En markanläggning är en anordning eller anläggning som är avsedd att användas i en fastighetsägares näringsverksamhet.
Med markanläggningar avses anordningar eller anläggningar som är avsedda att användas i fastighetsägarens näringsverksamhet, men som inte är byggnader eller inventarier (20 kap. 2 § IL).
Som markanläggningar räknas bland annat sådana arbeten som behövs för att marken ska göras plan eller fast, såsom röjning, schaktning, rivning av en byggnad eller något annat som tidigare har funnits på fastigheten, samt uppförande av stödmurar och torrläggning av marken (20 kap. 2 § IL).
Till markanläggning räknas också olika anordningar såsom vägar, kanaler, hamninlopp och andra tillfarter, körplaner och parkeringsplatser. Landningsbanor är markanläggningar (HFD 2012 not. 6).
Fotbollsplaner, tennisbanor och andra jämförbara anläggningar för personal, samt planteringar eller dylikt räknas som markanläggningar.
Med markanläggning avses täckdike, öppet dike, invallnings- och vattenledningsföretag, mark- eller skogsväg samt brunnar, källare och tunnlar eller dylikt, till den del de inte räknas som byggnad vid en fastighetstaxering.
Skatteverket anser att vissa anläggningar på tomtmark till hyreshus ska hänföras till markanläggningar.
Skatteverket anser att gatukostnadsersättning i vissa fall kan hänföras till markanläggningar.
Skatteverket anser att vägar, rondeller och påfarter o.s.v. på allmän mark som fastighetsägaren bekostar, är jämförbara med markanläggningar.
Kajanläggningar i betong och stål, stående på pålar i vattnet och med landförbindelse genom anslutningsarmar räknas inte till markanläggning, utan har ansetts utgöra byggnad (RÅ 1980 ref. 1:13).