En arbetsgivare kan ha olika utgifter i egenskap av arbetsgivare, till exempel löner, förmåner och kostnadsersättningar, men även vinstdelning. Sådana utgifter ska dras av som kostnad.
Löner, ersättningar och förmåner till anställda är avdragsgilla enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § IL. Vissa särskilda begränsningar gäller för avdragsrätten för ersättning till anställda som också är närstående. Reglerna om så kallad familjebeskattning finns i 60 kap IL.
Arbetsgivarens utgifter för förmåner för anställda är avdragsgilla, oavsett om förmånen är skattepliktig eller inte hos den anställde.
Arbetsgivaren får enligt praxis göra avdrag för aktierelaterade ersättningar, som till exempel personaloptioner, även om denne inte haft någon egentlig utgift.
I vissa fall är förmån av personaloption skattefri. En arbetsgivare har i dessa fall inte rätt till avdrag (16 kap 37 § IL).
Traktamenten och bilersättning är avdragsgilla som kostnadsersättning upp till de belopp som de är skattefria för mottagaren. För belopp som överstiger den skattefria ersättningen medges avdrag såsom för lön.
Avdragsrätten för kostnader för personalvårdsförmåner som personalfester och andra former av intern representation är begränsad enligt reglerna om avdrag för representation.
Till personalvårdskostnader räknas även bidrag till olika former av personalföreningar. Bidrag till andra föreningar eller sammanslutningar har ansetts vara avdragsgilla bara i de fall samtliga, eller så gott som samtliga, medlemmar har varit anställda i företaget.
Fagersta bruk medgavs avdrag för bidrag till en badhusförening som låg på en ort som till 80 procent beboddes av bolagets anställda och deras familjer (RÅ 1952 Fi 241). Uppgiften om andelen bolagsanställda framgår inte av notismålet i sig, men det framgår av referatet av domen i Svensk Skattetidning 1953, sidan 32.
Trots att 70 procent av ortens yrkesverksamma var anställda av företaget ansågs det att avdrag för bidrag till en sim- och idrottshall inte kunde medges, eftersom bidraget i väsentlig mån skulle komma andra än anställda till del (RÅ 1968 ref. 46).
Gåvor till anställda betraktas regelmässigt som avdragsgilla för arbetsgivaren.
Arbetsgivarens utgifter för lönebikostnader ska dras av enligt huvudregeln i 16 kap. 1 § IL, om utgifterna inte ska dras av enligt någon annan särskild bestämmelse
Arbetsgivaravgifter och sådan särskild löneskatt som arbetsgivaren ska betala på utgivna ersättningar ska dras av enligt 16 kap. 17 § IL.
Detsamma gäller sådan särskild löneskatt på pensionskostnader som arbetsgivaren har.
En anställds förmån av fri hälso- och sjukvård som inte är offentligt finansierad, är från och med den 1 juli 2018 inte längre skattefri. Som en följd av detta slopas det tidigare avdragsförbudet för sådana utgifter för anställda. Slopandet av avdragsförbudet gäller förmåner som har tillhandahållits efter den 30 juni 2018.
Arbetsgivaren får göra avdrag för anställdas offentligfinansierade hälso- och sjukvård. Detsamma gäller offentligt finansierad tandvård eftersom det är en skattepliktig förmån.
Om arbetsgivaren bekostar en anställds sjuk- och hälsovård samt läkemedel utomlands är detta en förmån för den anställde. Arbetsgivaren får därför avdrag för dessa utgifter enligt 16 kap. 1 § IL som en lönekostnad.
Om kostnaderna har uppkommit i samband med arbete utomlands är detta en skattefri förmån för den anställde. Detta påverkar dock inte arbetsgivarens avdragsrätt.
Arbetsgivaren får även göra avdrag för utgifter för vaccinering som betingas av verksamheten (16 kap. 23 § IL). Det kan vara fråga om influensavaccinationer eller vaccinationer inför en tjänsteresa.
Arbetsgivaren får göra avdrag för utgifter för arbetslivsinriktad rehabilitering, om åtgärderna syftar till att den anställde ska kunna fortsätta sitt arbete. Även utgifter för förebyggande behandling är avdragsgilla om behandlingen syftar till att den anställde ska kunna fortsätta förvärvsarbeta (16 kap. 24 § IL).
Med hänsyn till de olika möjligheterna till avdrag för rehabilitering och förebyggande behandling jämfört med annan sjuk- och hälsovård, är definitionen av begreppen viktig.
När regeln infördes var det avgörande för avdragsrätten att arbetsgivaren skulle stå för kostnaden, enligt 22 kap. lagen om allmän försäkring, AFL. Dessa regler fördes senare över till socialförsäkringsbalkens 30 kapitel. Eftersom införandet av socialförsäkringsbalken inte avsågs medföra några andra ändringar än dem som orsakades av omskrivningen som sådan (prop. 2008/2009:200 s. 393) bör man även fortsättningsvis kunna hämta ledning från prop. 1994/95:182 s. 29–31.
Rehabilitering ska syfta till att ge den som drabbats av sjukdom arbetsförmågan tillbaka, samt förutsättningar att försörja sig själv genom förvärvsarbete. Rehabilitering kan till exempel komma i fråga efter ett långvarigt sjukdomstillstånd, en trafikolycka eller kronisk sjukdom som till exempel återkommande ryggskott. Det kan även gälla den som har drabbats av akut sjukdom som hjärnblödning eller hjärtinfarkt, där patienten bland annat måste ha en målmedveten fysisk träning hos en sjukgymnast. Andra vanliga rehabiliteringsåtgärder är vård av missbrukare och ryggträning på rygginstitut.
Med förebyggande behandling avses medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som syftar till att förebygga eller häva en nedsättning av arbetsförmågan för anställda som har en förhöjd sjukdomsrisk (3 kap. 7 b § AFL). Den sjukdom som annars kan befaras uppkomma ska vara av sådan art att den kan förväntas leda till nedsättning av arbetsförmågan. Som exempel kan nämnas sjuklig övervikt. Det kan också gälla funktionsträning, t.ex. hörselträning, talträning och rörelseträning i bassäng. I dessa fall har en sjukdom orsakat en bestående funktionsnedsättning. Behandlingen avser inte att bota sjukdomen, utan att förbättra eller motverka en försämring av sjukdomen, i syfte att förhindra att en oförmåga att arbeta uppstår eller ökar (prop. 1994/95:182 s. 31).
Arbetsgivaren ska i samråd med den anställde svara för att dennas behov av rehabilitering snarast klarläggs och att de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering vidtas. Arbetsgivaren ska göra en rehabiliteringsutredning och Försäkringskassan samordnar och utövar tillsynen över rehabiliteringsinsatserna. Såväl förebyggande medicinsk behandling som arbetslivsinriktad rehabilitering sker enligt AFL under Försäkringskassans överinseende, men det förekommer också rehabilitering utanför Försäkringskassans kontroll.
För att bestämmelserna inte ska missbrukas bör man ställa vissa krav för att avdrag ska medges. Några formella beviskrav på läkarintyg finns inte. Flertalet fall torde vara tämligen klara och inte kräva någon närmare utredning. Det bör räcka med att hänvisa till t.ex. Försäkringskassans behandlingsplan. I andra fall kan det krävas intyg av personalen som utför behandlingen (prop. 1994/95:182 s. 31).
På grund av lagstiftningen om arbetsgivarens rehabiliteringsansvar förekommer försäkringar som bl.a. täcker kostnaderna för arbetsgivarnas rehabiliteringsutredningar.
En annan försäkring inom rehabiliteringsområdet är krisförsäkringen som bekostar bl.a. psykologstöd när personalen blivit utsatt för rån eller liknande. Sådana försäkringar som bekostar åtgärder inom ramen för 22 kap. AFL, eller som syftar till att den anställde ska kunna fortsätta att förvärvsarbeta är också avdragsgilla (prop. 1994/95:182 s. 31).
Arbetsgivaren kan också i det enskilda fallet åta sig att – utöver de åtgärder som han eller hon är skyldig att stå för – svara för kostnaderna för rehabiliteringen eller den förebyggande behandlingen. Det är på arbetsplatsen som man lättast upptäcker tecken på skador och ohälsa. Det är därför angeläget att arbetsgivaren uppmuntras till att ta ett större rehabiliteringsansvar än vad som åligger honom eller henne enligt lag. Därför bör man medge avdrag för åtgärder som syftar till att den anställde ska kunna fortsätta att förvärvsarbeta. Den anställdes problem ska inte behöva vara så långt gångna att han eller hon löper stor risk att inte kunna fortsätta arbeta. Åtgärderna ska ske i ett långsiktigt perspektiv och syfta till att upprätthålla arbetsförmågan.
Valet av behandlingsmetod är inte avgörande för avdragsrätten. En arbetsgivare bör kunna vända sig såväl till den traditionella medicinska hälso- och sjukvården som till alternativmedicinsk vård och andra liknande verksamheter. En förutsättning är givetvis att åtgärden kan anses som rehabilitering eller förebyggande behandling, och att arbetsgivaren kan visa att åtgärden syftar till att den anställde ska kunna fortsätta förvärvsarbeta. Behandling hos sjukgymnast, naprapat och massör kan rymmas i nämnda begrepp. Arbetsgivaren måste dock i varje enskilt fall kunna visa att det finns en förhöjd risk för en sjukdom som kan leda till en nedsättning av arbetsförmågan, och att den åtgärd som vidtas syftar till att förhindra nedsättning av arbetsförmågan.
När uppkommer då en rehabiliteringssituation eller en förebyggande behandling? Det första sjukbesöket och eventuellt uppföljningsbesök i exempelvis ett akut, kortvarigt sjukdomstillstånd, eller sjukdom som kräver kontroller med jämna mellanrum, får i regel anses vara hänförliga till sjukvård med beskattning och avdragsrätt enligt de regler som gäller för sådan vård. Rehabilitering och förebyggande behandling följer ofta någon form av behandlingsplan.
Den anställde drabbas av nackspärr. En läkare undersöker den anställde och remitterar honom eller henne till en sjukgymnast samt ger något smärtstillande preparat. Den anställde går hos sjukgymnasten ett antal gånger varefter ”spärren” ger sig. Sjukgymnasten konstaterar dock att den anställde har en tendens att få problem liknande nackspärr och rekommenderar därför viss behandling i förebyggande syfte trots att patienten för tillfället inte har några besvär. Den anställde diskuterar detta med sin arbetsgivare som efter konsultation av sjukgymnasten åtar sig att svara för kostnaderna för sjukgymnastens behandling av den anställde i förebyggande syfte enligt en överenskommen ”plan”. Den anställdes konsultation av läkaren och akuta behandling hos sjukgymnasten är sjukvård. Den fortsatta behandlingen av den anställde hos sjukgymnasten är en förebyggande behandling mot återfall med syftet att den anställde ska vara fortsatt arbetsför.
Gränsen mellan förebyggande behandling och friskvård kan ibland vara svår att dra. Friskvård är renodlat förebyggande arbete för eget välbefinnande. Om en frisk person får träning, behandling eller dylikt hos en massör, på hälsohem m.m., eller individuell rådgivning för att gå ner i vikt, kan det vara en förmån av friskvård.
Ett företag som gör en avsättning till en vinstandelsstiftelse kan få avdrag för avsättningen.
När arbetsgivare gör avsättningar till en vinstandelsstiftelse ska arbetsgivaren betala särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster.
Normalt fungerar stiftelsen så att företaget ensidigt förbinder sig att ett visst år eller årligen lämna över en del av företagets vinst till en stiftelse som bildats av de anställda eller av personalorganisationerna vid företaget.
För att få avdragsrätt krävs det enligt praxis att följande tre förutsättningar alla är uppfyllda:
Högsta förvaltningsdomstolen nekade avdrag för en avsättning till en stiftelse som hade som en av två huvuduppgifter att förvärva aktierna i bolaget. Domstolen fann att detta innebar att stiftelsen inte uteslutande eller ens huvudsakligen haft till ändamål att förvalta vinstandelsfonden på ett sådant sätt att den tryggade de anställdas rätt till utbetalning av medel ur fonden (RÅ 1985 1:18).
Högsta förvaltningsdomstolen fann att den omständigheten att det betalande företaget var ett fåmansföretag inte var skäl att vägra bolaget avdrag för överföringar till stiftelsen (RÅ 1984 1:72 I).
Jämför dock med RÅ 1986 not. 374 (förhandsbesked) där bolaget inte ansågs ha rätt till avdrag i ett fall där företaget endast hade fem anställda och samtliga dessa anställda var delägare i bolaget. Skatterättsnämnden anförde att det inte var klarlagt om syftet med avsättningarna var att premiera utförda arbetsinsatser. Bolaget ansågs därför inte ha rätt till avdrag för avsättningarna till stiftelsen.
Ett företag hade yrkat på avdrag för avsättningar till en vinstandelsstiftelse det år som vinsten uppstått. Överföringen till stiftelsen hade dock skett efter den tidpunkt då bolaget varit skyldigt att lämna en självdeklaration.
Bokföringsnämnden har anfört att ett företags kostnad för vinstdelning ska redovisas i bokslutet för det år då vinsten uppstått.
Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att det är en grundläggande princip att en näringsidkares resultatredovisning skall läggas till grund för beskattningen, om den inte strider mot god redovisningssed eller särskilda bestämmelser i lag.
Några särskilda lagbestämmelser om avdrag för avsättningar till vinstandelsstiftelser finns inte. Det fanns därför inget skäl att neka avdrag för det aktuella året (RÅ 2004 ref. 10).
Frågan om avdragsrätt för avsättning till en vinstandelsstiftelse har dessutom prövats i bl.a. följande rättsfall:
Avgift till arbetsgivarorganisationer ska dras av endast till den del avgiften avser konfliktändamål (16 kap. 13 § IL).