När används förvaltningslagen?

Vid handläggning av ärenden

I förvaltningslagen finns allmänna bestämmelser om hur Skatteverket, som förvaltningsmyndighet, ska handlägga ett ärende (1 § FL).

Lagen gäller vid ärendehandläggning bl.a. hos alla statliga förvaltningsmyndigheter.

Vissa regler gäller all förvaltningsverksamhet

Vissa regler i förvaltningslagen ska tillämpas även vid faktiskt handlande och inte bara vid handläggning av ärenden. Det gäller bestämmelserna om grunderna för en god förvaltning, d.v.s.

• legalitet, objektivitet och proportionalitet (5 § FL)
• service och tillgänglighet (6 och 7 §§ FL)
• samverkan mellan myndigheter (8 § FL).

Läs om skillnaden mellan ärendehandläggning och faktiskt handlande.

Undantag för brottsbekämpande verksamhet

I Skatteverkets skattebrottsenhets brottsbekämpande verksamhet tillämpas inte 9 § andra stycket och 10–49 §§ förvaltningslagen (3 § FL). Med brottsbekämpande verksamhet menas både brottsförebyggande och brottsutredande verksamhet (prop. 2016/17:180 s. 32). Sådan verksamhet regleras istället generellt främst i rättegångsbalken. För Skatteverkets del gäller lagen (1997:1024) om Skatteverkets medverkan i brottsutredningar.

Regler som avviker från förvaltningslagen

Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen gäller den bestämmelsen (4 § FL). Myndigheters föreskrifter har sålunda inte företräde i förhållande till förvaltningslagen.

Bara sådana avvikelser från förvaltningslagen som klart framgår av den andra lagen eller förordningen har företräde. Vanliga tolkningsmetoder får tillämpas för att avgöra om den andra författningen exklusivt reglerar förfarandet i ett visst avseende. Syftet med specialregleringen och hur fullständigt den reglerar förfarandet är särskilt viktigt. Även tolkningsprincipen om att en nyare författning ges företräde framför en äldre vid en s.k. normkonflikt kan få särskild betydelse. Vid normkonflikter behöver man också ta hänsyn till att unionsrätten gäller före nationell rätt och att grundlag går före lag. Detta framgår dock inte av 3 § förvaltningslagen, utan följer av rättsordningens allmänna tolkningsprinciper. Den avvikande specialbestämmelsen kan innebära att högre krav ställs på en myndighet att tillgodose den enskildas rättssäkerhet än vad som gäller enligt förvaltningslagen, t.ex. mer långtgående krav på dokumentation eller muntlighet i förfarandet. Eftersom förvaltningslagens syfte är att slå fast en minimistandard av rättsskydd för den enskilda, måste det finnas starkt bärande skäl eller funktionella motiv för lägre rättssäkerhetskrav i den andra författningen (prop. 2016/17:180 s. 38 f. och 288 f.).

Ett överklagandeförbud kan åsidosättas om ett förbud skulle strida mot artikel 6.1. i Europakonventionen. Detsamma gäller förbud som skulle stå i strid med unionsrätten (prop. 2016/17:180 s. 43–46).

Exempel: avvikande bestämmelser på beskattningsområdet

Bestämmelserna om kommunikation i 40 kap. 2-3 §§ skatteförfarandelagen gäller bara inför slutliga beslut medan bestämmelsen i 25 § förvaltningslagen även avser s.k. beredningsbeslut, alltså beslut under handläggningen av ett ärende. 25 § förvaltningslagen kan komma att gälla beredningsbeslut även i ärenden enligt skatteförfarandelagen (HFD 2019 ref. 51, punkten 16). Samtidigt innehåller skatteförfarandelagen en regel som ger den som ärendet gäller en utökad möjlighet att yttra sig innan ärendet avgörs, om det kommer att avgöras till nackdel för denna. Även Skatteverkets rättsliga argumentation och bedömning av materialet ska nämligen kommuniceras i skatteärenden, till skillnad från vad som gäller enligt förvaltningslagen. Detta görs normalt genom att ett s.k. förslag till beslut skickas till skattebetalaren.