Det finns ett antal olika slag av ersättningar som inte utgör ersättning för arbete men som ska jämställas med ersättning för arbete. På dessa ersättningar ska därför utbetalaren göra skatteavdrag. Detta gäller även om mottagaren är godkänd för F-skatt (10 kap. 13 § SFL). Från skyldigheten att göra skatteavdrag finns vissa undantag när skatteavdrag inte ska göras.
Följande ersättningar räknas enligt 10 kap. 3 § andra stycket SFL som ersättning för arbete:
Huvudregeln är att kostnadsersättningar ska tas upp som intäkt i inkomstslaget tjänst (11 kap. 1 § IL) och ingå i underlaget för skatteavdrag. Under vissa förutsättningar ska arbetsgivare inte göra skatteavdrag från kostnadsersättningar. Bestämmelserna om detta finns i 10 kap. 3 § andra stycket 8 och 9 SFL. Det som här avses är ersättning för kostnader som är avdragsgilla vid mottagarens beskattning (12 kap. 1 § IL). Det ska alltså vara fråga om utgifter i arbetet.
Detta innebär att skatteavdrag ska göras på kostnadsersättningar till den del de överstiger avdragsgilla schablonbelopp beträffande ökade levnadskostnader och kostnader för bilresor vid tjänsteresa. Detsamma gäller andra kostnadsersättningar till den del det är uppenbart att kostnadsersättningen överstiger det som mottagaren får dra av vid beskattningen.
Detta gäller även om mottagaren är godkänd för F-skatt (10 kap. 13 § SFL). Motivet till det är att regeringen anser att det finns skäl, bl.a. med tanke på effektivitet, likhet och enkelhet vid förfarandet vid uttag av skatter och avgifter, att behandla dessa ersättningar på samma sätt som övriga ersättningar som räknas som ersättning för arbete (prop. 2010/11:165 s. 336).
Privata levnadskostnader är med vissa undantag inte avdragsgilla. Från ersättningar som är avsedda att täcka privata levnadskostnader ska därför skatteavdrag i regel göras. Vissa hemresor, inställelseresor och intervjuresor räknas dock inte in här.
Bestämmelserna om traktamentsersättningar i 10 kap. 3 § andra stycket 8 a SFL är uppbyggda på så sätt att om arbetsgivaren betalar ut kostnadsersättning/traktamente till en anställd och denna enligt bestämmelserna i 12 kap. 6 § IL har rätt till avdrag för ökade levnadskostnader ska arbetsgivaren inte göra skatteavdrag från traktamentet. Detta gäller så länge traktamentet inte överstiger de schablonbelopp som finns angivna i 12 kap. 6 a, 10–15, 17 och 21 §§ IL. Om arbetsgivaren betalar ut traktamente som överstiger schablonbeloppen ska endast den överskjutande delen hanteras som vanlig lön och därför ingå i underlaget för skatteavdrag.
Att samma bestämmelser också gäller för beräkning av arbetsgivaravgifter framgår av 2 kap. 11 § SAL.
Arbetsgivarens möjlighet att betala ut kostnadsersättningar utan skatteavdrag anknyter till arbetstagarens avdragsrätt. Om en ersättning betalats ut för utgifter som arbetsgivaren inte är skyldig att göra skatteavdrag för, är det tillräckligt att denne i arbetsgivardeklaration eller i förekommande fall på kontrolluppgift anger att sådan ersättning betalats ut till betalningsmottagaren (15 kap. 10 § SFL och 26 kap. 19 c § SFL). Sådana kostnadsersättningar behöver då inte redovisas av den anställda i inkomstdeklarationen. I stället görs en ”tyst” kvittning som innebär att den anställda inte heller i inkomstdeklarationen får yrka avdrag för motsvarande kostnader. Om arbetsgivaren har betalat ut traktamente med lägre belopp än de avdragsgilla schablonbeloppen har den anställda rätt till avdrag med schablonbeloppen. I sådana fall ska också kostnadsersättningen tas upp i deklarationen.
Bestämmelsen om logi i 10 kap. 3 § andra stycket 8 b SFL innebär att arbetsgivaren kan betala hela den logikostnad den anställda haft utan att göra skatteavdrag. Om hen inte kunnat visa sina logikostnader kan arbetsgivaren betala nattraktamente med högst 50 procent av maximibeloppet respektive normalbeloppet vid utrikes tjänsteresa utan skatteavdrag.
Av 10 kap. 3 § andra stycket 9 SFL framgår att även andra ersättningar för kostnader i tjänsten ska räknas som ersättning för arbete till den del ersättningen avser kostnader som det är uppenbart att mottagaren inte får dra av vid beskattningen. Det kan exempelvis inträffa att arbetsgivare betalar ut kostnadsersättning till anställda som inte har motsvarande kostnader. Det måste då för arbetsgivaren vara uppenbart att mottagaren inte har rätt till avdrag vid beskattningen. Arbetsgivaren måste vid utbetalningstillfället pröva om ersättningen avser avdragsgilla utgifter i arbetet som den anställda kan bedömas ha. Finner hen att så inte är fallet ska arbetsgivaren behandla ersättningen som lön, dvs. göra skatteavdrag, betala arbetsgivaravgifter och redovisa ersättningen per betalningsmottagare i arbetsgivardeklarationen som kontant lön.
De vanligaste ersättningarna, som berörs av bestämmelserna i 10 kap. 3 § andra stycket 9 SFL om andra ersättningar för kostnader i arbetet, är resekostnadsersättningar.
Om en anställd använder egen bil eller en förmånsbil för tjänsteresor kan arbetsgivaren ersätta hen med vissa i 12 kap. 5 § IL angivna schablonbelopp per körd km, samma belopp som är avdragsgilla för den anställda. I de fall milersättningen överstiger schablonbeloppet får det anses vara uppenbart för arbetsgivaren att den överskjutande delen inte är avdragsgill vid den anställdas beskattning. Skatteavdrag ska därför göras på den delen. Om arbetsgivaren betalar ersättning för resor till och från arbetet kan visserligen kostnaden vara avdragsgill för mottagaren, men kostnaden utgör en privat levnadskostnad och inte en kostnad i arbetet. Ersättningar för privata levnadskostnader jämställs med lön. För dem som har bostaden som tjänsteställe, exempelvis vissa anställda inom byggnads- och anläggningsbranschen, är de dagliga resorna mellan bostaden och de platser där arbetet utförs tjänsteresor. Det är således viktigt för arbetsgivaren att kunna särskilja de olika typerna av resor.
Även vid betalningar till en näringsidkare, som inte är godkända för F-skatt gäller att skatteavdrag ska göras från ersättning för arbete. Betalningsmottagarens kostnader för material och dylikt ska inte ingå i underlaget för skatteavdrag. Inte heller ska mervärdesskatt ingå i underlaget. En förutsättning är dock att kostnaderna och mervärdesskatten har specificerats särskilt på fakturan från näringsidkaren.