OBS: Detta är utgåva 2020.9. Visa senaste utgåvan.

Meny

Införlivande i svensk rätt

Rådets direktiv 2011/16/EU av den 15 februari 2011 om administrativt samarbete i fråga om beskattning har införlivats i svensk rätt genom lagen (2012:843) respektive förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

Det har därefter införts bestämmelser i direktivet om automatiskt utbyte av flera typer av uppgifter. Det gäller uppgifter om finansiella konton, förhandsbesked, land-för-land-rapporter och gränsöverskridande arrangemang. Detta har föranlett ändringar i nämnda lag och i SFL samt införandet av särskilda lagar och förordningar som endast gäller dessa automatiska utbyten.

LÖHS är inte tillämplig när informationsutbytet grundas på handräckningsdirektivet.

Geografiskt tillämpningsområde

Direktivets geografiska tillämpningsområde regleras i artikel 2 punkt 4. Det är tillämpligt på de skatter som omfattas av direktivet och som tas ut på de territorier där fördragen om Europeiska unionen (EUF) och om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) är tillämpliga enligt artikel 52 EUF. Motsvarande geografiska avgränsning finns i 2 § lagen om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

I EUF artikel 52 punkt 1 räknas de medlemstater upp för vilka fördragen ska gälla. Beträffande de flesta medlemsstater råder inte någon oklarhet om vilka territorier de omfattar. Vissa medlemsstater har dock associerade länder eller territorier för vilka fördragens tillämplighet regleras i FEUF artikel 355 samt i bilaga II till detta fördrag (artikel 52 punkt 2 EUF).

I FEUF artikel 355 anges både territorier som ska och som inte ska omfattas av fördragen. Regleringen är tämligen omfattande och för detaljer hänvisas till fördragstexten. De så kallade utomeuropeiska länder och territorier som räknas upp i bilaga II till FEUF omfattas inte av fördragen utan av en särskild associeringsordning som fastställs i fjärde delen FEUF (artikel 355 punkt 2 första stycket). De omfattas därmed inte heller av handräckningsdirektivet eller lagen om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. När det gäller det franska förvaltningsområdet Saint-Barthélemy, som räknas upp i bilaga II, finns dock ett avtal mellan EU och Frankrike som innebär att medlemsstaterna ska tillämpa handräckningsdirektivet beträffande Saint-Barthélemy (EUT L 330 den 15 november 2014 s. 10).

Skatteverket anser att Gibraltar omfattas av handräckningsdirektivet som en följd av FEUF artikel 355 punkt 3.

Vilka skatter omfattas?

Vilka skatter som omfattas av direktivet regleras i artikel 2. Motsvarande bestämmelser finns i 2 och 3 §§ lagen om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

Direktivet ska tillämpas på alla typer av skatter som tas ut av en medlemsstat eller dess territoriella eller administrativa underenheter, däri inbegripet dess lokala myndigheter, eller på dessas vägnar (artikel 2 punkt 1).

Direktivet ska inte tillämpas på mervärdesskatt och tullar eller på punktskatter som omfattas av annan unionslagstiftning om administrativt samarbete mellan medlemsstaterna (det finns särskilda EU-förordningar om informationsutbyte som gäller mervärdesskatt och vissa punktskatter). Direktivet ska inte heller tillämpas på obligatoriska sociala avgifter (artikel 2 punkt 2). Begreppet skatter i punkt 1 omfattar inte avgifter, t.ex. för intyg och andra handlingar som utfärdas av offentliga myndigheter, eller avgifter av avtalsmässig karaktär, t.ex. ersättning för allmännyttiga tjänster (artikel 2 punkt 3).

Informationsutbyte kan inte ske med stöd av direktivet i syfte att påföra en skatt eller avgift som inte omfattas av direktivet enligt artikel 2. Däremot får en stat, som redan har fått uppgifter med stöd av direktivet som avser en skatt som direktivet omfattar, använda dessa uppgifter även för att påföra vissa andra skatter och avgifter, däribland obligatoriska sociala avgifter. Se nedan om användningsbegränsningar.

Vilka former av informationsutbyte omfattas?

Informationsutbyte kan ske i olika former. Direktivet ger stöd för alla etablerade former, nämligen

  • informationsutbyte på begäran (artikel 5)
  • automatiskt informationsutbyte (artiklarna 8 - 8aa)
  • informationsutbyte utan föregående begäran, även kallat spontant informationsutbyte (artikel 9)
  • närvaro vid skatteutredning i annat land (artikel 11)
  • samtidiga kontroller (artikel 12)

Direktivet omfattar även delgivning av handlingar som inte behandlas närmare här.

Bestämmelser som motsvarar ovan angivna artiklar finns i lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. Informationsutbyte på begäran behandlas i 5, 6 och 8 - 11 §§. Automatiskt informationsutbyte behandlas i 5 och 12 - 13 §§. Direktivets regler om automatiskt utbyte av uppgifter om finansiella konton (artikel 8 punkt 3a) och land-för-land-rapporter (artikel 8aa) har dock på grund av sin omfattning och komplexitet införlivats i svensk rätt genom särskilda författningar. Informationsutbyte utan föregående begäran behandlas i 5 och 14 §§. Närvaro vid skatteutredning i Sverige behandlas i 5, 6 och 17 §§. Samtidiga kontroller är inte reglerade i lagen utan i 22 - 24 §§ förordningen (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. Om en sådan kontroll innebär att utländsk tjänsteman ska närvara vid utredning i Sverige finns stödet i 17 § lagen.

De flesta bestämmelserna i lagen gäller situationen att Sverige ska lämna information till en annan medlemsstat. Lagen ger dock även Skattverket behörighet att begära motsvarande handräckning i en annan medlemsstat (6 §). Den andra statens skyldighet att lämna information till Sverige följer av direktivet.

Begärda upplysningar ska vara relevanta

Skatteverket anser att relevanskravet vid informationsutbyte på begäran ska förstås så att information endast kan begäras från ett annat land om det kan antas att den begärda informationen är relevant för den svenska beskattningen av en eller flera obegränsat eller begränsat skattskyldiga fysiska eller juridiska personer. Skatteverket får således inte efterfråga information om en viss persons eller viss grupp av personers inkomster och förehavanden i utlandet i syfte att göra kartläggningar, riskanalyser eller för att föra statistik. Inte heller får information begäras för att granska en viss bransch eller ett visst näringslivssegment om det inte finns en direkt koppling till särskilda skattskyldiga personer och beskattningen av dessa personers inkomster. Skatteverket anser inte att det krävs en pågående utredning eller revision för att relevanskravet ska vara uppfyllt. Det är tillräckligt att det föreligger en fråga om svensk beskattning av en eller flera personer. När Skatteverket begär information från ett annat land är det Skatteverket som bedömer om relevanskravet är uppfyllt eller inte. I det fall Skatteverket mottar en begäran om information från ett annat land ska Skatteverket förutsätta att relevanskravet är uppfyllt (Skatteverkets ställningstagande Hur ska det s.k. relevanskravet [foreseeable relevance] förstås vid informationsutbyte på begäran?).

Ska upplysningarna först begäras från den skattskyldige?

Skatteverket ska be den skattskyldige lämna den önskade informationen innan en begäran framställs till ett annat land. Detta gäller dock inte om en sådan fråga kan antas försvåra en utredning eller en kontroll av den skattskyldige. I så fall får Skatteverket låta bli att först fråga den skattskyldige.

Automatiskt utbyte av uppgifter om finansiella konton

Genom rådets direktiv 2014/107/EU har i handräckningsdirektivet införts regler om automatiskt utbyte av uppgifter om så kallade finansiella konton. Reglerna kallas ibland för DAC 2. Den centrala bestämmelsen finns i artikel 8 punkt 3a. Medlemsstaterna ska tillämpa reglerna från och med den 1 januari 2016 (artikel 2 i ändringsdirektivet).

Reglerna överensstämmer i stort sett med OECD:s standard för rapportering och informationsutbyte avseende finansiella konton, Common Reporting Standard (CRS). Denna standard har även kommit till uttryck i ett multilateralt avtal som Sverige och andra länder har ingått med stöd av Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden.

Regelverket är mycket omfattande och detaljerat. I stora drag innebär rapporteringsstandarden skyldighet för finansiella institut att identifiera finansiella konton som innehas av personer eller enheter med hemvist i andra medlemsstater, skyldighet för dessa institut att lämna uppgifter om identifierade konton till den egna statens behöriga myndighet, i Sverige Skatteverket, och skyldighet för denna myndighet att överföra informationen till andra staters behöriga myndigheter.

För genomförandet av de nya reglerna i handräckningsdirektivet och det multilaterala avtalet har omfattande lagstiftning varit nödvändig (se vidare prop. 2015/16:29). Den trädde i kraft den 1 januari 2016.

Det mellanstatliga informationsutbytet regleras för Sveriges del i lagen (2015:912) respektive förordningen (2015:922) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton. Mindre följdändringar (SFS 2015:919) har skett i lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

Bestämmelser om kontrolluppgiftsskyldighet för rapporteringsskyldiga finansiella institut har införts genom ett nytt 22 b kap. i SFL (SFS 2015:918). Bestämmelser om identifiering av rapporteringspliktiga konton har införts genom lagen (2015:911) respektive förordningen (2015:921) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton. Dessa bestämmelser behandlas närmare i samband med kontrolluppgiftsskyldigheten.

Automatiskt utbyte av förhandsbesked

Genom rådets direktiv (EU) 2015/2376 har handräckningsdirektivet utvidgats med regler om automatiskt utbyte av upplysningar om förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor och om prissättning. Reglerna kallas ibland för DAC 3. Den centrala bestämmelsen finns i artikel 8a. Medlemsstaterna ska tillämpa reglerna från och med den 1 januari 2017 (artikel 2 i ändringsdirektivet).

Reglerna innebär att medlemsstaternas behöriga myndigheter genom automatiskt utbyte ska lämna upplysningar om förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor och förhandsbesked om prissättning till övriga medlemsstaters behöriga myndigheter och till Europeiska kommissionen. Utgångspunkten är att medlemsstaternas behöriga myndigheter ska få tillgång till samtliga upplysningar medan kommissionen ska få del av en begränsad uppsättning grundläggande upplysningar. Upplysningar om förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor som uteslutande gäller eller omfattar en eller flera fysiska personers skatteärenden omfattas inte av utbytet.

Reglerna har införlivats i svensk rätt genom nya bestämmelser i lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning (SFS 2016:1229, prop. 2016/17:19). De trädde i kraft den 1 januari 2017 och tillämpas på förhandsbesked som har utfärdats, ändrats eller förnyats efter utgången av 2016. Skatteverket ska dock även lämna upplysningar om vissa förhandsbesked som har utfärdats, ändrats eller förnyats under tiden den 1 januari 2012 - 31 december 2016 (övergångsbestämmelserna till SFS 2016:1229).

Vad som för Sveriges del avses med förhandsbesked i gränsöverskridande skattefrågor anges i den nya 7 a § i lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. De förhandsbesked det i praktiken kan bli fråga om är förhandsbesked enligt lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor och vissa rättsliga svar som Skatteverket har lämnat (prop. 2016/17:19 s. 20 f.). Skatteverket anser att även verkets beslut om tonnagebeskattning kan vara ett förhandsbesked i en gränsöverskridande skattefråga. Skatteverkets ställningstaganden är undantagna från utbytet. Detsamma gäller verkets skriftliga svar på anonyma frågor som inte avser en specifik skattskyldig person.

Enligt den nya 7 c § avses med förhandsbesked om prissättning besked enligt lagen (2009:1289) om prissättningsbesked vid internationella transaktioner.

Spontant utbyte av förhandsbesked

Till följd av den minimistandard som beskrivs i slutrapporten från Action 5 i OECD:s/G20:s BEPS-projekt ska Sverige spontant utbyta information om vissa så kallade tax rulings (förhandsbesked). Utbytet kan ske med stöd av flera olika rättsakter, däribland handräckningsdirektivet. Skatteverket beskriver i ett ställningstagande vilka förhandsbesked utbytet omfattar för Sveriges del, vilken information som ska lämnas av Skatteverket, till vem och när detta ska ske.

Automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter

Genom rådets direktiv (EU) 2016/881 har handräckningsdirektivet utvidgats med regler om automatiskt utbyte av så kallade land-för-land-rapporter. Reglerna kallas ibland för DAC 4. Den centrala bestämmelsen finns i artikel 8aa. Medlemsstaterna ska tillämpa reglerna från och med den 5 juni 2017 (artikel 2 i ändringsdirektivet). Rapporter ska lämnas av vissa multinationella koncerner som innehåller uppgifter om intäkter, resultat före skatt, betald inkomstskatt m.m. för varje land där koncernens företag har verksamhet.

Reglerna om rapporteringsskyldighet har införlivats i svensk rätt genom ett nytt 33 a kap. i SFL (SFS 2017:185). Rapporteringsskyldigheten behandlas närmare under Deklarationer och uppgiftslämnande. Det mellanstatliga informationsutbytet regleras i lagen (2017:182) respektive förordningen (2017:186) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet samt nya bestämmelser i vissa andra författningar (prop. 2016/17:47). De nya reglerna trädde i kraft den 1 april 2017.

Utbyte av land-för-land-rapporter ska ske även enligt ett multilateralt avtal som Sverige och många andra stater och jurisdiktioner har ingått med stöd av Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden. Avtalet grundar sig på en rapport om skattebaserosion och flyttning av vinster som OECD lade fram 2015 (Transfer Pricing Documentation and Country-by-Country Reporting). Det multilaterala avtalet och rapporten finns som bilagor till prop. 2016/17:47. Enligt punkt 17 i inledningen till ändringsdirektivet (EU) 2016/881 bör medlemstaterna vid genomförandet av direktivet använda OECD:s rapport som illustration till eller tolkning av direktivet och för att säkerställa samstämmighet vid tillämpningen i medlemsstaterna.

Lagen (2017:182) och förordningen (2017:186) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet tillämpas både när informationsutbytet sker med stöd av direktivet och när det sker med stöd av det multilaterala avtalet (1 § i respektive författning).

Land-för-land-rapporter som lämnas till Skatteverket kommer att skickas till EU:s övriga medlemsstater. Rapporterna ska skickas till de medlemsstater där minst ett företag i koncernen antingen har hemvist eller beskattas på grund av att det bedriver verksamhet från ett fast driftställe där (3 § lagen [2017:182] om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet). Det ska ske snarast möjligt men senast 15 månader efter utgången av det räkenskapsår som rapporten omfattar. Första gången får det dock ske 18 månader efter räkenskapsårets utgång (3 § förordningen [2017:186] om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet). Det innebär att de rapporter som avser kalenderåret 2016 ska skickas av Skatteverket senast den 30 juni 2018.

Vad får uppgifterna i rapporterna användas till?

De uppgifter som kommer in till Skatteverket i land-för-land-rapporterna får bara användas för vissa ändamål. När det gäller rapporter som Skattverket får genom informationsutbyte framgår det av 7 § lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet. När det gäller rapporter som lämnas till Skattverket av svenska företag framgår det av 33 a kap. 13 § SFL.

De får användas för övergripande analys av risker på internprissättningsområdet och andra risker som gäller erodering av skattebasen och flyttning av vinster. En sådan analys innefattar även en bedömning av risken för att något företag i koncernen inte följer gällande internprissättningsregler. Uppgifterna i rapporterna får även användas för ekonomisk och statistisk analys.

Uppgifterna får däremot inte ensamma ligga till grund för en resultatjustering enligt korrigeringsregeln i 14 kap. 19 § IL. Det är emellertid ingenting som hindrar att uppgifterna i rapporten används av Skatteverket som urval för att starta en utredning av internprissättningen inom koncernen, eller av andra skattefrågor, och att detta leder till att resultatet justeras. Det avgörande är att ärendet blir utrett innan beslut fattas (prop. 2016/17:47 s. 64).

Åtgärder vid bristande rapportering

Svenska rapporteringsskyldiga företag ska underrätta Skatteverket om koncernens utländska moderföretag inte lämnar nödvändig information som ska ingå i land-för-land-rapporten (33 a kap. 9 § andra stycket SFL). Skatteverket ska sedan meddela de behöriga myndigheterna i alla EU:s medlemsstater om att moderföretaget vägrat lämna information (4 § andra stycket lagen [2017:182] om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet). Alla medlemsstater ska meddelas oberoende av om någon enhet inom koncernen har hemvist eller beskattas där (prop. 2016/17:47 s. 82).

Om Skatteverket har skäl att tro att ett rapporteringsskyldigt företag i en annan medlemsstat har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter i en land-för-land-rapport eller inte har lämnat någon rapport, ska Skatteverket meddela detta till den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten (5 § lagen [2017:182] om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet). Om en annan medlemsstats behöriga myndighet meddelar Skatteverket att den har skäl att tro att ett svenskt rapporteringsskyldigt företag har lämnat felaktiga eller ofullständiga uppgifter eller inte har lämnat någon rapport, ska Skatteverket vidta de åtgärder som är möjliga enligt svensk lag för att få in riktiga och fullständiga uppgifter (6 § nämnda lag).

Automatiskt utbyte av upplysningar om gränsöverskridande arrangemang

Genom rådets direktiv (EU) 2018/822 har handräckningsdirektivet utvidgats med regler om automatiskt utbyte av upplysningar om så kallade rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang. Genom samma direktiv införs regler om skyldighet för skatterådgivare i en medlemsstat att till skattemyndigheten i denna stat rapportera vissa skattearrangemang. I vissa fall kan även en användare av ett sådant arrangemang bli rapporteringsskyldig.

Definitionen av ett rapporteringspliktigt gränsöverskridande arrangemang är komplicerad och berörs inte närmare här. Mycket förenklat gäller det skattearrangemang som berör en medlemsstat och minst en annan medlemstat eller ett tredjeland och som medför en potentiell risk för skatteflykt. Den centrala bestämmelsen finns i den nya artikeln 8ab.

Medlemsstaterna ska tillämpa reglerna från och med den 1 juli 2020 (artikel 2 i ändringsdirektivet). De första upplysningarna ska utbytas senast den 31 oktober 2020.

Ändringsdirektivet har införlivats i svensk rätt genom nya bestämmelser i SFL (införda genom SFS 2020:437 och 2020:561) och i lagen om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning (införda genom SFS 2020:438 och 2020:562) samt genom en ny lag om rapporteringspliktiga arrangemang (införd genom SFS 2020:434 och 2020:558). Lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 2020 och behandlas närmare under Förvaltningsrätt & förfarande.

Sekretess

Enligt artikel 16 punkt 1 ska alla upplysningar som utväxlas mellan medlemsstaterna vid tillämpning av direktivet omfattas av den sekretess och åtnjuta samma skydd som liknande upplysningar ges enligt nationell lagstiftning i den mottagande medlemsstaten. Sekretessens omfattning i den stat som tar emot upplysningar är alltså beroende av den nationella sekretesslagstiftningen i denna stat.

Det finns inte någon bestämmelse om sekretess i lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. Detta har inte ansetts nödvändigt eftersom bestämmelserna i OSL är formulerade så att de ändå är tillämpliga på uppgifter som Skatteverket har fått från ett annat land (prop. 2012/13:4 s. 52).

Du kan läsa mer om tillämpningen av svensk sekretesslagstiftning på uppgifter som har mottagits genom informationsutbyte under Sekretess och behandling av uppgifter.

Användningsbegränsningar

I artikel 16 finns bestämmelser om för vilka ändamål uppgifter som har lämnats med stöd av direktivet får användas i den mottagande staten samt om när uppgifter får lämnas vidare till en tredje medlemsstat. Motsvarande bestämmelser finns i 20 – 22 §§ lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning.

När det gäller sådant automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton som regleras i lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton finns en särskild bestämmelse om användningsbegränsningar i 5 § andra stycket denna lag. Enligt bestämmelsen gäller 20 – 23 §§ lagen om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning för användning och vidarebefordran av upplysningar som Skatteverket har fått genom sådant automatiskt utbyte med stöd av direktivet. Möjligheterna att använda sådana uppgifter i Sverige är alltså desamma som vid annat informationsutbyte enligt direktivet.

I 20 § första stycket lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning anges för vilka ändamål uppgifter som Skatteverket har tagit emot enligt direktivet får användas utan tillstånd av den utländska myndighet som har lämnat uppgifterna.

I såväl Sverige som övriga medlemsstater gäller att ett informationsutbyte inte får inledas i syfte att påföra andra skatter än de som omfattas av direktivet enligt artikel 2, som motsvaras av 2 och 3 §§ lagen. I enlighet med detta är huvudregeln att uppgifter som Skattverket har tagit emot får användas för beskattningsändamål i fråga om de skatter som lagen gäller för (20 § första stycket första meningen; jfr artikel 16 punkt 1 första stycket andra meningen).

Uppgifter som Skatteverket redan har fått med stöd av direktivet får dock användas även för fastställande och uppbörd av andra skatter och avgifter som omfattas av lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen samt för fastställande och uppbörd av socialavgifter. De får dessutom användas i samband med rättsliga och administrativa förfaranden som kan leda till påföljd och som inletts på grund av överträdelse av skattelagstiftningen (20 § första stycket andra och tredje meningarna lagen 2012:843; jfr artikel 16 punkt 1 andra och tredje styckena). Detta innebär att upplysningarna får tillföras förundersökningar om skattebrott och får användas för fastställande av skattetillägg (prop. 2012/13:4 s. 85).

Om den utländska myndighet som har lämnat uppgifterna till Skatteverket tillåter det får uppgifterna användas även för andra ändamål än de som nämnts ovan (20 § andra stycket; jfr artikel 16 punkt 2 första meningen). När det gäller möjligheten att få sådant tillstånd sägs i direktivet att det ska beviljas om uppgifterna kan användas för liknande ändamål i den medlemsstat som har lämnat dem (artikel 16 punkt 2 andra meningen). I dessa fall är det således fråga om en skyldighet att ge tillstånd. En bestämmelse om Skatteverkets skyldighet att ge tillstånd finns i 21 § första meningen lagen 2012:843. Motsvarande bestämmelser ska ha införts även i övriga medlemsstater. Om uppgifterna inte kan användas för liknande ändamål i den medlemsstat som har lämnat dem kan denna stat frivilligt ge sådant tillstånd. 20 § andra stycket har formulerats så att det ska omfatta både det fallet att den uppgiftslämnande medlemsstaten är skyldig att ge tillstånd till viss användning i Sverige och det fallet att den uppgiftslämnande staten ger tillstånd frivilligt (prop. 2012/13:4 s. 86).

Användningsbegränsningarna i 20 § gäller oavsett vad som annars föreskrivs i svensk lagstiftning (20 § tredje stycket).

Skatteverkets möjligheter att lämna uppgifter som det fått enligt direktivet vidare till en tredje medlemsstat regleras i § 21 andra - tredje meningarna (jfr artikel 16 punkt 3). Verkets möjligheter att vidarebefordra sådana uppgifter till ett land utanför EU regleras i 22 § (jfr artikel 24 punkt 2).

Du kan läsa mer om användningsbegränsningar under Sekretess och behandling av uppgifter.

Förhållandet till andra rättsakter om informationsutbyte

Enligt artikel 1 punkt 3 i handräckningsdirektivet ska detta inte påverka medlemsstaternas fullgörande av eventuella skyldigheter när det gäller mer omfattande administrativt sambarbete som följer av andra rättsliga instrument, däri inbegripet bilaterala eller multilaterala avtal. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning. Vid implementeringen av direktivet ansågs det självklart att detta inte inskränker Sveriges åtaganden enligt andra internationella överenskommelser och att någon bestämmelse därför inte behövde införas i lagen (prop. 2012/13:4 s. 27).

Skatteverket har utfärdat ett ställningstagande om val av rättsakt vid informationsutbyte på begäran. I ställningstagandet talas endast om andra stater men det ska tillämpas på motsvarande sätt när informationsutbyte kan ske enligt fler än en rättsakt med en jurisdiktion som inte är en stat.

Referenser på sidan

Lagar & förordningar

  • Förordning (2012:848) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning [1] [2]
  • Förordning (2015:921) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton [1]
  • Förordning (2015:922) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton [1]
  • Förordning (2017:186) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet [1]
  • Lag (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden [1]
  • Lag (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning [1] [2] [3] [4] [5]
  • Lag (2015:911) om identifiering av rapporteringspliktiga konton vid automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton [1]
  • Lag (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton [1] [2]
  • Lag (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet [1]

Ställningstaganden

  • Den skattskyldige ska tillfrågas innan Skatteverket begär information från ett annat land [1]
  • Gibraltar omfattas av EU:s handräckningsdirektiv [1]
  • Hur ska det s.k. relevanskravet (foreseeable relevance) förstås vid informationsutbyte på begäran? [1]
  • Vilka förhandsbesked ska Skatteverket lämna upplysningar om mot bakgrund av EU:s ändringsdirektiv 2015/2376 (DAC 3)? [1]
  • Vilka tax rulings (förhandsbesked) ska Skatteverket lämna information om enligt Action 5 i OECD:s/G20:s BEPS-projekt? [1]
  • Vilken rättsakt ska Skatteverket åberopa vid begäran om informationsutbyte? [1]