklagen hänvisas till särskilda bestämmelser beträffande domstolars och förvaltningsmyndigheters skyldighet att anlita tolk och översättare, vilket bl.a. inbegriper förvaltningslagens bestämmelser.

Skatteverket ska vid behov anlita tolk och översätta handlingar

När Skatteverket har kontakt med någon som inte behärskar svenska språket eller som har en funktionsnedsättning som allvarligt begränsar förmågan att se, höra eller tala ska Skatteverket använda en tolk eller översättare när det behövs för att den enskilda ska kunna ta till vara sin rätt (13 § FL).

Synskadade omfattas men inte dyslektiker

Bestämmelsen omfattar synskadades behov av att kommunicera med hjälp av t.ex. punktskrift eller talsyntes. Bestämmelsen är teknikneutral: Skatteverket ska göra innehållet i handlingar ”tillgängligt”.

Däremot omfattas inte t.ex. personer med dyslexi, där gäller i stället Skatteverkets serviceskyldighet (prop. 2016/17:180 s. 86).

Ingen absolut rätt till tolkning och översättning

Något absolut krav på tolkning och översättning har inte föreskrivits i lagen. Bedömningen av om det finns behov av översättning eller inte ska göras av Skatteverket och inte av den enskilda. Bedömningen ska göras snabbt och enkelt, enligt kravet i 9 § första stycket förvaltningslagen.

Vid bedömningen måste man ta hänsyn till vilken typ av ärende det gäller, omfattningen och karaktären av det material som lämnats in samt kostnaden för översättningen sedd i förhållande till ärendets vikt för den som lagt fram materialet (prop. 1971:30 s. 382). JO har bekräftat det synsättet i sin tillsynspraxis. I förarbetena till förvaltningslagen har man inte velat ändra på detta, men förarbetena betonar rättssäkerhetsaspekten. Skyldigheten är kopplad till behovet för att kunna ta till vara sin rätt. Inget hindrar att tolk eller översättare anlitas även för andra syften, om det är motiverat för att ärendet ska bli tillfredsställande behandlat (prop. 2016/17:180 s. 84 ff.).

Behovet är generellt större vid ingripande åtgärder, men utredningsansvaret påverkar också.

Behovskriteriet ger utrymme för att Skatteverket i vissa fall kan avstå från tolkning eller översättning. Ett exempel är ett ärende av mindre vikt för den enskilda där kostnaderna framstår som oproportionerliga i förhållande till den enskildas möjligheter att ändå ta till vara sin rätt (prop. 2016/17:180 s. 299).

Den enskildas resurser ska beaktas

Den egna förmågan hos den enskilda att förstå främmande språk måste vägas in (prop. 2016/17:180 s. 82). Även kompetensen hos den enskildas närmaste krets tas med i bedömningen (prop. 1986/87:89 s. 170). Däremot är det olämpligt att minderåriga barn används som tolk.

Kan den enskilda engelska eller franska, bör det i vissa fall vara möjligt för Skatteverket att reda ut ärendet utan att anlita tolk för partens eget språk (Hellners & Malmqvist 2010, Förvaltningslagen med kommentarer, s. 110).

Den enskildas resurser att ombesörja översättning är en omständighet som myndigheten både kan och bör ta hänsyn till vid behovsprövningen i kommersiella ärenden (prop. 2016/17:180 s. 85). Med andra ord är det inte uteslutet att t.ex. ett företags personella resurser och ekonomiska möjligheter beaktas. Finns det ett ombud för företaget som behärskar svenska eller engelska, får behovet tillgodoses på det sättet.

Myndigheten bekostar beviljad tolkning och översättning

Både vid en myndighets användning av tolk och av översättare står myndigheten för kostnaden, men det är så självklart enligt lagstiftaren att det inte behöver lagregleras (prop. 2016/17:180 s. 86).

Översättning av inkommande handlingar på främmande språk

Någon ”formell” översättning behöver inte göras av alla inkommande handlingar som är skrivna på främmande språk. Exempelvis är det inte nödvändigt att översätta skrivelser vars innehåll är uppenbart.

Någon slentrianmässig översättning av handlingar på främmande språk som kommer in till Skatteverket bör inte förekomma. Men en inlaga får inte avvisas enbart för att den inte är skriven på svenska (prop. 1971:30 s. 382).

En handling ska anses ingiven den dag då den ursprungliga – inte den översatta – versionen kom in till Skatteverket. Detta får betydelse främst vid tillämpning av olika processuella frister. Parten får alltså räkna med att ta konsekvenserna av om Skatteverket inte hinner få en handling översatt i sådan tid att en brådskande åtgärd hinner prövas eller vidtas (jfr prop. 1973:30 s. 71 f.).

Språkkunnig egen personal får översätta i enklare fall

Det kan ibland vara tillräckligt med en översättning som utförs av en språkkunnig kollega, för att Skatteverket ska kunna bedöma om en fullständig översättning behövs. Det bör dokumenteras i akten. Skatteverket måste vara säkert på att översättningen är tillförlitlig (JO 2007/08 s. 416).

Två exempel ur JO-praxis

Samtidigt som en taxeringsnämnd meddelade, ett för den skattskyldiga negativt beslut, hade nämnden begärt att han skulle översätta ett intyg skrivet på finska för att han vid en omprövning eventuellt skulle kunna få det avdrag han yrkat. JO ansåg att taxeringsnämnden borde ha framfört sin begäran före beslutet (JO 1982/83 s. 294).

Enligt JO gjorde Utlänningsnämnden inte fel när myndigheten inledningsvis begärde att den som gett in ett överklagande till nämnden på finska i ett medborgarskapsärende skulle ordna med översättning av överklagandet. Hos JO upplyste nämnden att den låter översätta ett överklagande, om klaganden som svar på uppmaningen att ge in en översättning uppger att hen inte behärskar svenska eller om klaganden inte hör av sig (JO 1999/2000 s. 216).

Översättning av utgående handlingar till främmande språk

Samma avvägningar som gäller vid inkommande handlingar ska göras även för handlingar som skickas ut från myndigheten, i tillämpliga delar. Har det under handläggningen av ett ärende framkommit att en person har så bristfälliga kunskaper i svenska språket att hen inte kan förstå en upprättad handling kan det finnas skäl att översätta handlingen. Det gäller särskilt avgörandet i ärendet (Hellners & Malmqvist, 2010, Förvaltningslagen med kommentarer, s. 112 f.).

Viss ledning kan hämtas ur följande uttalande i förarbetena till ett reformerat tingsrättsförfarande (prop. 1986/87:89 s. 170): ”När det gäller från domstolen utgående handlingar bör man av kostnadsskäl vara försiktig med översättningar. Endast om parten inte på annat sätt, t.ex. genom släktingar eller en invandrarbyrå, kan få en handling översatt, bör domstolen ordna med översättning.”

Blanketter och information på annat språk

Det kan nämnas att Skatteverket har låtit översätta vissa vanliga blanketter och upplysnings­broschyrer till olika främmande språk. Det görs inom ramen för den allmänna service­skyldigheten i 6 § förvaltningslagen och kan också härledas ur 6 § tredje stycket myndighets­förordningen och 11 § förordningen (2017:154) med instruktion för Skatteverket.

Krav på tolkar och översättare

Om Skatteverket anser att en tolk eller översättare ska anlitas ska verket utse en lämplig person för uppdraget. När Skatteverket anlitar tolkar och översättare måste verket se till att de är tillräckligt kvalificerade och har förutsättningar för att utföra uppdraget på ett riktigt sätt.

Om en tolk eller översättare anlitas utanför Skatteverket, har den rätt till skäligt arvode och till ersättning för utlägg och tidsspillan. Tolk eller översättare får inte anlitas i sådana fall då deras tillförlitlighet kan ifrågasättas på grund av deras relationer till parten eller då deras neutralitet inte kan anses säkerställd. T.ex. kan politiska eller religiösa motsättningar finnas.

Att tolken eller översättaren är auktoriserad av kammarkollegiet enligt förordningen (1985:613) om auktorisation av tolkar och översättare innebär en garanti för att hen är kvalificerad. I princip bör tolkar och översättare som inte är auktoriserade bara användas när auktoriserade inte finns att tillgå (prop. 1985/86:80 s. 28). Sekretess ska iakttas av Skatteverket och av de personer som genom sitt arbete får del av sekretessbelagda uppgifter. Tystnadsplikten gäller för de personer som känner till den sekretessbelagda uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i Skatteverkets verksamhet bl.a. på grund av uppdrag (2 kap. 1 § OSL). En tolk eller översättare som anlitas av Skatteverket anses ha en sådan anknytning till verket att hen kan sägas delta i verkets verksamhet och omfattas därför av bestämmelserna i OSL (2 § andra stycket lagen [1975:689] om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare).

Någon tolked ska inte avläggas, till skillnad från vad som gäller i förvaltningsdomstolarna, jfr 51 § FPL.

Nordiska språkkonventionen

Konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om nordiska medborgares rätt att använda sitt eget språk i annat nordiskt land (SÖ 1982:93) avser enligt artikel 1 såväl muntliga – dock inte per telefon – som skriftliga kontakter med myndigheter och andra offentliga organ och omfattar svenska, danska, finska, isländska och norska.

De fördrags­slutande staterna förbinder sig i artikel 2 att verka för att en medborgare i en fördragsslutande stat vid behov ska kunna använda sitt eget språk vid kontakt med myndigheter och andra offentliga organ i en annan fördragsslutande stat. Skattemyndigheterna i de nordiska staterna är bland de offentliga organ som särskilt utpekas.

I mål och ärenden vid domstolar och andra offentliga organ ska dessa enligt artikel 2 om möjligt sörja för att medborgare i en fördragsslutande stat får behövlig tolk- och översättningshjälp.

Kostnaden för tolkningen eller översättningen bör enligt artikel 3 ersättas av allmänna medel. Om en ingiven handling är omfattande eller av ringa betydelse eller om andra särskilda skäl föreligger, kan kostnaden för översättning av handlingen återkrävas av den som har gett in handlingen.

I konventionens artikel 5 sägs att de fördrags­slutande staterna ska främja inrättandet av offentliga språk­service­organ eller tillhandahållandet av tolk- och översättningsservice i annan form på orter där medborgare i en annan fördragsslutande stat vistas i större antal, om de inte förstår värdlandets språk. När det är befogat med hänsyn till antalet sådana medborgare som är bosatta i värdlandet eller på viss ort i värdlandet, ska landet främja översättning och distribution av sådana anvisningar, broschyrer, blanketter eller dylikt som kan underlätta kontakten mellan den enskilda och det allmänna.

De nationella minoritetsspråken har en särställning

Genom lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk, minoritetslagen, har minoritetsspråken finska, meänkieli (tornedalsfinska) och samiska fått en särställning. En utvidgad rätt att använda språken hos förvaltnings­myndigheter och domstolar har införts. Minoritetslagen kompletterar 13 § FL (prop. 2016/17:180 s. 86) men omfattar t.ex. inte frågan om ingivna handlingar ska översättas till svenska. 10 § andra stycket språklagen anger att det i annan lag finns särskilda bestämmelser om rätt att använda nationella minoritetsspråk. Den lag som åsyftas är minoritetslagen. Ett viktigt begrepp i den lagen är förvaltningsområde, en kommun eller region där en eller flera av de tre nämnda minoritetsspråken finns relativt väl representerat.

Förvaltningsområden

Med förvaltningsområdet för finska avses, enligt 6 § första stycket minoritetslagen, följande kommuner:

  • Botkyrka
  • Eskilstuna
  • Gällivare
  • Hallstahammar
  • Haninge
  • Haparanda
  • Huddinge
  • Håbo
  • Kiruna
  • Köping
  • Pajala
  • Sigtuna
  • Solna
  • Stockholm
  • Södertälje
  • Tierp
  • Upplands Väsby
  • Upplands-Bro
  • Uppsala
  • Älvkarleby
  • Österåker
  • Östhammar
  • Övertorneå.

Med förvaltningsområdet för meänkieli avses, enligt 6 § andra stycket minoritetslagen, följande kommuner:

  • Gällivare
  • Haparanda
  • Kiruna
  • Pajala
  • Övertorneå.

Med förvaltningsområdet för samiska avses, enligt 6 § tredje stycket minoritetslagen, följande kommuner:

  • Arjeplog
  • Arvidsjaur
  • Berg
  • Gällivare
  • Härjedalen
  • Jokkmokk
  • Kiruna
  • Lycksele
  • Malå
  • Sorsele
  • Storuman
  • Strömsund
  • Umeå
  • Vilhelmina
  • Åre
  • Älvdalen
  • Östersund.

Uppräkningen i minoritetslagen är inte heltäckande. Andra kommuner än de uppräknade kan efter ansökan få ansluta till ett förvaltningsområde, efter beslut av regeringen (7 § minoritetslagen). I en bilaga till förordningen (2009:1299) om nationella minoriteter och minoritetsspråk framgår vilka dessa är. Kommuner som beviljats ingå i ett förvaltningsområde kan efter ansökan sedan beviljas utträde av regeringen, om det finns synnerliga skäl.

Rätten att använda finska, meänkieli och samiska hos myndigheter inom förvaltningsområdet

Enskilda har rätt att använda finska, meänkieli och samiska vid sina muntliga och skriftliga kontakter med förvaltningsmyndigheter vars geografiska verksamhetsområde helt eller delvis sammanfaller med minoritetsspråkets förvaltningsområde. Den rätten gäller i ärenden i vilka den enskilda är part eller är ställföreträdare för part, om ärendet har anknytning till förvaltningsområdet (8 § första stycket minoritetslagen).

Om den enskilda använder finska, meänkieli eller samiska i ett sådant ärende, är Skatteverket skyldigt att ge muntligt svar på samma språk. Enskilda som saknar juridiskt biträde har dessutom rätt att på begäran få en skriftlig översättning av beslut och beslutsmotivering i ärendet på finska, meänkieli respektive samiska (8 § andra stycket minoritetslagen).

Rätten att använda finska, meänkieli och samiska hos myndigheter utanför förvaltningsområdet

Utanför ett förvaltningsområde har enskilda i samma situation rätt att använda de tre språken vid muntliga och skriftliga kontakter, om ärendet kan handläggas av personal som behärskar minoritetsspråket (9 § minoritetslagen).

Utvidgad rätt att använda finska och samiska vid kontakt med Skatteverket

Enskilda har alltid rätt att använda finska, meänkieli och samiska vid sina skriftliga kontakter med Skatteverket i ärenden där den enskilda är part eller ställföreträdare för en part (10 § minoritetslagen).

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

  • Förordning (1985:613) om auktorisation av tolkar och översättare [1]
  • Förordning (2009:1299) om nationella minoriteter och minoritetsspråk [1]
  • Förordning (2017:154) med instruktion för Skatteverket [1]
  • Förvaltningslag (2017:900) [1] [2]
  • Förvaltningsprocesslag (1971:291) [1]
  • Lag [1975:689] om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare [1]
  • Lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8]
  • Myndighetsförordning (2007:515) [1]
  • Offentlighets- och sekretesslag (2009:400) [1]
  • Språklag (2009:600) [1]

Propositioner

  • Prop. 1986/87:89 s. 170 [1]
  • Proposition 1971:30 med förslag till lag om allmänna förvaltningsdomstolar, m.m. [1] [2]
  • Proposition 1973:30 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m.m. [1]
  • Proposition 1985/86:80 om ny förvaltningslag [1]
  • Proposition 1986/87:89 om ett reformerat tingsrättsförfarande [1]
  • Proposition 2016/17:180 En modern och rättssäker förvaltning - ny förvaltningslag [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8]

Övrigt

  • Hellners & Malmqvist 2010, Förvaltningslagen med kommentarer [1] [2]
  • JO 1982/83 s. 294 [1]
  • JO 1999/2000 s. 216 [1]
  • JO 2007/08 s. 416 [1]
  • Sveriges överenskommelser med främmande makter (SÖ 1982:93) Nordiska språkkonventionen [1]