OBS: Detta är utgåva 2020.9. Visa senaste utgåvan.

Meny

Den som vill gifta sig enligt svensk lag i Sverige måste först ansöka om hindersprövning hos Skatteverket. För att ansökan ska godkännas måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. Förutsättningarna beror bl.a. på om parterna är folkbokförda i Sverige eller inte. Särskilda regler gäller för hindersprövningar i de nordiska länderna.

Svenska medborgare som är folkbokförda i Sverige och som vill ingå äktenskap inför en utländsk myndighet utanför Norden kan ansöka om äktenskapscertifikat i stället för hindersprövning.

Paret ska lämna in en ansökan och försäkran

Ett par som vill ingå äktenskap genom en svensk vigsel ska gemensamt ansöka om hindersprövning hos Skatteverket. Skatteverket ska pröva om det finns några rättsliga hinder mot att personerna ingår äktenskap med varandra (3 kap. 1 och 2 §§ ÄktB).

Reglerna om äktenskapshinder och hindersprövning finns i

När paret ansöker om hindersprövning måste de underteckna en obligatorisk skriftlig försäkran. Försäkran undertecknas på heder och samvete under straffansvar (3 kap. 3 § ÄktB). Blanketten som paret lämnar in till Skatteverket innehåller både en ansökan om hindersprövning och den obligatoriska försäkran. Både ansökan och försäkran blir därmed skriftligt dokumenterade, även om det i lagen saknas formkrav för hur själva ansökan ska göras (förordning [2009:265] om försäkran vid hindersprövning).

Personlig inställelse och kontroll av sökandens identitet

Om någon av de sökande är folkbokförd kontrollerar Skatteverket de lämnade uppgifterna om den folkbokfördes identitet och civilstånd mot folkbokföringen. Om sökanden är folkbokförd anses identiteten vara styrkt.

Det finns inte något formellt krav på att den som ansöker om hindersprövning ska inställa sig personligen hos Skatteverket men den som inte är folkbokförd måste enligt praxis styrka sin identitet med handlingar i original vid ett personligt besök på ett servicekontor.

Om en person inte kan styrka sin identitet kan Skatteverket med stöd av praxis besluta att avslå ansökan om hindersprövning (KRSU 2017-10-30, mål nr. 841-17).

Handlingar som styrker en persons identitet

Enligt Skatteverkets bedömning kan andra identitetshandlingar än resehandlingar normalt inte läggas till grund för att styrka en persons identitet. Den som inte är folkbokförd bör därför visa upp en handling som kan godtas som pass enligt 2 kap. 4 § UtlF för att styrka sin identitet. För att en handling ska anses styrka innehavarens identitet ska den innehålla uppgift om innehavarens medborgarskap, fullständiga namn, födelsedatum (år, månad, dag) och födelseort. Det ska även framgå hur länge handlingen är giltig och vilken myndighet som har utfärdat den.

Med en resehandling som kan godtas som pass menas i första hand ett hemlandspass eller ett nationellt identitetskort för EES-medborgare eller medborgare i Schweiz (2 kap. 4 och 17 §§ UtlF). Även ett resedokument eller ett främlingspass som är utfärdat av en nationell myndighet kan styrka en persons identitet (2 kap. 18 § UtlF). Däremot godtas inte resehandlingar som är av tillfällig karaktär, såsom provisoriska främlingspass eller laissez-passer. När sökanden inte är medborgare i det land som har utfärdat dokumentet måste hen styrka sin hemvist i utfärdandelandet.

För att handlingen ska anses ha utfärdats på ett ur identitetssynpunkt säkert sätt, måste den sökande ha inställt sig personligen hos den utfärdande myndigheten när hen ansökte om resehandlingen (KRNG 2012-12-19, mål nr. 889-12).

Skatteverket gör dessutom alltid en bedömning av en resehandlings äkthet och tillförlitlighet i varje enskilt fall.

Behörighet att ingå äktenskap

En person som inte är folkbokförd ska vid hindersprövningen visa upp ett intyg från en myndighet i hemvistlandet om att hen är behörig att ingå äktenskap, om det går att få ett sådant intyg i landet i fråga (3 kap. 2 § ÄktB). Om det går att få ett sådant intyg handlar inte om den personliga förmågan att skaffa intyget, utan om hur registreringen är ordnad i det aktuella landet.

Det intyg som menas är ett utdrag ur ett utländskt register där den sökande finns införd med uppgift om civilstånd. I många länder saknas registrering som möjliggör en löpande kontroll av en persons civilstånd och det kan därför ibland vara svårt för den sökande att skaffa ett sådant intyg om civilstånd från hemlandet. Det är till exempel inte alltid möjligt för den sökande att visa ett registerutdrag som uttryckligen anger att hen är ogift.

Om sökanden inte kan få ett officiellt intyg om civilstånd från hemvistlandet, bör sökanden i stället visa upp exempelvis ett utdrag ur landets äktenskapsregister där det framgår om sökanden har låtit registrera ett äktenskap där eller inte. I vissa länder görs en notering om civilstånd på födelsebeviset när man ingår äktenskap. Även en sådan handling kan godtas som ett intyg om behörighet att ingå äktenskap.

En godtagbar handling om civilstånd ska alltid vara utfärdad av en myndighet och innehålla aktuella uppgifter. Enligt Skatteverkets bedömning bör handlingen normalt inte vara äldre än fyra månader för att uppgifterna ska anses vara aktuella.

En sökande som aldrig varit folkbokförd i Sverige och tidigare har varit gift eller registrerad partner måste alltid styrka att tidigare äktenskap eller registrerat partnerskap är upplöst. Om detta inte framgår av ett registerutdrag från hemvistlandet måste sökanden visa något annat dokument som styrker att äktenskapet eller partnerskapet är upplöst, till exempel en skilsmässodom som fått laga kraft eller en dödsattest för en make eller partner som avlidit (3 kap. 3 § andra stycket ÄktB).

Om en folkbokförd person som nyligen har skilt sig i Sverige ansöker om hindersprövning innan Skatteverket hunnit få en underrättelse om äktenskapsskillnaden från domstolen, ska den sökande styrka att äktenskapet är upplöst genom att visa att domen har fått laga kraft.

Hindersprövning vid en svensk ambassad

För par som önskar bli vigda inför en svensk vigselförrättare i utlandet kan hindersprövningen göras vid en svensk ambassad eller ett svenskt lönat konsulat. Ett svenskt olönat konsulat får inte verkställa hindersprövning utan ett uttryckligt uppdrag från regeringen. Vid hindersprövning i de fallen ska den som är folkbokförd visa upp en försäkran och ett utdrag ur folkbokföringen med uppgift om medborgarskap och civilstånd (3–4 §§ förordning [2009:264] om hindersprövning för vigsel inför svensk vigselförrättare utomlands).

Intyg om hindersprövning gäller i fyra månader

Om det inte finns några hinder mot äktenskapet ska Skatteverket utfärda ett intyg om hindersprövning. Hindersprövningen är giltig i fyra månader från och med datumet för beslutet om hindersprövning. Om parterna inte har blivit vigda inom dessa fyra månader får de inte ingå äktenskap utan en ny hindersprövning (3 kap. 4 § ÄktB och 4 kap. 5 § ÄktB).

Den som vill ansöka om en ny hindersprövning tillsammans med en annan person kan göra det om den första hindersprövningen inte redan legat till grund för en vigsel.

Hindersprövning enligt svensk lag

Alla som vigs av en svensk vigselförrättare måste uppfylla de krav för att få ingå äktenskap som finns i svensk lag. Undantag gäller i vissa fall för nordiska medborgare som i stället följer reglerna i NÄF. Om sökandena inte har någon stark anknytning till Sverige, det vill säga genom hemvist eller medborgarskap, ska hindersprövningen göras enligt både svensk och utländsk lag (1 kap. 1 § IÄL).

Även om hindersprövningen görs enligt ett annat lands lag kan det i vissa fall ändå bli så att äktenskapet inte blir giltigt där eller i andra länder. Om en sökande vill vara säker på att en svensk vigsel är giltig i ett visst främmande land kan personen hänvisas till det aktuella landets myndigheter eller landets ambassad i Sverige för närmare upplysningar.

Äktenskapshinder enligt svensk lag

Vid hindersprövningen prövar Skatteverket om det finns några sådana hinder mot det tilltänkta äktenskapet som uppställs i 2 kap. ÄktB.

Underårighet

Äktenskapsåldern i Sverige är 18 år (2 kap. 1 § ÄktB). Den som inte har fyllt 18 år får inte ingå äktenskap. Sedan den 1 juli 2014 är det inte längre möjligt att ansöka om dispens från ålderskravet.

Släktskap

Personer som är släkt i rakt upp- och nedstigande led eller som är helsyskon får inte ingå äktenskap med varandra. Släktskap är ett äktenskapshinder oavsett om släktskapet är biologiskt eller grundas på adoption. Om syskonskapet grundas på adoption kan helsyskon dock få tillstånd att ingå äktenskap med varandra. Halvsyskon kan också få tillstånd att ingå äktenskap med varandra, både när syskonskapet är biologiskt eller grundas på adoption (2 kap. 3 § ÄktB).

Ansökan om tillstånd prövas av länsstyrelsen i det län där en av de sökande är folkbokförd. Om ingen av sökandena är folkbokförd prövas ansökan av länsstyrelsen i Stockholms län (15 kap. 1 § ÄktB).

Pågående äktenskap eller registrerat partnerskap

Den som redan är gift eller partner i ett registrerat partnerskap får inte ingå ytterligare äktenskap (2 kap. 4 § ÄktB).

Om det inte framgår av folkbokföringen att ett tidigare äktenskap eller registrerat partnerskap har blivit upplöst måste sökanden alltid styrka det i samband med hindersprövningen (3 kap 3 § andra stycket ÄktB). Om äktenskapet har upplösts genom ett utländskt beslut om äktenskapsskillnad krävs att beslutet är giltigt i Sverige, läs mer under Utländsk dom eller beslut om äktenskapsskillnad. Om ett tidigare äktenskap har upplösts genom den andra makens död måste sökanden styrka dödsfallet.

Om en person som aldrig har varit folkbokförd har varit gift flera gånger men inte kan visa upp något civilståndsintyg från en utländsk myndighet är det tillräckligt att personen kan styrka att det senaste äktenskapet är upplöst. Detta gäller under förutsättning att det i landet i fråga inte är tillåtet för en man eller kvinna att vara gift med flera personer samtidigt.

De som är registrerade partner har möjlighet att omvandla sitt partnerskap till ett äktenskap genom att gifta sig med varandra utan en föregående hindersprövning (3 § lagen [2009:260] om upphävande av lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap).

Hindersprövning enligt nordisk lag

Bestämmelser om hindersprövning för nordiska medborgare finns i NÄF.

Enligt huvudregeln ska hindersprövning göras enligt svensk lag om någon av de blivande makarna har hemvist i Sverige. Om ingen av dem har hemvist i Sverige ska istället lagen i det nordiska land där sökanden är medborgare tillämpas. Om sökanden begär det ska hindersprövningen emellertid alltid göras enligt lagen i det nordiska land där hen är medborgare. Exempelvis kan en norsk medborgare med hemvist i Sverige begära att prövningen ska göras enligt norsk lag, trots att den normalt hade gjorts enligt svensk lag (1 § NÄF).

En prövning enligt regeln i 1 § NÄF kan bara göras för nordiska medborgare.

Ett intyg om hindersprövning från en myndighet i något av de andra nordiska länderna gäller för vigsel inför en svensk vigselförrättare. På motsvarande sätt gäller ett intyg om hindersprövning från Sverige för vigsel inför en dansk, finländsk, isländsk eller norsk vigselförrättare. Intygen gäller oavsett om sökanden är medborgare i ett nordiskt land eller inte. En förutsättning för att intyget ska vara giltigt är att inte giltighetstiden har gått ut enligt det landets regler där hindersprövningen har gjorts (2 § NÄF).

Hindersprövning enligt utländsk lag om anknytningen till Sverige är svag

Bestämmelserna om hindersprövning enligt utländsk lag finns i IÄL. När båda sökande bara har en svag anknytning till Sverige, det vill säga när ingen av dem är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige, ska hindersprövningen för var och en av dem göras med tillämpning av både svensk lag och den utländska lag som respektive sökande har anknytning till genom medborgarskap eller hemvist. Sökande kan själv välja om prövningen av den utländska lagstiftningen ska ske mot medborgarskapslandet eller hemvistlandet (1 kap. 1 § IÄL). Skatteverket ska pröva var och en av de sökande individuellt. Båda ska alltså styrka sin identitet och visa ett intyg om sin behörighet att ingå äktenskap. Den ena personens utländska medborgarskap eller hemvist är inte bestämmande för båda.

Det är de sökande som ska visa upp det underlag som krävs för att Skatteverket ska kunna pröva ansökan enligt den utländska lagen (2 § andra stycket 2 förordning [2004:146] om utredning angående rätt att ingå äktenskap enligt lagen i en annan stat).

De som vistas i Sverige som turister, asylsökande eller som vistas här under en begränsad tid för studier eller arbete utan att vara folkbokförda är exempel på personer som hindersprövas enligt både svensk och utländsk lag.

Hemvist enligt IÄL

Enligt IÄL ska den som är bosatt i ett visst land också anses ha sin hemvist där om bosättningen med hänsyn till vistelsens längd och omständigheterna i övrigt måste anses vara stadigvarande. Normalt kan man utgå från att den som inte är eller ska vara folkbokförd i Sverige inte heller har hemvist här (7 kap 2 § IÄL).

Den som har hemvist och medborgarskap i olika länder eller flera medborgarskap får välja lagen i ett av de berörda länderna. Den utländska lag som tillämpas vid hindersprövningen registreras i ärendet. Den som även ska prövas enligt lagen i ett annat land måste visa att hen har anknytning till det landet genom medborgarskap eller hemvist.

Hindersprövning för flyktingar och statslösa

För den som är flykting är lagen i hemvistlandet den enda utländska lag som kan tillämpas (7 kap. 3 § IÄL). Att en person är flykting framgår normalt av att den resehandling som personen visar upp är ett resedokument utfärdat enligt konventionen av den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning.

Även för statslösa personer och personer med okänt medborgarskap är lagen i hemvistlandet den enda utländska lag som kan bli tillämplig vid hindersprövning. Om den som är statslös eller har okänt medborgarskap inte har hemvist i något land tillämpas i stället lagen i det land där personen vistas. Om en sådan person vistas i Sverige och inte har hemvist i något land jämställs hen därför med en svensk medborgare vid en hindersprövning. Hindersprövningen görs då alltså enligt huvudregeln, det vill säga med tillämpning av bara svensk lag för båda de blivande makarna (7 kap. 3 § IÄL).

Sökande av samma kön och tillämpning av utländsk lag

Den utländska lag som tillämpas vid hindersprövningen kan ibland innehålla hinder för de sökande att ingå äktenskap med varandra. Så är exempelvis fallet om de sökande är av samma kön och den utländska lagen inte tillåter två personer av samma kön att gifta sig med varandra. De kan i så fall inte vigas här i landet och deras ansökan om hindersprövning ska normalt avslås.

Undantag från regeln att tillämpa även utländsk lag

På begäran av båda parter kan Skatteverket meddela undantag (dispens) från regeln att även tillämpa utländsk lag under förutsättning att det finns särskilda skäl. Prövningen görs i så fall med tillämpning av bara svensk lag. Anledningen till varför sökandena begär dispens, det vill säga undantag från 1 kap. 1 § IÄL, ska anges i hindersprövningsärendet.

När hindersprövning även ska göras enligt utländsk lag kan ibland ett hinder i den utländska lagen vara oförenligt med grunderna i svensk rättsordning (ordre public). Skatteverket ska i så fall bortse från det hindret. Exempel på sådana hinder är förbud mot äktenskap mellan personer av olika ras eller nationalitet (7 kap. 4 § IÄL).

Exempel på tillämplig lag vid hindersprövning

Här följer några exempel på vilket lands lag som är tillämplig i olika situationer där de blivande makarna har olika medborgarskap och hemvist.

Medborgarskap och hemvist

Tillämplig lag

En svensk man och en fransk kvinna. Båda folkbokförda i Sverige.

Svensk lag tillämpas för båda eftersom båda har hemvist i Sverige, 1 kap. 1 § IÄL.

En svensk kvinna och en tysk man. Ingen av dem är folkbokförd i Sverige.

Svensk lag tillämpas för båda eftersom kvinnan är svensk medborgare, 1 kap. 1 § IÄL.

En svensk man och en finländsk kvinna. Båda folkbokförda i Sverige.

Svensk lag tillämpas för båda eftersom de har hemvist i Sverige, 1 kap. 1 § IÄL. Den finländska kvinnan kan begära att finländsk lag ska tillämpas för henne eftersom hon är finsk medborgare, 1 § första stycket NÄF.

En tysk kvinna och en fransk man. Båda bosatta i Frankrike.

Svensk lag tillämpas för båda eftersom äktenskapet ska ingås inför svensk myndighet, 1 kap. 1 § första stycket IÄL. Dessutom tillämpas tysk lag för kvinnan och fransk lag för mannen. Den tyska kvinnan kan begära att fransk lag ska tillämpas för henne, 1 kap. 1 § andra stycket IÄL.

En belgisk man och en nederländsk man. Båda bosatta i Nederländerna.

Svensk lag tillämpas för båda eftersom äktenskapet ska ingås inför svensk myndighet, 1 kap. 1 § första stycket IÄL. Dessutom tillämpas för var och en av dem belgisk respektive nederländsk lag. Den belgiske mannen kan begära tillämpning av nederländsk lag, 1 kap. 1 § andra stycket IÄL.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

  • Förordning (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap [1] [2] [3]
  • Förordning (2009:264) om hindersprövning för vigsel inför svensk vigselförrättare utomlands [1]
  • Förordning (2009:265) om försäkran vid hindersprövning [1]
  • Lag (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9]
  • Utlänningsförordning (2006:97) [1] [2]
  • Äktenskapsbalk (1987:230) [1] [2] [3] [4] [5] [6] [7] [8] [9] [10] [11] [12] [13]