Stadigvarande bostad

Avdragsförbudet för stadigvarande bostad

Ingående skatt som gäller en stadigvarande bostad får inte dras av (8 kap. 9 § första stycket 1 ML). Avdragsförbudet gäller dock inte för skatt för inköp eller import för att utföra sådana tjänster som uttagsbeskattas i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 7 eller 8 §§ ML även om det är fråga om stadigvarande bostad (8 kap. 10 § ML). Avdragsförbudet gäller inte heller skatt på jordbruksarrende, även till den del arrendet gäller värde av bostad.

Avdragsförbudet har betydelse bl.a. i de fall en mervärdesskattepliktig verksamhet bedrivs helt eller delvis i en byggnad som anses vara stadigvarande bostad och för jordbruksnäringen där avdrag alltså inte kan medges för mangårdsbyggnad eller personalbostäder (se dock jordbruksarrende ovan). Avdragsförbudet omfattar inte bara inköp till en byggnad, såsom inredning, reparationer och dylikt, utan även sådant som har en anknytning till det stadigvarande boendet. Som exempel kan nämnas att en garagebyggnad för en personbil anses ha anknytning till en stadigvarande bostad.

Rättsfall: installation av bergvärme

Kammarrätten har prövat avdragsförbudet när det gäller kostnader för installation av bergvärme i en villafastighet. Bolagets ägare med familj bodde i byggnaden och på det nedre planet fanns även en kontorsdel där bolaget bedrev sin verksamhet. Verksamheten bedrevs i en klart avskild och anpassad del av fastigheten. Kammarrätten ansåg dock att installationen av bergvärme hade ett sådant samband med byggnadens funktion som bostad, att avdragsrätt inte medgavs till någon del (KRNS 2009-03-10, mål nr 3541-08). Skatteverket delar kammarrättens bedömning.

Solcellsanläggning för mikroproduktion av el

Avdragsförbudet för stadigvarande bostad kan vara tillämpligt vid inköp och installation av solcellsanläggning för mikroproduktion av el, om anläggningen levererar el till en byggnad som används för boende.

Rättsfall: solcellsanläggning

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att det förhållandet att den el som en solcellsanläggning producerar till viss del används i byggnader som utgör stadigvarande bostäder inte medför att anläggningen som sådan kan anses vara en del av en stadigvarande bostad. Solcellsanläggningen har monterats på taken till byggnaderna. Föreningen har således rätt att göra avdrag för den del av den ingående mervärdesskatt som hänför sig till förvärvet av solcellsanläggningen och som kan anses hänförlig till föreningens skattepliktiga försäljning av el (HFD 2019 ref. 50). Se vidare Skatteverkets ställningstagande Avdragsrätt vid inköp och installation m.m. av en solcellsanläggning för mikroproduktion av el.

Inventarier

Skatteverket anser att avdragsförbudet gäller även anskaffning av sådan lös egendom som kan hänföras till bostaden. Lös egendom som kan hänföras till bostaden är sådan inredning eller inventarier som kan anses vara typiska för boende i en normal bostad. Detta innebär att oavsett vilken slags verksamhet som bedrivs i en byggnad eller del i den som omfattas av avdragsförbudet gäller detta även sådana tillgångar i byggnaden som exempelvis möbler, köksutrustning, TV-apparater och andra för boende typiska tillgångar. Även om sådana tillgångar, exempelvis kontorsmöbler, används i verksamhet som medför skattskyldighet gäller avdragsförbudet när de är placerade i en byggnad eller del i den som omfattas av avdragsförbudet. I verksamhetslokaler som omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad kan det finnas inredning eller inventarier som är anskaffade för verksamheten och inte är sådana för boende typiska tillgångar som nämnts i det föregående. Sådan lös egendom bör inte hänföras till bostaden varför avdragsförbudet enligt Skatteverkets mening inte gäller bara på den grunden att egendomen finns i en byggnad eller del i den som omfattas av avdragsförbudet (se även KRNG 2010-04-27, mål nr 5622-5624-09 och KRNS 2010-06-16, mål nr 6982-09 och 7077-09).

Byggnadens karaktär

Det kan i många fall uppkomma tveksamheter om vad som förstås med en stadigvarande bostad. Som regel avses med detta en fastighet eller en del av en byggnad som är inrättad för boende. Detta innebär att en mangårdsbyggnad som används som fritidshus inte ger rätt till avdrag. Det är byggnadens karaktär som i första hand är avgörande. Det måste vid detta ske en helhetsbedömning av karaktären på byggnaden med avseende bl.a. på dess konstruktion, storlek, planlösning och utrustning.

Byggnadens användning

Att även en byggnads användning i vissa fall kan ha betydelse vid bedömningen av om den omfattas av avdragsförbudet eller inte framgår också av några av nedan återgivna domar. Av avgöranden i Skatterättsnämnden och Högsta förvaltningsdomstolen framgår att en stuga respektive lägenheter som i sin helhet används i skattepliktig rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet inte omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad.

Så kan också vara fallet, enligt nedanstående domar från Högsta förvaltningsdomstolen, när en del av en stadigvarande bostad används i en verksamhet och den delen är klart avskild från bostadsdelen i övrigt och dessutom är särskilt anpassad för den bedrivna verksamheten.

Anpassad och avskild

Högsta förvaltningsdomstolen har i två mål bedömt att rätt till avdrag för ingående skatt kan finnas även om den aktuella byggnadens karaktär är en bostad (RÅ 2003 ref. 100 I och II). Av domskälen framgår följande:

”Enligt Regeringsrättens mening måste avdrag för ingående mervärdesskatt som hänför sig till en byggnad eller del av en byggnad i vissa fall kunna medges även om byggnaden till sin karaktär är en bostad. Detta bör vara fallet då byggnaden eller byggnadsdelen på något sätt anpassats för verksamheten och den del där verksamheten bedrivs är klart avskild från bostadsdelen. Det förhållandet att det utan alltför stora ingrepp går att åter göra en sådan byggnad anpassad för boende bör inte medföra ett annat synsätt. Omständigheterna i det enskilda fallet måste vara avgörande.”

Det första målet gällde ett bolag som uppförde ett småhus i två våningar. I byggnaden skulle fyra kontorsarbetsplatser inredas och bolaget skulle disponera möteslokaler. Det skulle vidare finnas ett pentry i byggnaden och en videokonferensanläggning skulle installeras. Bolaget uppskattade att 30 procent av bostadsytan skulle användas för kontorets räkning. En för bostad och kontor gemensam entré skulle användas. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att några specialarrangemang i form av särskild utrustning eller anpassning inte planerats eller vidtagits för den del av byggnaden som skulle användas i näringsverksamheten och att det inte heller framstod som klart vilka delar av bostaden som skulle användas för verksamheten. Eftersom några utrymmen i byggnaden inte inrättats och klart avskilts för något annat ändamål än stadigvarande bostad ansåg domstolen att avdragsförbudet i 8 kap. 9 § första stycket ML gällde hela byggnaden (RÅ 2003 ref. 100 [I]).

Högsta förvaltningsdomstolen anger dessutom i domskälen i detta mål att bara det förhållandet att utrymmen i en byggnad inrättad som stadigvarande bostad används som arbetsrum i en näringsverksamhet inte kan medföra att dessa utrymmen i mervärdesskattehänseende ska anses vara annat än del av den stadigvarande bostaden.

Det andra målet gällde ett bolag som genomfört en renovering av ett småhus i tre plan. Bolagets ägare med familj bodde i byggnaden. På det nedre planet i byggnaden fanns en kontorsdel där bolaget bedrev sin verksamhet. Denna del, som hade egen entré, bestod av tre arbetsrum, ett pentry och en toalett. Teknisk utrustning hade installerats för en kostnad av ungefär 100 000 kr. Eftersom det inte framkommit att denna del av byggnaden användes för annat än kontorsverksamheten och eftersom den var helt avskild från byggnaden i övrigt fann Högsta förvaltningsdomstolen att den delen av byggnaden inte skulle anses vara en del av den stadigvarande bostaden. Rätt till avdrag fanns därför för den ingående skatt som hänförde sig till den del av byggnaden där verksamheten bedrevs (RÅ 2003 ref. 100 [II]).

Mot bakgrund av innehållet i dessa båda avgöranden från Högsta förvaltningsdomstolen har Skatteverket redogjort för sin syn i ett ställningstagande om tillämpningen av avdragsförbudet för stadigvarande bostad. Den ”anpassning för verksamheten” som krävs för avdragsrätt är att den byggnad eller byggnadsdel där verksamhet bedrivs tillförts sådan utrustning, tekniska och sanitära installationer, inredning m.m. som är normalt för den typ av verksamhet som bedrivs. Detta bör gälla både i de fall en klart avskild del av en byggnad med bostadskaraktär används för en viss verksamhet och i de fall en byggnad av bostadskaraktär, i vilken det inte alls förekommer något stadigvarande boende, i sin helhet används för en viss verksamhet. För att kravet på ”klart avskild” verksamhetsdel dessutom ska vara uppfyllt får inte verksamhetsdelen vara en del av bostadsutrymmet exempelvis genom att det finns en gemensam entré eller det i övrigt framstår som om bostads- och verksamhetsdelarna är integrerade med varandra i den meningen att de kan användas som en enhet.

Samlad bedömning

Nedan finns exempel på praxis från kammarrätterna som avser frågan om en lägenhet eller byggnad eller en del av en lägenhet eller av en byggnad omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad. Skatteverket anser att denna praxis kan ge ledning vid bedömningen av denna fråga. Av denna praxis framgår att domstolarna gjort en samlad bedömning av samtliga omständigheter i de enskilda fallen för att avgöra om en byggnad eller lägenhet eller del av en byggnad eller av en lägenhet omfattas av avdragsförbudet eller inte. Vid denna bedömning har omständigheter såsom byggnadens karaktär, verksamhetsdelens avskildhet, omfattningen av särskild verksamhetsanpassning och byggnadens användning haft särskild betydelse.

Rättsfall: frisersalong i källare

Kammarrätten ansåg att en frisersalong som var inrymd i en källare inte omfattades av avdragsförbudet, eftersom den anpassats för verksamheten och att den klart avskilts från bostadshusets bostadsdel. Källarlokalen uppgavs vara specialinredd för frisörverksamheten och hade separat ingång, särskild ventilationsanläggning och en särskild branddörr som avskilde lokalen från den övriga källaren. Vatten och avlopp hade dragits till schamponeringsstolar (KRNG 2004-09-09, mål nr 3824-04).

Rättsfall: lägenhet med kontorsinredning

En ombyggd lägenhet som användes som kontor har av kammarrätten ansetts vara stadigvarande bostad i ML:s mening. Lägenheten bestod av tre rum, dusch, toalett och ett normalkök och var inredd med kontorsmöbler. Källaren i byggnaden användes som lager, förråd och verkstad för verksamheten. Anpassning av lokalerna för verksamheten hade skett genom dragning av extra el- och dataledningar och genom förbättrad belysning. Företagsledaren hade varit folkbokförd på lägenhetens adress under viss tid. Kammarrätten fann vid en samlad bedömning att lägenheten var att betrakta som stadigvarande bostad (KRSU 2004-10-27, mål nr 1110-03).

Rättsfall: gemensamma utrymmen

Kammarrätten ansåg att avdragsrätt inte fanns för den ingående skatt som gällde en byggnad där ett bolag för sin verksamhet disponerade större delen av bottenvåningen i en tvåvåningsbyggnad. I övrigt beboddes byggnaden av en styrelseledamot i bolaget. Av omständigheterna i ärendet framgick dessutom att vissa utrymmen i byggnaden var gemensamma för verksamheten och för det privata boendet (KRNS 2005-05-30, mål nr 2592-04).

Rättsfall: avskild vindslokal

I ett avgörande från kammarrätten har en ombyggd vindslokal ansetts vara helt avskild från byggnaden i övrigt. Lokalen var belägen på ett eget våningsplan och hade en separat ingång från trapphuset utan någon övrig förbindelse med någon annan del av huset. Fyra personer hade sin permanenta arbetsplats i lokalen som saknade kök men var utrustad med ett pentry på ca 1 kvm. I övrigt var lokalen anpassad för verksamheten med tre arbetsstationer med datorer och bredbandsuppkoppling och hade förvaringssystem för kontor och konferensutrustning. Kammarrätten ansåg att vindslokalen inte omfattades av avdragsförbudet (KRNS 2005-09-02, mål nr 7079-03).

Rättsfall: SPA

Kammarrätten har bedömt att ett ombyggt förråd, bastu och garage som låg cirka två meter från bostadshuset inte var så klart avskilt eller så särskilt anpassat att avdragsrätt fanns. Förrådet byggdes om till en SPA-del med bastu, bubbelpool, dusch, wc och omklädningsrum. Vid sidan av den ursprungliga byggnaden, närmast garagedelen, byggdes en carport med en sådan takkonstruktion att en övervåning med konferensdel rymdes. Kammarrätten anförde att det förhållandet att vissa utrymmen användes i näringsverksamheten inte medförde att de i mervärdesskattehänseende skulle anses vara annat än en del av den stadigvarande bostaden (KRSU 2007-08-29, mål nr 960-06 och 962-06).

Grupp-, äldre- och vårdboenden

Det finns många olika sorters boenden inom vård- och omsorgssektorn. Avdragsförbudet för stadigvarande bostad kan i vissa fall omfatta även sådana boenden och påverkar därför även möjligheten till frivillig skattskyldighet för uthyrning av fastighet. Enligt 3 kap. 3 § andra stycket ML är uthyrning av byggnad eller annan anläggning, som utgör fastighet, skattepliktig i vissa fall, så kallad frivillig skattskyldighet. En lokal som omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad kan inte vara skattepliktig enligt bestämmelserna om frivillig skattskyldighet.

En bedömning av om sådana boenden utgör stadigvarande bostad eller inte måste göras i varje enskilt fall. Nedanstående rättspraxis kan vara till ledning för bedömningen.

Rättsfall: servicelägenheter och gruppbostäder

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att en kommun inte hade avdragsrätt för ingående skatt på servicelägenheter och gruppbostäder. De aktuella bostäderna uppläts med hyresrätt och användes av de boende på samma sätt som lägenheter på den allmänna bostadsmarknaden och bedömdes därför omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad (RÅ 1993 ref. 30).

Rättsfall: äldreboende i lägenheter

Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt ett förhandsbesked angående frågan om vad som är att anse som stadigvarande bostad (RÅ 1997 not. 245). Ansökan gällde ombyggnaden av ett ålderdomshem till lägenheter. I byggnaden skulle även ingå t.ex. trapputrymmen, vindskontor, förråd, personalutrymmen och lokaler för gemensamma aktiviteter. Elva av lägenheterna skulle användas för s.k. korttids- och växelboende. Skatterättsnämndens majoritet anförde följande:

”Samtliga de bostäder som avses i ärendet och förhållandena i övrigt är, såvitt är av betydelse för den nu aktuella prövningen, enligt nämndens mening så likartade med dem som förelåg i det tidigare förhandsbeskedet (anm. RÅ 1993 ref. 30) att det inte finns skäl att i det aktuella ärendet göra en annan bedömning. Den omständigheten att elva lägenheter ska användas för korttidsboende bör enligt nämndens mening inte ha någon betydelse för bedömningen av dessa lägenheters karaktär, eftersom de synes inrättade på samma sätt som de lägenheter som ska användas för mer permanent boende. Samtliga de med ansökningen avsedda lägenheterna och de utrymmen som får anses höra till lägenheterna får därför anses som stadigvarande bostäder för vilka den ovannämnda inskränkningen i rätten till avdrag för ingående skatt gäller.”

Rättsfall: övrigt äldreboende

Kammarrätten har bedömt att vid äldreboende, i vad som tidigare benämndes sjukhem eller ålderdomshem, bör utgångspunkten vid bedömningen av om äldreboendet sker i en stadigvarande bostad eller inte vara den standard som de boende har. Det bör enligt kammarrätten beaktas om det finns tillgång till för en stadigvarande bostad normala funktioner såsom kokmöjligheter och sanitär utrustning. (KRNG 2001-10-18, mål nr 636-2000 och 6711−6714-2000).

En lägenhet kan dock i vissa fall omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad trots att det saknas kokmöjligheter. Vid en bedömning av om ett boende omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad i ML får en samlad prövning göras av lägenhetens karaktär, användning och övriga omständigheter, se bl.a. RÅ 2005 not. 78.

Rättsfall: Vårdboende

Högsta förvaltningsdomstolen har, i två fall av förhandsbeskedsärenden från Skatterättsnämnden, prövat om förutsättningarna för frivillig skattskyldighet var uppfyllda för uthyrning av lokaler som användes för vårdboende.

I ett av fallen bestod varje vårdrum av hall, kapprum, pentry, allrum inklusive sovplats, badrum och förråd och är inrättade för permanentboende. Det planerade vårdboendet var avsett för vårdtagare med ett mycket omfattande vårdbehov, vilka beviljades detta boende som socialt bistånd med stöd av socialtjänstlagen. Verksamheten uppgavs i stor utsträckning vara inriktad på vård i livets slutskede. Vistelsetiden för de vårdboende beräknades uppgå till i genomsnitt två år (SRN dnr 7-12/I).

I det andra fallet var varje boenderum ytmässigt en enhet bestående av sovrum, vardagsrum, kapprum och en köksdel. Varje boenderum hade dessutom ett särskilt sanitetsutrymme (SRN dnr 20-11/I).

Högsta förvaltningsdomstolen delade Skatterättsnämndens bedömning att uthyrning av lokaler avsedda att användas som boenderum utgör sådan uthyrning som enligt 3 kap. 3 § andra stycket ML inte omfattas av skatteplikt (HFD 2013 ref. 79 I och II).

Rättsfall: hem för vård eller boende

Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt ett förhandsbesked och i likhet med Skatterättsnämnden ansett att uthyrning av boenderum till ensamkommande flyktingbarn utgör sådan uthyrning av stadigvarande bostad som enligt 3 kap. 3 § andra stycket ML inte omfattas av skatteplikt.

Uthyrningen avsåg uthyrning av lokaler till en kommun för användning som hem för vård eller boende enligt 6 kap. 1 § SoL (HFD 2015 not. 56).

Skatteverket har kommenterat rättsfallet och konstaterat att det i målet inte var frågan om sådan rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet som är skattepliktig. En sådan uthyrning innebär i normalfallet att avdragsförbudet för stadigvarande bostad inte är tillämpligt (HFD, mål nr 5725-14, stadigvarande bostad, samt Skatteverkets ställningstagande Skattepliktig rumsuthyrning i hotellrörelse)

Rättsfall: tröskelboende

Ett företags uthyrning av bostadsmoduler till en kommun för användning som s.k. tröskelboende utgjorde enligt ett av Högsta förvaltningsdomstolen fastställt förhandsbesked en ej skattepliktig upplåtelse av nyttjanderätt till fastighet. Av motiveringen i förhandsbeskedet framgår att Skatterättsnämnden ansåg att bostadsmodulerna utgjorde stadigvarande bostäder, trots att vissa bostäder saknade kök eller hygienutrymmen. Det primära i verksamheten var i detta fall att erbjuda bostad till de hemlösa. Bostäderna skulle användas för ett mer eller mindre permanent boende där inslaget av omsorg ansågs begränsat (RÅ 2005 not. 78).

Rättsfall: boende med stöd för personer i aktivt missbruk

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att uthyrningen av bostadsrum och andra ytor i en lokal som användes för boende med stöd för personer i aktivt missbruk, öppenvård m.m., var skattepliktig enligt 3 kap. 3 § andra stycket ML. Varken bostadsrum eller de andra ytorna utgjorde stadigvarande bostad. Bostadsrummen saknade kök och de boende hade inte heller tillgång till något kök i byggnaden, där de själva kunde laga mat. De boende fick endast tillgång till ett rum en natt i taget. De hade inte någon egen nyckel och var inte garanterade samma rum om de stannade ytterligare en natt. De fick inte ta emot besök eller lämna några tillhörigheter i rummet. Boendet var inte anpassat för att stödja hemlösa personer utan personer med missbruksproblem. De boende kunde ha egna bostäder som de inte kunde nyttja på grund av missbruket. Det längre perspektiv på boende som förelåg i RÅ 2005 not. 78 (om tröskelboende – se ovan) – och som naturligt ligger i begreppet stadigvarande bostad – saknades för det nu aktuella boendet. Domstolen ansåg därför att bostadsrummen i det aktuella boendet varken var utformade eller användes på ett sätt som var normalt för bostäder i det allmänna bostadsbeståndet (HFD 2016 ref. 50).

Rättsfall: äldreboende och social omsorg

Frågan gällde uthyrning av vårdboende till en kommun och om EU-domstolens avgörande C-335/14, Les Jardins de Jouvence, innebär att hela upplåtelsen av vårdlokalerna ska anses ske för omsorgsverksamhet och därmed omfattas av skatteplikt enligt 3 kap. 3 § andra stycket ML.

Skatterättsnämnden ansåg att till den del vårdlokalerna avsåg de äldres lägenheter var det fråga om stadigvarande bostad som inte kan omfattas av skatteplikt. Detta även om tillhandahållandet av lägenheterna sker inom ramen för social omsorg (SRN dnr 35-16/I). Högsta förvaltningsdomstolen har i dom den 21 maj 2018, mål nr 6665-17, fastställt Skatterättsnämndens förhandsbesked.

Samlingsutrymmen i ett gruppboende – stadigvarande bostad?

Högsta förvaltningsdomstolen har ansett att kök med matplats, allrum och tv-rum i ett gruppboende som nyttjas av såväl de boende som av personalen och som är möjliga att hyra ut separat kan omfattas av frivillig skattskyldighet under vissa förutsättningar. I målet innehöll de boendes egna lägenheter alla de faciliteter som är normalt för en lägenhet i det allmänna bostadsbeståndet, dvs. köksdel, vardagsrum, sovrum och hygienutrymmen. De gemensamma utrymmena var därför i detta avseende inte ett komplement till lägenheterna. Då det också krävdes omfattande vårdinsatser av personalen när de boende befann sig i utrymmena skulle uthyrningen inte anses avse stadigvarande bostad utan utrymmen där kommunen bedriver omsorgsverksamhet. Uthyrningen av dessa ytor kunde därför omfattas av frivillig skattskattskyldighet (se Skatteverkets rättsfallskommentar HFD, mål nr 1113-15 – frivillig skattskyldighet för uthyrning av vård- och omsorgslokaler med anledning av HFD 2016 ref. 51).

I enlighet med ovan nämnda avgörande anser Skatteverket att om de boendes egna lägenheter i gruppboendet är utrustade med alla faciliteter som normalt finns i en lägenhet i det allmänna bostadsbeståndet och de boende och personalen på gruppboendet använder sådana samlingsutrymmen som en del av vård- eller omsorgsverksamheten, så utgör samlingsutrymmena inte stadigvarande bostad.

Om däremot de boendes egna rum eller lägenheter saknar någon av de faciliteter som normalt finns i en lägen­het i det allmänna bostadsbeståndet nyttjas grupp­boendets gemen­samma kök med matplats, tv-rum, allrum och liknande samlingsutrymmen som komplement till de egna lägenheterna. I sådant fall används samlingsutrymmena som en del av de boendes stadigvarande bostad samtidigt som ytan används i vård- eller omsorgsverksamheten.

Avdragsrätt när samlingsutrymmen i gruppboendet omfattas av avdragsförbudet

Om samlingsutrymmena inte enbart används i vårdverksamheten utan också används som stadigvarande bostad kan de inte separat bli föremål för frivillig skattskyldighet, till skillnad från vårdytor och personalutrymmen. I stället får sådana samlingsutrymmen anses ingå som en underordnad del av den totala lokalupplåtelsen.

Det innebär dock inte att det helt saknas avdragsrätt för fastighetsägaren för ingående skatt som avser dessa samlingsutrymmen. Avdragsrätt finns för den andel som kan anses gälla den bedrivna vården eller omsorgen. En skälig fördelningsnyckel för att beräkna den avdragsgilla andelen av ingående skatt som avser samlingsutrymmena är enligt Skatteverkets uppfatt­ning för­hållandet mellan de ytor som omfattas av frivillig skattskyldighet och gruppboendets totala yta, minskad med ytan för de samlings­utrymmen som inte omfattas av frivillig skatt­skyldighet och yta för bi­utrym­­men.

Skatteverket anser att det är lämpligt att använda samma fördelningsnyckel för beräkning av utgående skatt på hyresersättningen.

Elevhem

Nedan finns en sammanfattning av den praxis som gäller bedömningen om elevhem kan anses vara en stadigvarande bostad och om avdragsrätt för ingående skatt finns eller inte. En bedömning måste göras i varje enskilt fall. Skatteverket anser att följande praxis kan vara till ledning för bedömningen.

Rättsfall: elevhem

Kammarrätten har bl.a. bedömt om ett elevhem var att betrakta som stadigvarande bostad eller ej. Rummen på elevhemmet saknade både matlagningsmöjligheter och sanitär utrustning och hade alltså en lägre standard än vad bostäder på den öppna bostadsmarknaden har. Kammarrätten yttrade i domskälen att när det gäller boende på elevhem får standarden anses underordnad användningssättet vid bedömningen av om det är fråga om stadigvarande bostad eller inte. Eftersom eleverna stadigvarande bodde på elevhemmet fann domstolen att boendet var att hänföra till begreppet stadigvarande bostad och medgav alltså inte avdrag för den ingående skatt som gällde elevhemmet (KRNJ 2002-10-11, mål nr 540-1999).

Rättsfall: elevhem i undervisningsverksamhet

Skatterättsnämnden har ansett att ett elevhem som hyrdes ut till en kommun inte var stadigvarande bostad utan hade en sådan anknytning till den av kommunen bedrivna undervisningsverksamheten att byggnaden ansågs vara en integrerad del i verksamheten (SRN 2004-05-11). Skatteverket har belyst skatteplikten för mervärdesskatt i ett ställningstagande om logi i elevhem och vid uthyrning av elevhem till en kommun.

Hotell eller hotelliknande verksamhet

Skatteverket har belyst tillämpningen av avdragsförbudet för stadigvarande bostad, och flera andra mervärdeskatterättsliga frågor, i ett ställningstagande om skatteplikt vid rumsuthyrning i hotellrörelse.

Nedan finner du exempel på domar där domstolarna har bedömt om avdragsrätt för ingående skatt finns på grund av att skattepliktig hotellverksamhet bedrivs, jämför 3 kap. 3 § första stycket punkt 4 ML.

Rättsfall: uthyrningsstuga

Skatterättsnämnden har bedömt avdragsrätten för ingående skatt för anskaffning av en sommarstuga som ett bolag avsåg att hyra ut (SRN 2000-10-04). Det var fråga om två olika uthyrningssituationer. Den första situationen avsåg långtidsuthyrning av stugan till andra företag som i sin tur skulle använda stugan för att bedriva korttidsuthyrning. Nämnden ansåg här att bolaget hade avdragsrätt för ingående skatt på anskaffnings- och driftkostnader som gällde stugan under förutsättning att bolaget av skattemyndigheten förklarats frivilligt skattskyldigt för mervärdesskatt för den aktuella uthyrningen. Den andra situationen som Skatterättsnämnden tog ställning till gällde korttidsuthyrning som sökandebolaget skulle bedriva i egen regi. Först konstaterade nämnden att stugan i detta fall skulle anses använd i verksamhet som enligt ML utgjorde skattepliktig rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet. Även här ansåg sedan Skatterättsnämnden att bolaget hade avdragsrätt för den ingående skatten på anskaffnings- och driftkostnader för stugan. I sin motivering som gällde avdragsrätten sade nämnden att en fritidsbostad som i likhet med vad som är fallet i ärendet används för uthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet inte är en stadigvarande bostad i mervärdesskattehänseende. Vidare ansåg nämnden när det gällde långtidsuthyrning att bara det förhållandet att det inte är bolaget utan hyrestagaren som driver verksamheten inte bör medföra att stugans mervärdesskatterättsliga karaktär bör vara en annan än i det fall bolaget självt hyr ut stugan för korttidsboende. En uthyrningsstuga som i sin helhet används i skattepliktig rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet har alltså Skatterättsnämnden inte ansett vara stadigvarande bostad. Skatteverket delar Skatterättsnämndens bedömning.

Rättsfall: lägenheter

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett förhandsbeskedsärende bedömt frågan om avdragsförbudet för stadigvarande bostad gällde när en fastighetsägare skulle hyra ut lägenheter till ett hotellföretag för stadigvarande användning i dess hotellverksamhet. Högsta förvaltningsdomstolen, som fastställde förhandsbeskedet, angav att fastighetsägaren hade avdragsrätt för den ingående skatten på kostnader för anskaffning och drift av de aktuella lägenheterna under förutsättning att denne var frivilligt skattskyldig enligt bestämmelserna i 9 kap. ML. En lägenhet som används för uthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet används inte för permanent boende och är därför inte stadigvarande bostad i ML:s mening (RÅ 2002 not. 174).

Uthyrningsstuga – privat boende del av år

Skatteverket anser att avdragsförbudet är tillämpligt om en möblerad stuga, en möblerad lägenhet eller ett möblerat rum inte uteslutande är avsett att användas för skattepliktig rumsuthyrning. Det räcker därmed inte att en bostad eller ett utrymme i en stadigvarande bostad till viss del används i skattepliktig verksamhet för att man ska få rätt till avdrag för ingående skatt. Avdragsförbudet är tillämpligt då privat användning av den möblerade bostaden eller av det möblerade rummet förekommer.

Rättsfall: företagsbostäder

Högsta förvaltningsdomstolen har i ett förhandsbeskedsärende ansett att avdragsrätt finns för den ingående skatten på bl.a. ombyggnad av lokaler till lägenheter för användning i en hotelliknande verksamhet. Den verksamhet sökanden skulle bedriva avsåg korttidsupplåtelser av s.k. företagsbostäder. Domstolen bedömde att verksamheten var skattepliktig eftersom det var fråga om rumsuthyrning i hotellrörelse eller liknande verksamhet. Därmed fanns avdragsrätt för den ingående skatten på utgifter för ombyggnad och drift till den del fastigheten användes för denna verksamhet (RÅ 2002 not. 175). Se även RÅ 2002 ref. 67 med samma utgång.

Rättsfall: uthyrning till staten

Högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat att avdragsförbudet som gäller stadigvarande bostad kan vara tillämpligt på en uthyrning till staten, även för det fall frivillig skattskyldighet har medgetts. I målet var det frågan om en uthyrning av gästforskarbostäder till en statlig institution som i sin tur skulle hyra ut bostäderna till forskare. Bostäderna var till sin karaktär stadigvarande bostäder och skulle även användas på detta sätt av gästforskarna. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att avdragsförbudet som gäller stadigvarande bostad i 8 kap. 9 § ML är tillämpligt på uthyrningen till staten. Det förhållandet att det saknas möjlighet att begränsa den frivilliga skattskyldigheten vid uthyrning till staten innebär inte att avdragsförbudet inskränks (RÅ 2010 ref. 43).

Fr.o.m. den 1 januari 2014 är det inte längre möjligt att vara frivilligt skattskyldig för uthyrning av stadigvarande bostad till staten.

Rättsfall: tillfälligt boende för anställda

Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt utgången i ett förhandsbesked, där Skatterättsnämnden bedömt att ett företag, som hyr en byggnad för användning som tillfällig bostad åt sina anställda när de genomgår internutbildning, har avdragsrätt för den ingående skatt som gäller inköp för byggnaden. Byggnaden hade karaktär av hotellbyggnad. Det fanns speciella brandlarm, nödbelysning m.m. Av skälen för domstolens avgörande framgår bl.a. följande:

Den av bolaget förhyrda fastigheten innehåller, förutom vissa gemensamhetsutrymmen, 18 bostadslägenheter som används för korttidsboende i samband med personalutbildning. Ingen del av fastigheten används på ett sådant sätt att personalen därigenom bereds ett boende som för dem kan ersätta en stadigvarande bostad. Den nuvarande användningen uppges vara av mer permanent karaktär, och vissa ombyggnader av fastigheten har skett för att anpassa denna till verksamheten. Mot den nu angivna bakgrunden finner Regeringsrätten att bolagets förvärv för det aktuella korttidsboendet inte kan anses gälla sådan stadigvarande bostad som enligt 8 kap. 9 § första stycket 1 ML utesluter avdragsrätt. (RÅ 2005 ref. 34).

Rättsfall: bostadsanpassningsbidrag

I flera kammarrättsdomar har den mervärdesskatt på kommunernas kostnader för s.k. bostadsanpassningsbidrag bedömts omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad (se bl.a. KRNG 2001-10-18, mål nr 6711–6714-2000). Kammarrätten anger i den här domen att oavsett om det är kommunen genom en entreprenör eller den enskilde som i praktiken utför åtgärden är det fråga om åtgärder som vidtas i enskilda personers privatbostäder. De aktuella åtgärderna omfattas därför av avdragsförbudet. Skatteverket har samma uppfattning som kammarrätten.

Rättsfall: ankomst- eller transitboende

Kammarrätten har prövat om uthyrning av en anläggning till Migrationsverket vilken används som ankomst- eller transitboende kan ses som stadigvarande bostad. Kammarrätten gör samma bedömning som förvaltningsrätten och anser att uthyrningen inte avser stadigvarande bostad (KRNG 2019-05-28, mål nr 4092-4093-18).

Skatteverket delar inte kammarrättens bedömning och har överklagat domen till Högsta förvaltningsdomstolen Högsta förvaltningsdomstolen har beslutat att inte meddela prövningstillstånd. Skatteverket vidhåller dock sin uppfattning som framgår ovan. Se även Skatteverkets rättsfallskommentar.

Delningsekonomi

Delningsekonomi är när personer exempelvis delar, hyr och lånar saker i stället för att äga dem själv. Via digitala plattformar såsom mobilapplikationer eller annan digital marknadsplats är det enkelt att skapa kontakter med andra för att dela på varor och tjänster.

Uthyrning av en bostad under kort tid kan under vissa förutsättningar vara skattepliktig. Uthyrningen kan då medföra skattskyldighet för den beskattningsbara person som hyr ut den. Läs mer om rumsuthyrning. Rätt till avdrag för ingående skatt finns i så fall på vissa förvärv kopplade till den skattepliktiga uthyrningen, som exempelvis inköp av sänglinne, toalettpapper och rengöringsmedel. Avdrag får dock inte göras för ingående skatt som omfattas av avdragsförbudet för stadigvarande bostad till exempel inventarier eller renoveringar.